Tyskland som europeisk löneledare

Paul Ramskogler från forskningsavdelningen på österrikiska nationalbanken börjar sitt paper "Is there a European wage leader?" med att konstatera att många forskare -- Hall och Franzese, Iversen, Soskice och Iversen, Hancké och Soskice m fl -- förväntade sig att EMU skulle öka löneinflationen genom en slags transnationell Calmfors-Driffill-effekt där den relativt stora koordinationen nationellt men icke-existerande koordinationen mellan länderna skulle skapa förhandlingsenheter stora nog för att orsaka skada på samhällsekonomin men för små för att vara ansvarstagande (á la Olsons "encompassing unions"). Men med stöd i Posen och Gould (2006) menar Ramskogler att löneåterhållsamheten faktiskt ökade med EMU:s införande. Och då blir frågan: varför? Traxler har i en rad papers (2008, 2009) lagt fram argumentet att den konkurrensutsatta sektorns löneledande i nationella system kan bevara löneåterhållsamheten i och med att k-sektorerna kommer beakta varandra och anpassa sig. Ramskogler specifierar detta som en "peer-wage-setting hypothesis" och menar att det är den tyska industrin som är mest trolig som europeisk löneledare. Detta är hans hypotes och också hans resultat; han menar att historien om löneåterhållsamhet i EMU är att:

"the process of international competition has led to a situation in which national wage setters are heavily influenced by developments abroad, most notably by the wage developments of their most important trading partners.This fuelled the transmission ofwage restraint across the EMU, as Germany was dispersing the restraint of nominal wage growth rates across the currency area."

Ramskogler menar att det finns två konkurrerande teorier i forskningen om koordinerad lönebildning. Den första är korporatismhypotesen (Soskice 1990, Iversen 1999, Traxler 2003) som hävdar att ju mer centralisering desto mer löneåterhållsamhet. Mot detta står Calmfors-Driffill-hypotesen. Så här förklarar Ramskogler den uppochnervända U-kurvan:

"This literature (Bleaney, 1996; Scarpetta, 1996) maintained that internalisation only takes place at a very high level of aggregation, while at a low level of aggregation firm-based unions are eager to avoid losses in their competitive position, which prevents excessive wage claims. At a medium level, however, the goods of the sectors under observation can no longer be considered to be close substitutes, which prevents wage excesses being limited by competition. This means that the cross-price elasticities are extremely inelastic, implying that price and wage developments of other sectors remain irrelevant. This argument will govern the design of the key independent variable in the empirical sections below. Still—the argument goes—the level of coordination is yet too small to lead to an internalisation of negative externalities (such as high inflation and the according reactions of the central bank). The result is that a hump-shaped relationship is stated between the level of wage bargaining coordination and macroeconomic outcomes such as unemployment and inflation."

Hall och Franzese (1998) med flera modellerade förhållandet mellan denna mekanism och penningpolitiken. Forskare i denna diskussion har skrivit en hel del om EMU och lönebildningen. Ramskogler är dock kritisk till vad han kallar den "transnationella Calmfors-Driffill-hypotesen", som alltså för över C-D-kurvan till EMU och hävdar att hög nationell centralisering kombinerat med frånvarande/övernationell penningpolitik blir medium centralisering, dvs ökat lönetryck. Hans argument vill varför detta inte funkar är:

"This is problematic since the only reason why a hump emerges in the case of the transnational Calmfors–Driffill hypothesis is the (implicit) assumption that the cross-price elasticities between the industries between nations are comparably small to the cross-price elasticities between different industries within a nation. However, while the assumption of close-to-zero cross-price elasticities might be reasonable on a national level, it is extremely strong in an international context. If, this assumption does not hold, competitive considerations should limit overly excessive wage claims and render national wage bargainers in a prisoners’ dilemma situation. This situation would be comparable to one in which firm-based unions are in the situation of low bargaining coordination within a nation. Even if isolated national coordination prevailed this would not thus lead to wage excesses." (s 4 av 22)

Den andra teorin om hur EMU ska påverka lönetrycket bygger på denna insikt (Traxler 2009). Denna teori kallar R peer-wage-setting hypothesis. Här ser man alltså låg nivå av koordinering, och tror att det kan utvecklas ett löneledarskapssystem fast transnationellt, med Tyskland som löneledare.

Efter teori och hyptoteser går Ramskogler över till en litteraturöversikt över lönetillväxten i EMU. Pichelmann (2001, "Wage developments in EMU", Empirica) utgår från hypotesen att "wage imitations" kan hindra strukturella justeringar till assymetriska  produktivitetsutvecklingar och jämför nominallöner och nominella unit labour costs (NULC) 1970-85 och 1986-99. Han finner starkare korrelationer under den senare perioden vilket han tyder som anpassning till EMU och tyskt ledarskap. EU-kommissionen (2003) kollar på sektorsvisa korrelationer mellan länder 1981-2001 och finner korrelationer men att konvergensen började redan på 1980-talet. Detta finner också Andersson et al (2008) i en studie av skillnader i lönetillväxttakt. Mora et al (2005) testar beta-konvergens i ULCs, nominallöner, reallöner och produktivitet 1980-2001 och finner viss konvergens men också att inflation i de fattigare länderna ökar ULCs. Arpaia och Pichelmann (2007) är intresserade av EMU-medlemmars förmågor att hantera asymmetriskachocker och kollar på löne- och ULC-responser på produktivitet, arbetslöshet och outputgap i 12 euroländer 1980-2005. Traxler et al (2008) och Traxler och Brandl (2009) är de enda studier som inte bara kollar på konkurrenskraft utan explicit testar peer wage setting-hypotesen, med fokus på frågan om tyskt löneledarskap. De finner ingen korrelation mellan industrilöner i Tyskland och Österrike 1969-1980 men däremot 1981-2002, och även en effekt av tyska lönerörelser på nordiska dito.

För sin egen studie använder Ramskogler sektorsvisa data på output, sysselsättning, kompensation och kapital från EU KLEMS, för åren 1970-2005. För bilateral handel använder han data från OECD STAN. Makroekonomiska kontrollvariabler tas från OECD Economic Outlook. Länderna är Österrike, Belgien, Finland, Frankrike, Grekland, Tyskland, Irland, Italien, Nederländerna, Portugal och Spanien. Han använder bara data för industrin, från 13 branscher (s 6f). Österrikiska data börjar bara 1995, liksom sektorerna 30-33 i Italien och Finland. Facklig anslutningsgrad begränsar portugistiska samplet till 1992-2004 och KPI spanska samplet till 1992-2005. (s 7)

Han delar in länderna i två grupper -- "core" som i Johnstons (2009) "core Deutschmark bloc" Österrike, Belgien, Frankrike och Nederländerna, och så "periferin". Tyskland visas separat. Diagrammen nedan visar nominallönetillväxten och växten i NULCs för de två grupperna och Tyskland.

För att kunna undersöka effekter av olika länders löner på varandra skapar han två variabler: "peer wages" och "peer unit labour costs", med utvecklingarna i de andra länderna viktade efter bilateral handel (s 9f). Den huvudsakliga oberoende variabeln i regressionerna är ettårslaggad ratio av nationella löner till peer-löner. (s 10) Inflation, arbetslöshet, facklig anslutningsgrad och produktivitetsväxt är kontrollvariabler. I peerlöneregressionen får ration en negativ effekt, starkast i Grekland (-1.34), därefter Portugal (-0.62), därefter en mellangrupp med IRland, Italien, Belgien och Spanien med värden mellan -0.17 och -0.27, och svagast är effekterna i Österrike, Finland, Frankrike och Nederländerna, mellan -0.07 och -0.12. Ramskogler: "these resultss indicate over the entire observed period a strong influence on national wage growth has been exerted by the relation between national and peer wages. Our results thus strongly support the validity of the peer-wage-setting-hypotesis. The transnational Calmfors-Driffill-hypothesis -- according to which competitive considerations should play no important role -- is rejected."

Ramskogler räknar fram hur mycket -- enligt hans modeller -- en procentenhets sänkning av lönetakten i ett land skickas vidare till de andra länderna. Han får t ex fram att 0.21 procent av löneökningstakten i Belgien skickas till Österrike, om löneökningstakten i Belgien sjunker med 1 procent så sjunker den i Österrike allt annat lika med 0.0021 procent. Tyskland har den starkaste effekten, runt 10 procent. Frankrike och Italien ligger runt 6 procent. Löneökningstakten i Tyskland har under perioden minskats med 0.6 procent vilket implicerar att detta har minskat löneökningstakten i de andra länderna med 0.07 procent (s 13). "the term 'pattern setter' for Germany might exaggerate the results. Though, Germany definitely acts as a primus inter pares in the trans-European wage-setting process" (s 13, jfr s 21) För unit labor costs är Ramskoglers resultat inte lika eleganta -- Österrike och Belgien får större skattade effekter än Tyskland... (s 15) Vad gäller fördelningen av effekter får han fram effekter av tyska löner på sydeuropeiska men med ULCs framför allt på Österrike, Belgien och Nederländerna (s 18).

Ramskoglers slutsatser är framför allt två. Ett, Tyskland är (nominal)löneledare(ish); Traxlers peer wage setting-hypotes får stöd (s 21). Två, vad gäller unit labor costs har Tyskland mer effekter på kärnländerna än på Sydeuropa som har persistent högre inflation. Detta bådar inte gott för EMU. Till slut drar Ramskogler också policyslutsatser:

"In summary, the nucleus of an implicit trans-European wage bargaining system has been identified. Unfortunately this system is based on nominal wage growth rates and has not succeeded in avoiding the dangerous divergences of unit labour costs within the EMU that have become obvious in the recent economic crisis. While the data used for the analysis of this paper span the period 1992–2005, it remains to be seen whether the recent economic crisis and the massive austerity packages implemented in most countries of the Periphery did substantially alter the interdependence of wages and the divergences of NULC. This urgently needs to be closely monitored. In order to avoid a re-emergence of dangerous divergences within the EMU, a more institutionalised framework for coordinated economic policymaking over and above simple rules appears to be highly recommendable." (s 21)

Referens

Ramskogler, Paul (2012) "Is there a European wage leader? Wage spillovers in the European Monetary Union", Cambridge Journal of Economics.