Den holländska arbetsmarknadsforskaren Saskia Boumans börjar en ganska ny artikel effektivt: "We are currently witnessing the process of liberalisation of industrial relations in most democratic capitalist countries (Baccaro and Howell, 2017; Streeck, 2014)." Vilken roll spelar arbetsgivarorganisationerna i detta? Boumans menar att forskarna tillhör två olika skolor här. Den ena är "liberaliserarna" som menar att arbetsgivarna arbetat för att skära ner på välfärdsstaten (Baccaro och Howell 2017; Emmenegger 2019; Streeck 2014). Den andra är "coordinationists", framför allt Varieties of Capitalism-skolan, "argue that employers will defend – and have crafted – the institutions of the coordinated or liberal market economy because they depend on and have built their relationships around these institutions." (s. 1611) Man kan också inta olika mittenpositioner, som Kinderman (2017) som visar att de tyska arbetsgivarna varken vill avskaffa välfärdsstaten helt eller stöttar den som den är. Bulfone och Afonso (2019) visar att arbetsgivare kan försvara centraliserade löneförhandlingar och utsträckning av kollektivavtal, framför allt i länder med stor andel småföretag.
Boumans utgår från liberaliserar-skolan och Baccaro och Howells (2017, s. 178) argument om arbetsmarknadsliberalisering som ‘an expansion of [employers’] discretion at the firm level, unless constrained from doing so by the power of trade unions or the state’. Boumans vill dock ta in idéer och diskursiva faktorer som del-förklaringar till arbetsmarknadsförändringar.
"Ideas are here conceptualised as policy solutions and frames that ‘constrain the cognitive and normative range of solutions that policy makers are likely to consider, and constitute symbols and concepts that enable actors to construct frames with which to legitimize their policy proposals’ (Campbell, 1998: 398). Discourse is an interactive process of transmitting ideas in which text, context, structure and agency are all important (Schmidt, 2008)." (s. 1611)
Hon menar att genom "the strength and persuasiveness of the ideas and discourse of organised employers, they were able to use the neo-corporatist institutions to realise slow but incremental change (Streeck and Thelen, 2005)." (s. 1612) Öppen kamp behövdes inte. Och så här ramar hon också intressant sin fallstudie, Nederländerna: "The Netherlands is taken as a least-likely case study and is interesting for at least two reasons. First, even though the trade union movement has insufficient power resources to force employers to engage in collective bargaining, the majority of employers continue supporting and advancing collective bargaining in this traditionally neo-corporatist
country. Second, although most scholars describe the Dutch system of industrial relations as stable and robust, its outcomes have changed dramatically over time." (s. 1612)
Det diskursiva perspektivet "does not imply that interests and institutions do not matter; it explains how ideas frame problems, solutions and interests (McLaughlin and Wright, 2018)." (s. 1612) Boumans menar att VoC underskattar möjligheten till förändring genom att inte beakta diskursiv förändring, och att Baccaro och Howell visserligen medger att idéer spelar roll, men att de inte riktigt jobbar in den faktorn i sin analys.
"Scholars using an ideational approach look at the effects of ideas and offer causal explanations for institutional change (Béland, 2009; Schmidt, 2008). In this view, ideas shape how actors understand the world and guide their behaviour (Béland and Cox, 2011; Blyth, 2002). The struggle between different actors over ideas and discourse is essential in the policy-making process and deeply political, because actors use these as instruments in struggles, to (re)structure policy-making processes, to (re)define problems, to (de)legitimise solutions or to limit the number of options within policy-making
and institutions (Hall, 1993). Hauptmeier (2012) suggests that national institutions are shaped by the ideas that firm-level actors hold and Hauptmeier and Heery (2014) show that ideas on the design of the employment relation become more permanent once they are embedded within formal institutions. In that sense, ideas have transformative power for actors and for institutions." (s. 1613)
Liberalisering av arbetsmarknaderna har enligt Howell (2019) skett på fyra sätt: statens avregleringar; decentralisering och individualisering av avtalsförhandlingar; och av-kollektivisering av klass-organisationer. Enligt Baccaro och Howell (2017) har alla rika länder sett något steg åt detta håll, men på olika sätt och i olika hög grad. I Nederländerna var det i lägre grad, menar Boumans:
"The withdrawal of the state from the wage formation process in the 1980s, decentralised collective bargaining for state employees in the 1990s, and the process of organised decentralisation from the mid-1990s onwards, with higher-level actors granting negotiating powers to lower-level ones, are examples of decentralisation (Hellema and Van Lith, 2020; Ibsen and Keune, 2018). Labour market
deregulation occurred both through legislation and in collective agreements, leading to the individualisation of terms of employment that began in the 1980s and has continued (Kluijtmans and van der Heijden, 2011; Nagelkerke and Wilthagen, 2000). De-collectivisation can also be observed, with the trade union movement losing a considerable number of members since the mid-1970s, ‘yellow unions’ becoming more rominent, works councils gaining power, and the legally embedded advisory role of the bipartite Social and Economic Council deteriorating." (s. 1614)
Hon går vidare med att diskutera arbetsgivarnas roll i denna process. Den äldsta arbetsgivarorganisationen i Nederländerna är VNO-NCW som samlar exportorienterade, större företag och är starka på lobbying gentemot politiken, vilket också var skälet till att organisationen grundades 1899. MKB-Nederland organiserar mindre och mellanstora företag och sysslar med lobbyism, men också med tjänster till medlemsföretagen. Ingen av de två löneförhandlar. Den tredje organisationen är AWVN som löneförhandlar och sysslar med relaterade frågor som human resources management. Idag fungerar AWVN, tidigare en egen arbetsgivareorganisation, som VNO-NCW:s förhandlingsavdelning. (s. 1615)
Som källor använder Boumans VNO-NCW och eller AWVN:s årliga förhandlingsdokument från 1976 till 2019, dokument som fungerar som instruktioner för medlemmarnas förhandlingar med facken.
"The documents reflect the world views of organised employers. They portray both abstract ideas about the needs of firms to prosper and their practical elaboration in terms of governance. As such they are well suited to analyse changes in ideas and policy positions. The documents are considered discursive texts; they are instrumental in realising the agenda of organised employers and thus communicate not only towards their own members, but also to other actors, like trade unions." (s. 1616)
Hon använder Bacchis (2009, 2012) foucauldianska approach som fokuserar på problematisering, hur en fråga eller praktik presenteras och definieras som ett problem. Analysen utfördes i två steg: först en detaljerad policyanalys med fokus på problemdefinitioner och föreslagna lösningar, sedan en applicering av dessa resultat på Howells fyra liberaliseringsprocesser. Boumans kodade materialet med MaxQDA-programmet för kvalitativ analys.
Resultaten sammanfattas i figur 1, som jag klistrat in ovan. 1976 till 1989 var arbetsgivarorganisationerna på defensiven och reagerade på fackens krav. Arbetsgivarna förnyade sitt tänkande om hur arbetsmarknaden och sysselsättningen skulle struktureras. 1990 till 2003 gick arbetsgivarna på offensiven och ställde krav utifrån analysen som utvecklats under den föregående perioden. Sedan 2004 utvecklade organisationerna få nya idéer, men skärpte sin individualiserings-agenda för hur lönebildningen ska fungera.
En huvudidé under hela perioden var att den privata sektorn är den enda källan till tillväxt och välstånd. De mötte på 70-talet en kontext av en mitten-vänster-regering som förde keynesiansk ekonomisk politik och starka fack som bidrog till alltför höga lönekostnader. Arbetsgivarnas analyser av problemen var inte så olika vad politiker gjorde, men deras förslag var ovanligare: "whereas policy-
makers mainly discussed solutions within a Keynesian economic framework, such as income levelling to stimulate economic growth, boosting the collectively subsidised non-profit sector, questioning the policy of full employment and legally enforcing productive investments (Van Doorn, 1978; WRR, 1977), employers argued for ‘a radical change in the policies on terms of employment’ (RBAc) and wanted a policy that ‘once again mobilises capital in the market sector’ (RBAe)." (s. 1617) År 1976 publicerade nio vd:ar ett öppet brev i en dagstidning och hävdade att politiken brydde sig för mycket om fördelning och för lite om produktionen. Arbetsgivarna vände sig ideologiskt mot staten under dessa år och förespråkade färre regleringar, också för att återskapa profitabiliteten i näringslivet. Också 1982, några veckor efter den legendariska Wassenaar-överenskommelsen, betonade arbetsgivarna detta: ‘The most important thing is that in the [Wassenaar Agreement], the trade union has recog-
nised that strengthening the competitiveness of companies and restoring their profitability are essential for a structural improvement in employment’ (cit. 1619). Arbetsgivarna fokuserade i slutet på 70-talet på att sänka minimilönen och minska arbetsgivaravgifterna; på 1980-talet betonade man också flexiblare tillgång till deltidsanställningar och liknande atypiska anställningar. Detta sammanföll efter 1982, när en mitten-höger-regering tillträdde, med regeringens agenda.
Under den andra perioden skiftade arbetsgivarnas fokus också till att decentralisera kollektivavtalen. Fr om Wassenaar 1982 närmade parterna sig en förståelse att staten skulle hålla sig utanför avtalsförhandlingarna. På 90-talet började arbetsgivarna också förespråka att kollektivavtalen skulle vara mindre detaljerade och mer decentraliserade. 1993 och 1997 slöt arbetsgivarna och facken avtal åt det hållet. (s. 1621)
I slutsatserna är Houmans tydlig: "the conclusion of Baccaro and Howell that organised employers have continuously pushed to liberalise labour market institutions is supported." (s. 1625) Liksom Hay (2002) argumenterar så påverkades de holländska arbetsgivarnas idéer av skiftande omständigheter, men Houmans menar också att de i grund och botten var ideologiskt övertyga om behovet av liberalisering och hade en "agenda, which is continually deepened in a coherent, fairly straight-
forward manner throughout the whole period under study." (s. 1625) Detta blir särskilt tydligt i frågor om arbetskraftskostnader och hur känsliga de blir i kristider. Den andra slutsatsen är att arbetsgivarna genom sin styrka och sina arguments övertygande kraft lyckades omvandla landets korporatistiska institutioner i den liberaliserande riktning de ville ha -- detta utan öppna konflikter (!? vad gjorde facken då?*) och utan att försöka montera ner institutionerna, som i Storbritannien. Holländska arbetsgivarorganisationer "were able to realise significant parts of their agenda in collective agreements" (s. 1626) Den tredje slutsatsen är att företaget, staten och arbetstagaren omdefinierats i den ideologiska förändringsprocessen sedan 1970-talet.
referens
Saskia Boumans, "Neoliberalisation of industrial relations: The ideational development of Dutch
employers’ organisations between 1976 and 2019", Economic and Industrial Democracy 2022, Vol. 43(4) 1610–1631.
fotnot
* I artikelns sista stycke konstaterar Houmans i en diskussion av artikelns begränsningar, just att hon här inte kollat på vad facken gjorde och hur de argumenterade. (s. 1627)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar