Begreppet löneåterhållsamhet spelar en viktig roll i såväl ekonomisk-historiska diskussioner om efterkrigstidens tillväxt och i den jämförande välfärds- och arbetsmarknadsforskningens diskussion om hur väl olika system fungerar. (T ex Lange och Garrett 1985, Traxler och Brandl 2010). Men hur ska det löneåterhållsamhet operationaliseras och mätas?
I grund och botten handlar det om reallönens förhållande till produktiviteten. Intuitivt: om den reala (produkt)lönen ökar mindre än vad produktiviteten gör, så har vi löneåterhållsamhet. Alltså ett benchmark:
Δ nominallön - (inflation + Δ produktivitet)
Denna operationalisering förutsätter dock (a) att löntagarna kompenseras fullt för inflation, och (b) att hela produktivitetsökningen tillfaller löntagarna. Antagande a kan jag acceptera men b känns mer skumt. Någon typ av justering där en del av produktivitetsökningen förväntas tillfalla löntagarna och en del till ägarna är mer rimlig.
- Baccaro och Simoni (2010) och Molinder (2012) använder, utifrån Blanchard, en formel med en sådan justering: Δ nominallön / (Δprod / löneandel)
- Johnston och Hancké (2009) använder däremot en modell som märkligt nog inte beaktar inflationen alls: Δ nominallön - Δ produktivitet.
Jag tror att en formell som tar in inflationen och en löneandelsjusterad produktivitet är rimlig. Den ser då ut så här:
Δ nominallön - (inflation + (löneandel * Δ produktivitet))
Förväntningen är då att om inflationen är 2 procent, löneandelen är 0.7 och produktivitetsväxten är 2 procent, så bör nominallönerna öka med 2 + 0.7*2 = 3.4 procent. Mindre än detta -- rejält mindre och över ett par år -- tolkas som löneåterhållsamhet och motsatsen som löneoffensiv.
En mätfråga som man måste ta ställning till är: vill man använda en löneandel som räknar in egenföretagarnas tillskrivna arbetsinkomster (se diskussionen här), eller vill man använda en s.k. ojusterad löneandel? Jag kan tycka att det är problematiskt att använda den justerade löneandelen för att räkna ut förväntade löneökningar för löntagarna, med tanke på att den justerade löneandelen inkluderar egenföretagare.
Jag kommer här illustrera skillnaden mellan skattningar med justerad och ojusterad löneandel, med skandinaviska data. Lönedata kommer från BLS, inflationen från Abildgren för DK 1950-2008 och OECD 2009-10 och från SSB för Norge, produktiviteten från BLS. Den justerade löneandelen för DK kommer från Abildgren, den ojusterade egna beräkningar från AMECO-data. Den ojusterade löneandelen för NO 1950-1969 är egna beräkningar från Bore och Skoglunds lönesummor och Gryttens BNP, och från AMECO-data 1970-2010. (De två serierna är inte helt vänner med varandra.) För Sverige har BLS bara kompensationsdata från och med 1960. Inflation är från SCB, produktivitet från BLS, och justerade och ojusterade löneandelar från AMECO.
I allmänhet ser lönepolitiken mer offensiv ut om man använder en ojusterad löneandel -- då förväntar man ju sig att en lägre del av produktiviteten ska tillfalla löntagarna. Ett undantag kan vara när produktivitetsutvecklingen i undantagsfall (recessioner) är negativ, och en lägre andel av denna då förväntas omsättas i lönesänkningar om man använder en ojusterad löneandel. Den ojusterade löneandelen är i allmänhet runt 0.5 och den justerade runt 0.7, så om vi återgår till exemplet med 2 procents inflation och 2 procents produktivitetstillväxt så antar modellen då att med ojusterad löneandel skulle löneökningen vara 3 procent och med justerad löneandel förväntar man sig som sagt 3.4 procent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar