I två artiklar från år 2000 och 2001 presenterade Daron Acemoglu (då som nu nationalekonom vid MIT) och James Robinson (då vid UC Berkeley, nu vid U Chicago) en modell över demokratisering. Artikeln från år 2000, publicerad i Quarterly Journal of Economics, börjar väldigt konkret, nästan anekdotiskt:
"The nineteenth century was a period of fundamental political reform and unprecedented changes in taxation and redistribution. Britain, for example, was transformed from an ‘‘oligarchy’’ run by an elite to a democracy. The franchise was extended in 1832 and then again in 1867 and 1884, transferring voting rights to portions of the society with no previous political representation. The decades after the political reforms witnessed radical social reforms, increased taxation, and the extension of education to the masses. Moreover, as noted by Kuznets, inequality, which was previously increasing, started to decline during this period: the Gini coefficient for income inequality in England and Wales had risen from 0.400 in 1823 to 0.627 in 1871, but fell to 0.443 in 1901." (s. 1167)
Så det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet såg denna kombination av faktorer: utökad rösträtt, ökad statlig omfördelning, och minskad ojämlikhet. Hur hänger detta ihop?
"These events are hard to understand with our existing theories. If democratization is likely to lead to increased taxation and redistribution (e.g., Meltzer and Richard [1981]), why should the elite extend the franchise? Our answer is that the elite were forced to extend the franchise because of the threat of revolution. We argue that extending the franchise acted as a commitment to future redistribution and prevented social unrest. In contrast to democratization, the promise by the elite to redistribute in the future, while maintaining political power, would not have been credible." (s. 1168)
Argumentet att eliten utvidgade rösrätten för att undvika revolution eller socialt uppror "is at the heart of our paper", säger de, och menar att ingen gjort detta argument i den nationalekonomiska litteraturen tidigare men att Göran Therborn (1977) och Rueschemeyer, Stephens och Stephens (1992) gjort liknande argument men inte formaliserade.
Från detta går de raskt in på sin modell. Modellsamhället, med en mängd aktörer 1, har två typer av aktörer: λ är de fattiga och 1-λ är den rika eliten. De fattiga är majoriteten så om det politiska styret är en demokrati så kommer medianväljaren vara en fattig aktör. Den ekonomiska produktionen är y som produceras med hjälp av tillgången h (som är humankapital, kapital och jord taget tillsammans); den fattige har h^p och den rike h^r där h^r > h^p > 1. Produktionen skes genom marknaden (Y^m med teknologin A) eller i den informella sektorn (Y^h med teknologin B) där A > B. Skattenivån är τ. De fattiga är i utgångspunkten uteslutna ur politiken men kan göra revolution och ta över kapitalstocken; under den revolutionära processen kommer en del av kapitalstocken 1-μ förstöras. Om revolutionen sker i tidpunkt t kommer varje fattig agent i framtida perioder för inkomsten μ_tAH/λ. Förstörelsekoefficienten μ blir ju väldigt intressant; A och R antar att den varierar mellan två värden, μ^h och μ^l = 0 med sannolikheten att μ är μ^h = q. "A low value of µ means that a revolution is very costly, while a low value of q implies that the threat of revolution is rare, perhaps because the poor are unorganized." (s. 1171) Kanske är den viktiga variabeln µ den som jag har svårast för att förstå i Acemoglu och Robinsons modell, eftersom den både betecknar försörelsen under revolutionen, och hotet för revolution som är starkt (µ^h) eller svagt (µ^l). I varje tidsperiod bestämmer också eliten ifall de ska utvidga rösträtten; om de inte gör det så bestämmer de själva skattenivån (τ) och om de gör det så bestämmer de fattiga skattenivån.
För att analysera hur detta spel utspelar sig använder de ett Markov-jämvikts-spel. [1] Utgångspunkten är ifall det råder demokrati eller plutokrati och möjligheten till en revolution, som är µ^l eller µ^h. σ^r är elitens drag och deras val beror på µ och P som betecknar det politiska systemet, E = elitmakt eller D = demokrati. Elitens val σ^r handlar om två saker: att utvidga rösträtten eller ej (φ) när P=E och att sätta skattekvoten τ när de inte inför demokrati (då förlorar de ju makten över skatterna). Omvänt så består de fattiga massornas beslut σ^p µ och P men de är avhängiga | φ och skattekvoten som de rika satt. De fattiga massornas beslut handlar om att genomföra en revolution ρ där ρ = 1 betyder revolution, och att sätta skattesatsen τ^p ifall demokrati har införts. Så besluten som ska fattas i spelet är σ^r och σ^p, båda beroende av µ och av det politiska systemet P, och de fattigas beslut också avhängiga φ och den av eliten satta skattesatsen.
Acemoglu och Robinson karakteriserar spelets jämvikt med hjälp av Bellman-ekvationer. Bellman-ekvationer utvecklades av matematikern Richard Bellman (1920-1984) som var specialiserad på dynamisk programmering, och de används för att beräkna hur agenter optimiserar ett givet mål utifrån vissa tillståndsvariabler ("state"). I Acemoglu och Robinsons modell finns det två agenter som vill optimera, de fattiga och de rika: V^p(R) är avkastningen för de fattiga om revolutionen genomförs och de definierar denna avkastning som V^p(R) = µ^hAH/λ(1-β), allltså att varje nu fattig person efter revolutionen för samma inkomst, som är produktiviteten gånger kapitalstocken (minus den genom revolutionen förstörda delen) delat på alla fattiga, gånger en tids-discounting-term 1-β. De rika förlorar allt i revolutionen: V^r(R)=0. När µ är låg, alltså µ^l så sker det inte någon revolution. I den stabila situationen µ^l, E så är värdet j för de fattiga och de rika V^j(µ^l,E) = Ah^j + β[1-q)V^j(µ^l,E) + q V^j(µ^h,E)]. I den motsatta situationen, att eliten regerar men att revolutionshotet är högt, och eliten varken har utsträckt rösträtten eller omfördelat till de fattiga, så har vi: V^p(µ^h,E) = Ah^p(1- β). De introducerar här begreppet revolution constraint, under vilka förhållanden de fattiga gör revolution: V^p(R) > V^p(µ^h,E). Värdet av revolutionen måste alltså vara större än värdet av att fortsätta kämpa på i plutokratin, medan revolutionshotet ändå finns -- µ^h. De introducerar ett antagande som varierar detta: h^r / h^p > λ(1-µ^h) / (1-λ)(µ^h-/1-β)((A-B)/A). Den substantiella poängen med detta antagande, säger de, är att det belägger att tillfällig omfördelning inte räcker för att förhindra revolutionen. Kvoten till vänster, h^r / h^, handlar om hur stora resurser de rika har (h^r) jämfört med de fattiga (h^p) och variationen säger alltså att de rikas övertag i resurser måste vara större än högerledet som fångar hur stora inkomster de fattiga får efter en revolution.
Eliten skyr i alla fall revolutionen och måste agera för att förhindra den (s. 1173). Antingen genom beskattning eller genom att införa demokrati. De fattiga reagerar enligt funktionen: V^p(µ^h,E) = max {V^p(R); φV^p(D) + (1-φ)V^p(µ^h,E,τ^r)}, eller när eliten valt omfördelning: V^p(µ^h,E,τ^r) = 1(-τ^r)Ah^p 0 τ^rAH + β[qV^p(µ^h,E,τ^r) + 1-q)V^p(µ^l,E)]. De beräknar inkomsten för de fattiga när de rika infört en omfördelande beskattning för att minska missnöjet. Därefter går de vidare med utfallet när eliten gör sitt andra strategiska val, att utvidga rösträtten. Vad blir inkomsterna för fattiga och rika då och under vilka förhållanden gör den utvidgade rösträtten och dess förändrade utfall att de fattiga tappar intresse för revolutionen? Därefter diskuterar de utfallet när eliten väljer att utvidga rösträtten, φ = 1. Det kommer ske omfördelning genom skatter och utfallet för de fattiga och de rika i demokratin är: V^p(D) = Bh^p + (A-B) H / (1-β) och V^r(D) = Bh^r + (A-B)H / (1-β). De förenklar diskussionen genom att bara diskutera scenarios där demokratisering förhindrar revolution, V^p(D) > V^p(R). Detta är antagande 2 i artikeln: Bh^p + (A-B)H > µ^hAH/λ.
De diskuterar under vilka förhållanden som eliten kan förhindra revolutionen genom omfördelning. Hur mycket nytta kan de fattiga få genom skatter under elitstyre? Maximum ges av τ^r = ^τ och de kombinerar antagandena 1 och 2 till ett nytt antagande:
V^p(µ^h,E | q) = V^p(µ^h,E | ^τ) = Bh^p + (A-B)H - β(1-q)(A-B)(H-h^p) / 1-β.
Det handlar fortfarande om under vilka förhållanden som omfördelning under elitstyre slår revolution för de fattiga men vad som är intressant för mig här är när de säger att V^p(µ^h,E | q) stiger med q och att det finns ett unikt värde q* mellan 0 och 1 som gör att V^p(µ^h,E | q*) = V^p(R). Från detta kommer de till ett argument ("Proposition 1") son bygger på antagande 1 och 2 och som för olika värden av q identifierar de olika jämviktsutfallen. [2] Med ett lägre q (q < tröskelvärdet q*) och lågt hot för revolution sätter eliten skatten till 0; om hotet för revolution ökar (µ^h) så utvidgar de rösträtten. När q är högt (q > q*) kan eliten förhindra revolutionen genom omfördelning; om hotet är lågt så sätter de skatten till 0 men om hotet är högt så höjer de skatten. "This strategy combination is the unique pure strategy (Markov Perfect) Equilibrium of the game." (s. 1175) Acemoglu och Robinson drar två huvudsakliga slutsatser från analysen:
"First, even though the elite face a lower future tax burden with redistribution than under democracy, they may prefer to extend the franchise. This is because when q < q*, redistribution is not sufficient to prevent a revolution. [3] With q low, the revolution threat is transitory, so the poor realize that they will only receive transfers for a short while. Redistribution when µ = µ^h can therefore be viewed as a noncredible promise of future redistribution by the elite. Unconvinced by this promise, the poor would attempt a revolution. The revolution is only prevented by franchise extension.
Second, perhaps paradoxically, a high q makes franchise extension less likely. A high q corresponds to an economy in which the poor are well organized, so they frequently pose a revolutionary threat. A naive intuition may have been that in this case franchise extension would be more likely. This is not the case, however, because with a frequent revolutionary threat, future redistribution becomes credible. This result may explain why in the nineteenth century, Germany, the country with the most developed socialist party at the time, instituted the welfare state without franchise extension, while Britain and France extended the franchise." (s. 1175-1176)
Den avslutande jämförelsen är ju väldigt märklig med tanke på att Bismarck väldigt berömt införde allmän rösträtt i Tyskland, men men. De går över till att diskutera nivåerna på ojämlikheten, hotet µ^h och B och hur sannolikheten för olika utfall varierar med dessa variabler. Nästa sektion komplicerar modellen genom att föra in ett dynamiskt element, med ekonomisk tillväxt och med ekonomisk ojämlikhet. Här kan aktörernas tillgångar (h) växa och investeringar kan ske, från de fattiga eller från de rika. Jag bortser från detaljerad diskussion av denna sektion här (s. 1177-1182), men i sak är det så klart väldigt intressant att föra in den ekonomiska tillväxten och dess fördelning i ekvationen.
Jag går dock förbi sektion III med dess dynamik och går direkt till sektion IV där de på ett lite enklare sätt relaterar sin teori till fyra fall av historisk demokratisering: Storbritannien som är deras huvudcase, och så tre cases som de betraktar i lite mindre detaljrikedom: Frankrike, Sverige och Tyskland. (De formulerar sig så här, s. 1182: " Our objective is to provide a preliminary assessment of whether our theory gives a good description of the salient features of Western democratization.") De börjar med det brittiska fallet, där rösträtten utvidgades 1832, 1867 och 1884, och till slut 1919 och 1928 när kvinnorna stegvis fick rösträtten. De går direkt in på evidens för ett revolutionärt hot 1832, nämligen att premiärminister Earl Grey inför parlamentet sa att: ‘‘There is no-one more decided against annual parliaments, universal suffrage and the ballot, than am I . . . The Principal of my reform is to prevent the necessity of revolution. . . . I am reforming to preserve, not to overthrow.’’ Historiker som Darvall (1934), Briggs (1959) och Lee (1994) bekräftar att detta var ett centralt motiv, säger A och R. Reformen 1832 föregicks av omfattande politiska protester: Ludditupploppen 1811-1816, Spa Fields Riots 1816, Peterloo-massakern 1819, och Captain Swing-upploppen 1830.
Reformen 1832 liberaliserade och demokratiserade det politiska systemet, men det var fortfarande bara 813 000 personer som hade rösträtt, i en befolkning med omkring 24 miljoner invånare. Det fanns också 123 "rotten boroughs", valkretsar med färre än 1000 väljare, där eliten kunde sätta press på underlydande för att få de valresultat som de ville ha. Det finns belägg för korruption och otillbörlig press på väljare fram till 1872 års Ballot Act och 1883 års Illegal Practices Act. På 1830- och 40-talen var Chartisterna den ledande proteströrelsen mot den politiska ojämlikheten; det presenterades en del reformförslag i parlamentet på 50-talet, men inga som nådde framgångar. Detta kom först 1867 med Second Reform Act. Denna föregicks av att National Reform Union hade bildats 1864 och Reform League 1865; Hyde Park-upploppen juli 1866 "provided the most immediate catalyst", säger A och R. Med reformen växte valmannakåren från 1,4 miljoner till 2,5 miljoner, och arbetarklassväljarna blev majoriteten i alla urbana valkretsar. Valmannakåren dubblades igen 1884 och en lag 1885 rätade ut en del märkliga valkretsarrangemang.
För Tyskland börjar den demokratiska historien, säger A och R, med revolutionerna 1848 då revolutionär press underifrån ökade det folkliga deltagandet i politiken. De gör dock en pessimistisk, Sonderweg-influerad tolkning av det tyska politiska systemet:
"This regime featured a three-class voting system and was controlled initially by Junker landlords, and after the 1870s by the coalition of ‘‘iron and rye;’’ the parliament could not appoint ministers or discuss foreign policy, and voting was oral. Although after 1870 all adult males over the age of 25 had the right to vote, voting was controlled in rural areas by the landlords (see Gosnell [1930] and Goldstein [1983])." (s. 1184)
Mot detta kan man ju som svensk påpeka att inte heller här kunde parlamentet utse ministrar, utan det kom på 1900-talet, också här var röstningen i parlamentet muntlig, och i ståndsriksdagen skedde de utrikespolitiska diskussionerna i sekreta utskottet. Frågan om ifall godsägarna "kontrollerade" politiken är ju en subjektiv en och nog kan man säga utifrån Eley och Blackbourn (1984), Ziblatt (2017) med flera -- inklusive min forskning om Sverige -- att skillnaden mellan Tyskland och andra länder var mindre betonad än vad A och R utgår ifrån. De citerar i vilket fall Abrams (1995) som säger att ‘‘the German Empire was, in theory, a constitutional monarchy, yet in practice it was governed by a Prussian oligarchy’’; min invändning mot detta skulle kanske inte vara den kritiska skildringen av Tyskland i sig som mot den implicita idealiserade bilden av Storbritannien, Sverige och andra jämförbara länder. (Om bilden av ett särskilt svagt parlament i Tyskland se också mitt blogginlägg om Kreuzer 2003.) Jag håller i vilket fall helt med om att införandet av Weimarrepubliken 1919 var en helt central händelse i den tyska demokratiseringen, och att denna var relaterad till den sociala oron och konflikterna de föregående åren. Acemoglu och Robinson menar i vilket fall att demokratiseringen i Tyskland var senare än den var i Frankrike eller Storbritannien, och att det är relaterat till den i Tyskland särskilt starka arbetarrörelsen: tack vare den var eliternas löfte om fortsatt omfördelning trovärdigt, och ironiskt nog var regimen därför stabilare än en motsvarande oligarki hade varit i Frankrike eller Storbritannien.
Diskussionen om Sverige uppvisar en motsvarande blandning av insikt och förvirring. Den börjar snett: "In Sweden democracy arrived via a series of gradual franchise extensions, starting in 1866 with the creation of a bicameral parliament with First and Second Chambers." (s. 1185) Detta stämmer ju inte alls eftersom 1866 års reform inte alls utökade väljarkåren; den förblev runt en femtedel av de vuxna männen. Verklig action kom dock senare, säger de:
"Universal male suffrage was introduced in 1909 in the First Chamber, but true parliamentary government arrived only in 1918, when the political power of the Conservative Party and the monarchy were limited, once again an outcome of unusual turbulence spurred by the end of the First World War and by the severe economic crisis (see Rustow [1955] and Verney [1957]). " (s. 1186)
De refererar till Tilton om att folkliga påtryckningar föregick både reformen 1866 och den 1909, som föregicks av en rösträttsrörelse och en politisk strejk. För reformen 1918 refererar de till Ruth Berins Collier (1999) som ser den relevanta bakgrunden som en ekonomisk kris under året och arbetarklassprotester ledda av Socialdemokraterna: ’’Indeed, in November 1918 labor protests reached such a point as to be perceived as a revolutionary threat by Sweden’s Conservative party and upper
classes.’’ (s. 1186) De avslutar den korta sektionen om Sverige med att citera Tilton (1974): ‘‘Swedish democracy had triumphed without a revolution—but not without the threat of a revolution’’
Från diskussionen av de fyra historiska fallen går de vidare till en diskussion av de tre alternativa teorierna: upplysta värderingar, politisk konkurrens inom eliten, och medelklassen. Var det Upplysningen som gjorde det? Acemoglu och Robinson menar att framväxten av upplysta värderingar kanske kan förklara införandet av kvinnlig rösträtt i Storbritannien 1919 och 1928, men inte tidigare rösträttsutvidningar till män. Rousseau och Paine lade fram pro-demokratiska idéer i slutet av 1700-talet, säger de, men rösträttsreformerna kom inte förrän femtio-hundra år senare, och det är oklart varför de upplysta idéerna skulle ha övertygat de politiska eliterna i Sverige och Tyskland "long after they had persuaded the elite in France and Britain". (s. 1187) Korrelationen i tid stämmer bättre med industrialisering, ojämlikhet och politisk oro än med spridningen av upplysta idéer, säger de, och med tanke på att eliten snarast blev tvingad att demokratisera, så kan det knappast handla om att de plötsligt fick bättre idéer.
Den andra förklaringen handlar om konkurrensen inom eliterna, eller "political party competition": var det konkurrensen mellan Disraeli och Gladstone och deras respektive koalitioner som drev fram Reform Acts, som Gertrude Himmelfarb (1966) hävdat? Som första argument mot den tolkningen anför Acemoglu och Robinson att Tories förlorade valet 1868 och Liberalerna valet 1885, just efter att de genomfört reformer, så om det var en strategi för att vinna val så var den misslyckad. De diskuterar hur Disraeli och andra politiker beräknade effekterna av kommande rösträttsutvidgningar, t ex skillnaden mellan att utvidga rösträtten i urbana (boroughs) och rurala (counties) valkretsar, beroende på vad partierna hade för stöd på olika ställen. De menar att Tories och Liberalerna visserligen agerade partitaktiskt runt reformerna, men mer kring hur de skulle utformas, inte om ifall det skulle bli någon reform eller inte över huvud taget. Partikonkurrensteorin passar inte heller de andra fallen: i Tyskland 1918-1919 handlade det för eliten om att undvike revolution och sönderfall. I Frankrike fanns det mer av en partiuppdelning inom eliten, t ex mellan Orleanister och Legitimister, och mellan dessa två monarkistiska partier och Republikanerna; Acemoglu och Robinson hävdar dock med referens till Roland Aminzades fina bok Ballots and Barricades (1993) att inget av elitens partier själva trodde på allmän rösträtt utan att de genomförde dessa reformer på grund av press nerifrån. Det svenska fallet är mest likt Storbritannien, säger Acemoglu och Robinson: en Liberal regering (ledd av Staaff) föll 1906 efter att ha misslyckats med en rösträttsreform, och en Konservativ regering under Lindman genomförde istället 1907 en motsvarande reform, där man införde allmän manlig rösträtt till andra kammaren men behöll inkomstviktad rösträtt till första kammaren. "As with the British case, this pattern of events was not the result of attempts by the Conservatives to gain votes, but rather a damage limitation exercise in the face of mounting social pressure for a full democracy." (s. 1189)
Den tredje alternativa förklaringen handlar om medelklassens roll.
Från de olika förklaringsmodellerna så går Acemoglu och Johnson vidare till ytterligare ett tema: vad för typ av omfördelning som demokratiseringen för med sig. I Storbritannien och Frankrike förenades rösträttsutvidgningarna med stora utbyggnader av utbildningssystemet; i Tyskland och Sverige började omfördelningen framför allt på 1920-talet, i Weimarstaten och i den allmänna rösträtten Sverige. (s. 1192) Här relaterar de också till Kuznetskurvan. Också i artikelns slutsatser återkommer de till Kuznetskurvan: "This paper has offered a simple model of democratization and political reform, and investigated the implications for the dynamics of growth and inequality. The two main contributions of this paper are (1) it explains why the rich elite may want to extend the franchise, even though this implies higher taxation in the future; and (2) it offers a new explanation for the presence of a Kuznets curve in the development experience of Western societies." (s. 1194)
Så långt artikeln från 2000, "Why Did the West Extend the Franchise?". Vad gör då artikeln från 2001, "A Theory of Political Transitions", i jämförelse? Om 2000-artikeln helt och hållet byggde på europeiska exempel, så utvidgade Acemoglu och Robinson året efter perspektivet till att ta in Latinamerika. Den stora teoretiska skillnaden med denna empiriska breddning är att 2001-artikeln handlar om övergångar från icke-demokrati till demokrati och tillbaka igen, alltså att man också kan gå från demokrati till icke-demokrati. De motiverar detta med exempel som Argentina som 1912 införde allmän manlig rösträtt, 1930 kuppade bort demokratin, 1946 återinförde demokratin, som föll i en kupp 1955, återskapades 1973, föll igen 1976, och till slut återuppbyggdes 1983. Acemoglu och Robinson lanserar sin artikel med att den ger ett analytiskt ramverk för att besvara frågan: "Why has mass democracy been durable in many Northern European countries, and why has it been so hard to consolidate this set of political institutions in less-developed countries such as those in Latin America?" Under det icke-demokratiska systemet kan massorna göra en revolution, precis som i 2000-artikeln, men i 2001-artikeln kan i demokratin de rika göra en kupp. [4] De blir mer benägna att genomföra en kupp när skatterna är höga, och skatterna tenderar att bli högre i mer ojämlika samhällen -- därför är i modellen mer ojämlika samhällen mer politiskt instabila. [5] Intressant nog så gör därför också en varaktig omfördelning av förmögenheter/tillgångar att samhället blir mer stabilt, just eftersom beskattningen kommer vara lägre och därmed mindre provocerande för eliterna. Om omfördelningen sker genom direkta ingrepp, t ex en jordreform, så kan dock den på kort sikt öka risken för en kupp, som i Guatemala 1954, Brasilien 1964 eller Chile 1973. Om omfördelningen sker på ett mer gradvis sätt, t ex genom att utbildningen byggs ut och massorna på sikt blir rikare och mer "lika" eliterna, så ökar det stabiliteten på ett mer otvetydigt sätt.
Modellen i 2001-artikeln är tydligt relaterad till den i 2000-artikeln, med samma uppdelning mellan λ fattiga och 1-λ rika aktörer, att medianväljaren i en demokrati sätter skattesatsen, osv. [3] En variation i 2001-artikeln är införandet av recessioner, att produktiviteten i marknadssektorn A har två lägen A^h är goda tider och A^l är recessioner. Under recessionen faller alternativkostnaden för ett regimskifte -- de fattigas revolution i icke-demokratin eller de rikas kupp i demokratin.
En annan variation är införandet av ojämlikhet, parametern theta. De definierar denna som att de rikas tillgångar h^r = (1-theta)h/(1-lambda) och att de fattigas tillgångar är theta h/lambda där lambda > theta > 0, så att ett lägre värde på theta motsvarar högre ojämlikhet. (s. 941) Ojämlikheten kommer in i modellerna genom att, genom medianväljarteoremet, styra beskattningen (tau) under demokratin. När theta=lambda är h^r=h^p, de rika och de fattiga har alltså exakt samma inkomst, och det finns ingen ojämlikhet. Då kommer medianväljaren i demokratin sätta en skattesats om noll och det finns ingen omfördelning. (s. 943) Lilla delta^i betecknar den netto-omfördelning som personen i får och den beror på theta och A_t, alltså ojämlikheten och rådande output. (s. 943) Kostnaden för de rika att begå kupp är i normaltillståndet (1-phi)h^r + lilla delta^r(theta), där 1-phi är parametern för den ekonomiska förstörelse som kuppen medför; den totala kostnaden för de rika beror alltså på förstörelsekostnaden överlag medierad av den egna inkomstnivån, och på omfördelningskvoten interagerad med ojämlikhetsnivån, alltså de rikas skattekvot.
Om de fattiga genomför en revoltuion så blir deras nytta (V^p (A_t, R):
((pi mu A_t h) / lambda) + beta W^p (R) (ekvation 5)där pi är de fattigas andel av tillgångarna efter revolutionen, mu en liknande vinstparameter (?), A_t h den totala inkomsten i samhället, och denna förstås delas upp bland de fattiga (lambda). Efter den revolutionära perioden blir inkomsten beta W^p.
Efter att ha demonstrerat de fattigas inkomster i en elitstyrd icke-demokrati utan revolution så går A och R över till att definiera att de fattigas hot för revolution mu är
mu < (pi-theta)beta s(1-a)+theta-beta pi / (1-beta) pidär pi är de fattigas andel av ekonomin efter revolutionen, theta rådande ojämlikhet, beta time discounting, s andelen av tiden som ekonomin är i recession, och a är avkastningen (<1) under tiden i recession.
De rikas intressen av kupper och de fattigas intressen av revolutioner påverkar såklart också varann, ömsesidigt, och det är nästa sektion i A och R:s diskussion, spelet mellan hur t ex de olika aktörerna sätter skatterna tau och därigenom omfördelningen lilla delta, strategiskt för att inte betala för mycket skatt men samtidigt inte heller provocera fram en revolution (de rika), kontra ta ut så mycket omfördelande skatt som möjligt men utan att provocera fram en kupp (de fattiga). Här kommer vi alltså till en "revolution constraint" och en motsvarande "coup constraint" och angående det senare också en väldigt fascinerande besätmning av ett kritiskt värde för kuppkostnaden, phi (theta, a, s): de menar att en kupp inte kommer löna sig för de rika så länge som phi < phi (theta, a, s), även om de fattiga infört en maximal beskattning tau = tau^m. Det gäller då att identifiera det kritiska värdet för phi (theta, a, s) och sannolikheten för en kupp varierar alltså med kuppkostnaden (phi), ojämlikheten (theta), och hur ekonomin mår (a, s). Ojämlikheten ökar demokratins kostnad för de rika, "so a less unequal society is more likely to achieve a fully consolidated democracy." (s. 946) De utvecklar detta vidare men jag är mer intresserad av den motsatta övergången: en revolution i ett icke-demokratiskt samhälle. Här kommer de tillbaka till de fattigas vinst på en revolution, enligt ekvation 5 som jag återgivit 5, men komplicerar det med att de rika kan höja skatterna tau^e för att förhindra revolutionen. A och R återger de fattigas avkastning i denna situation (v^p(A^l, E | tau^e) och motsvarande Bellmanekvation. Här återkommer A och R till poängen att de rika inte kan införa en övertygande omfördelning (som förhindrar revolution) utan att det finns något revolutionärt hot som så att säga sätter pli på de rikas skattemoral; här (s. 947) kommer de till "revolution constraint" som i en svag ekonomi (A^l) är att
W^p(R) - W^p(E) < a(h^p+ eta^p (theta, tau^e) - mu pi h) / beta (ekvation 17)där eta^p är netto-omfördelningen till fattiga agenter (p), och alltså en koefficent på ojämlikheten och skattesatsen. Här framgår att om tau^e stiger, så blir revolutionen mindre sannolik, men det räcker inte alltid; i ekvation 18 definierar Acemoglu och Robinson ett kritiskt värde mu^- (theta, a, s); när mu < mu^- så kan omfördelning förhindra revolutionen. I bestämningen av mu^- ingår beta, s, a, h^p, lilla delta^p, theta, och pi; mu^- stiger med theta eftersom de fattiga är just fattiga i icke-demokratin, så med större ojämlikhet faller tröskeln för revolutionsrisken. (s. 947) Större ojämlikhet destabiliserar alltså i modellen både ickedemokratier och demokratier, ökar risken för kupper och revolution.
De går vidare med att diskutera under vilka förhållanden demokratisering ändå inte förhindrar revolution, men jag skippar den diskussionen här. När de går vidare och sammanfattar så börjar de med ojämlikhtens roll, vilket introducerar mig särskilt, så jag citerar denna passage:
"There are four major conclusions to be drawn from this analysis. The first links inequality to regime changes. A decrease in θ reduces mu^hat(θ, a, s), φ(θ, a, s), and φ^(θ, a, s). This implies that at higher levels of inequality, both revolutions and coups are more attractive. Therefore, societies with more initial inequality are more likely to switch between democracy and nondemocracy, and less likely to have a fully consolidated democracy. So our results are in line with the empirical findings of a positive association between inequality and political instability [see, e.g., Edward N. Muller and Mitchell A. Seligson (1987) and Alesina and Roberto Perotti (1996)]." (s. 949)Den andra slutsatsen handlar om relationen mellan ojämlikhet och omfördelning. När ojämlikheten är låg blir demokratin lättare konsoliderad, men när ojämlikheten θ stiger så stiger omfördelningen i demokratin vilket gör de rika sura och om den stiger tillräckligt mycket är demokratin inte längre konsoliderad. "As a result, there is a nonmonotonic relationship between inequality and redistribution, with societies at intermediate levels of inequality redistributing more than both very equal and very unequal societies." (s. 949) Den tredje slutsatsen handlar om relationen mellan ojämlikhet och ekonomisk-politisk volatilitet: de hävdar att korrelationen är positiv, vilket kan förklara det latinamerikanska volatila mönstret. Den fjärde slutsatsen är att det kommer vara svårare att konsolidera demokratin i samhällen där det är väldigt lätt att ta ut skatter, som ekonomier som framför allt förlitar sig på naturresurser; tanken är att i dessa samhällen så kommer medianväljaren i ett demokratiskt system sätta extremt höga skatter, eftersom det är "billigt" att beskatta t ex olja. (Min intuition om varför så många oljeproducenter är diktaturer skulle vara det motsatta: med en koncentrerad ekonomi i råvarusektorn är det enklare för en diktator/liten elit att kontrollera resurserna och att utifrån "windfall gains" på dessa dela ut tillräckligt mycket för att köpa massornas lydnad. Alltså en relativt hög tau^e, snarare än en hög tau^p. Tänk Saudiarabien.) Till slut i sektionen kommer de till frågan om vad undersökningen gör för bidrag till forskningslitteraturen om politisk utveckling. Detta är intressant:
"A large empirical literature beginning with Lipset (1959) has found that democracy tends to be correlated with high per capita income. In our model, holding inequality and other parameters constant, rich countries are no more likely to be democratic than poor countries. This is because an increase in h leaves both the revolution and coup constraints unchanged. However, there are a number of plausible ways in which such a connection can be introduced into the analysis. First, it is quite likely that GDP is more volatile and recessions relatively worse in poor countries [see Acemoglu and Fabrizio Zilibotti (1997) for theory and evidence]. This would imply that a is lower in poor countries, so they suffer more severe recessions, leading to greater political turmoil. As a result, democracy would tend to be less stable in poor countries. Second, development is often associated with structural changes in the economy, and these changes may affect the costs and benefits of coups and revolutions.
Most important, richer economies are typically more urbanized, and urbanization increases the power of the poor segments of the society. This may make democratization more likely, and coups less likely, contributing to the long-run trends observed by Lipset." (s. 949-950)
Det liknar lite Rueschemeyer, Stephens och Stephens argument: högre BNP är historiskt sett korrelerat med demokratisering inte genom "modernisering" utan genom att industrialisringen (som höjde BNP) också stärkte arbetarklassen och att arbetarklassen då kunde genomföra demokratiseringen.
Den följande sektionen, sektion II, handlar om konsolidering av demokratin (s. 950-955) och jag avstår från någon mer detaljerad diskussion av denna sektion här, men nöjer mig med att konstatera att ojämlikheten (θ) står i centrum här, helt i enlighet med diskussionen ovan. I de två diagrammen nedan är arbetarklassens avkastning av systemet V^p på y-axeln och ojämlikheten θ på x-axeln:
En annan grej som jag tar med mig från sektion II är att de här diskuterar sätt på vilka eliten kan sätta medianväljarteoremets prediktion om beskattningen ur spel, t ex genom att inrätta konstitutionella spelregler som begränsar hur mycket (progressiv) beskattning folket egentligen kan införa.
referenser
Acemoglu, Daron och James A. Robinson. 2000. "Why Did the West Extend the Franchise? Democracy, Inequality, and Growth in Historical Perspective". Quarterly Journal of Economics, 115(4):1167–1200.
Acemoglu, Daron och James A. Robinson. 2001. "A Theory of Political Transitions". The American Economic Review, 91(4): 938-963.
fotnoter
[1] I ett appendix diskuterar de andra typer av jämvikter än Markov.
[2] Så här ser det ut:
[3] Så här förklarar Nobelkommittén den här delen av Acemoglu och Robinsons modell:
Från Nobelpriskommitténs avancerade förklaring till priset, sida 25. Den är tillgänglig från nobelprizes.org.
[4] I en fotnot påpekar de att: "Obviously, in practice, there are dictatorships that are against the interests of the richer segments of society, such as socialist dictatorships or some African regimes, and they fall outside the scope of our model." (s. 939)
[5] Informellt så motiverar de detta så här: " In consolidated democracies, such as the OECD economies, the threat of coups is not important, so taxes are determined by the usual trade-off for the median voter between transfers and deadweight losses. There is little or no variability in the amount of redistribution. In contrast, in highly unequal economies, fiscal policy is more volatile because as a society fluctuates between different political regimes, the amount of fiscal redistribution changes [Michael Gavin and Roberto Perotti (1997), for example, show that fiscal policy in Latin America is much more variable than that in Europe]. Interestingly, although greater inequality in a consolidated democracy increases redistribution (e.g., Allan H. Meltzer and Scott F. Richard, 1981), an unequal society is less likely to be in the more redistributive democratic regime, and so may be less redistributive." (s. 939)
[6] Här kan man ju säga att en uppenbar väg till en utvidgning och revidering av A och R:s modell är att modellera en imperfekt demokrati där privilegierade grupper utövar oproportioenrligt mycket makt i policyprocessen och skattepolitiken _inte_ kommer bli så omfördelande som A och R utgår ifrån att den är i en demokrati. Det är väl en av de sakerna som Michael Albertus och Victor Menaldo gör i sin bok från 2018, Authoritarianism and the Elite Origins of Democracy.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar