Är politisk historia tillbaka?

Är politisk historia tillbaka? En ofta berättad historia (!) om den historiska forskningen är att vid 1900-talets början så sysslade historikerna i hög grad med politisk historia: med statschefer, regeringar, parlament och diplomater. På 1960- 70- och 80-talen rämnade så den politiska historiens dominans inom historieämnet, när historiker inspirerade av sociologi, antropologi, nationalekonomi och andra närliggande discipliner istället ägnade större uppmärksamhet åt klassamhällets historia, kvinnornas historia, vardagslivets historia och så vidare: mindre Bismarck, mera arbetarbostäder; mindre Lord Grey, mera tedrickandets ritualer och sociala status. [1] På 1990-talet hände det att historiker och intellektuella beklagade detta: historikerna har blivit detaljtuggare som inte kan berätta på ett begripligt sätt om för samhället viktiga händelser och personer som andra världskriget, Per Albin Hansson eller Napoleon. (Succén för den akademiske historikern Peter Englunds Poltava 1988 och efterföljande böcker sågs som en motreaktion. [2])

I Sverige var det mest intressanta uttrycket för en sådan lägesbeskrivning nog den debatt som Alf W Johansson drog igång i Dagens Nyheter 1993. Johansson gick till storms mot svensk historieforskning som han menade degenererat till en inåtvänd, onödigt komplicerad och pseudovetenskaplig verksamhet där man använde sofistikerade metoder för att uppnå triviala och ointressanta resultat:

”Inte i något västeuropeiskt land torde den akademiska historievetenskapen vara så världsfrånvänd och sluten inom sig själv som den svenska. En gång i tiden var historikerna framträdande gestalter i den kulturella offentligheten, nu tycks de ha dragit sig tillbaka till sina elfenbenstorn för teoretiska strängaspel.”

Enligt Johansson handlade detta inte bara om metod, att 1980- och 90-talens historieforskning enligt honom sneglade för mycket på samhällsvetenskaperna och ville arbeta med statistisk metod, utan också om ämnesval, ett skifte från den ”statscentrerade historismen” från tidigt 1900-tal. Och han tar upp den egna samtidens stora händelser som belägg för att något mer historistiskt, mindre statistiskt behövdes:

”De omvälvande händelserna i Europa sedan 1989 har också skapat en insikt om att historien inte kan förstås som ett resultat av opersonliga krafter. Det positivistiska tänkandet har fått sig en kraftig törn. När människorna i Leipzig demonstrerar under parollen "Vi är folket", när Boris Jeltsin stiger upp på en stridsvagn svingande den ryska fanan, upphör historien att vara en struktur som utvecklas ur sin egen logik: fram träder den kämpande och lidande människan i kamp för sina intressen och drömmar.”

Vi ser hur Johansson – helt rimligt, i mitt tycke – vänder sig till de politiska skeendena i sin appell för en mera utåtvänd historievetenskap. I sin replik till sina kritiker återkommer han till detta:

”Var finns de vetenskapligt grundade biografierna över gestalter som Hjalmar Branting och Dag Hammarskjöld som både inhemsk publik och internationell forskning ropar efter? De svenska historikerna tycks helt ha lämnat det politisk-biografiska fältet till journalister och statsvetare. Historikernas skygghet i detta fall beror inte bara på deras metodologiska inriktning utan sammanhänger också med en politisk-ideologisk ovilja att över huvud diskutera individens makt i samhället. Det är som vore det skamligt att erkänna att makten också har en personlig sida, som om det gällde att förneka människans makt över människan.”

Johanssons beskrivning av läget i svensk historievetenskap och historiskt samtal 1993 möttes av kritik från något av ett all star team av den tidens svenska historiker: Bo Stråth, Lars Magnusson och Rolf Torstendahl, Birgitta Odén, Arne Jarrick, Eva Österberg… Dessa pekade på flera brister i Johanssons analys, men man får nog ändå säga så här i efterhand att Johansson satte fingret på något – även om han målade med väl bred pensel: 1980-talets historieforskning var betydligt mer samhällsvetenskapligt influerad och mindre biografiskt inriktad än vad 1990-talets och 2000-talets kom att bli. Hans kritik låg i tiden. Sedan 1993 har svenska historiker publicerat antologier som Att skriva människan: Essäer om biografin som livshistoria och vetenskaplig genre (1997); Med livet som insats: Biografin som humanistisk genre (2007); Personligt talat: Biografiska perspektiv i humaniora (2014); och Berättande, liv, mening: Fakta och fiktion, biografi, narrativ metod (2014).[3]

Också den politiska historien har haft ett uppsving sedan dess. Eller? Som redan diskussionerna om Johanssons lägesbeskrivning 1993 visar, så är det inte så lätt att generalisera om en vetenskaplig disciplins trender och tendenser och hur de förändras över tid. Det har åtminstone hävdats här och var de senaste åren. Ett av de mer uppmärksammade exemplen i en internationell kontext är en debattartikel av historieprofessorerna Fredrik Logevall och Kenneth Osgood i New York Times år 2016. Artikeln började så här:

”American political history, it would seem, is everywhere. Hardly a day passes without some columnist comparing Donald J. Trump to Huey Long, Father Coughlin or George Wallace. “All the Way,” a play about Lyndon B. Johnson, won a slew of awards and was turned into an HBO film. But the public’s love for political stories belies a crisis in the profession. American political history as a field of study has cratered. Fewer scholars build careers on studying the political process, in part because few universities make space for them. Fewer courses are available, and fewer students are exposed to it. What was once a central part of the historical profession, a vital part of this country’s continuing democratic discussion, is disappearing.”

Det är väldigt intressant att se de starka parallellerna mellan Johanssons appell i ett svenskt sammanhang 1993, och Logevall-Osgoods argument år 2016. I båda fallen talas det för den politiska historiens relevans och vikt för att vi ska förstå vår egen samtid, och i båda fallen talas det om en nedåtgående trend för politisk historia – hos Johansson på grund av teoretiska och metodologiska trender och akademikernas ökade isolering från samhället, hos Logevall och Osgood i det amerikanska sammanhanget mot bakgrund av det misslyckade Vietnamkriget och hur amerikaner förlorade tilltron till de politiska eliterna, samtidigt som kvinnorörelsen, latinamerikaners rörelser med flera sociala rörelser fick ett uppsving och ökade intresset för kvinnohistoria, latinos historia och så vidare.[4] I vilket fall, så pekade flera av de historiker som svarade på Logevall och Osgood, på att den politiska historien – om ämnen som brott och straff, politiska ideologier, och ekonomisk politik – snarare fått ett uppsving under 2000-talet.

Vissa skulle alltså säga att politisk historia är tillbaka. Inte likadan politisk historia som på 1950-talet, men ändå politisk historia: om de stora frågorna om samhällets makt och styrning. [5] I våras gjorde Anton Jansson, idéhistoriker vid Göteborgs universitet, Josefin Hägglund, historiker vid Södertörns högskola och Malmö universitet, och jag själv ett nytt litet bidrag till ett möjligt sådant uppsving, när vi gav ut antologin Politiskt aktörskap i en omvandlingstid: Sverige 1880–1930 på Nordic Academic Press. (Antologin är Open Access och fritt tillgänglig att ladda ner här.) Vi gör som redaktörer i vår inledning inte några starka påståenden om att politisk historia varit på nergång i Sverige, utan vad vi säger är nog snarare att det görs en hel del forskning om politisk historia men som inte nödvändigtvis betecknas som sådan eller huvudsakligen förstås som sådan – istället forskas det om politiska fenomen och aktörer under rubriker som arbetarhistoria, tidigmodern historia, eller liknande. Gott så förstås, men ur det politisk-historiska perspektivet är problemet att de förenande politisk-historiska dragen kan hamna i skymundan och att olika politiska aktörer bedöms på olika sätt i olika sammanhang medan de i sin egen samtid tvärtom interagerade. Därför är det också så glädjande att det i Sverige de senaste åren bildats ett nätverk för Politisk idéhistoria och arrangerats workshops om svensk politisk historia: ”Politiska periodiseringar” i Uppsala 2022 och ”Nya tolkningar av Sveriges politiska historia” i Stockholm 2024.

Att något är på uppgång är dock inte i sig ett argument för att verksamheten är bra och nödvändig. I vår inledning utgår vi istället från historikern Susan Pedersen när vi ska motivera varför det är viktigt att forska och undervisa om politisk historia (och, om vi ska följa Johansson och Logevall-Osgoods argument, att diskutera politisk historia i offentligheten). Så här formulerar Pedersen det i ett kapitel från 2002 om ”Politisk historia idag”:

“Of all forms of historical writing, political history is surely the one that needs no justification. Since it treats questions of power and resistance, authority and legitimacy, order and obedience, not only professional historians but everyone hoping to live out their days in a modicum of peace and prosperity has a stake in such scholarship.”[6]

Jag tycker mycket om denna motivering. Varför är politisk historia viktigt? Eftersom det handlar om vilka som bestämmer i samhället – makt och auktoritet – och varför – legitimitet – och så klart vad det innebär att bestämma i olika sfärer och på olika nivåer av samhället. Det är en rik verksamhet, som sysslar med makt, beslut, auktoritet och laglydighet eller uppror: grundläggande beståndsdelar i varje mänskligt samhälle.

För att veta vad politisk historia är, måste man förstås också veta vad politik är. Här följer vi sociologen Max Weber som i sin klassiska föreläsning ”Politik som kall”, hållen under mycket speciella omständigheter i januari 1919i ett München skakat av ett socialistiskt uppror, öppnar för ett mycket brett perspektiv på politik:

”Vad menar vi med politik? Begreppet är utomordentligt brett och omfattar all slags självständigt ledande verksamhet. /…/ Man talar om bankernas valutapolitik, riksbankens räntepolitik, fackföreningens politik i en strejk, man kan tala om en by eller stads skolpolitik, om en föreningsordförandes politik i sitt ledarskap, ja om en klok kvinnas politik när hon försöker styra sin man.” [7]

Weber går i sin föreläsning vidare med att genast avfärda detta breda perspektiv: vi ska ikväll, säger han till sina åhörare, Münchens icke-revolutionära eller kontra-revolutionära studenter, givetvis inte arbeta med detta breda begrepp om politik; ikväll ska vi diskutera utifrån en definition av politik som ”ledandet av eller inflytande på ledandet av en politisk sammanslutning, idag alltså: en stat”. Hundra år senare är det dock enkelt att se att också med Webers breda definition kan man arbeta med de grundfrågor som Susan Pedersen ser som den politiska historiens kärna: ”power and resistance, authority and legitimacy, order and obedience”. Detta finns i staten, men också i samhällets övriga strukturer, och väldigt mycket av de breddningar som gjorts av den politisk-historiska forskningen sedan 1980-talet handlar om just detta: att diskutera dessa frågor också utanför den statliga sfären av partier, parlament, regeringar och statschefer.

Vad är det då vi i praktiken gör i boken, Politiskt aktörskap i en omvandlingstid, för att diskutera dessa frågor? Förutom oss tre redaktörer är det sju andra historiker från olika lärosäten som skriver egna kaptiel, och tillsammans med ett kapitel av Anton Jansson och ett av Josefin Hägglund, så omfattas tio personer som alla arbetade politiskt på något sätt i Sverige mellan 1880 och 1930. Upplägget är grovt kronologiskt och börjar med ett kapitel av Anton om läkaren, folkbildaren, debattören och fritänkaren Anton Nyström (1842–1931) som i 1800-talens sista och 1900-talets första decennier var en mycket inflytelserik opinionsbildare för liberalism, rationalism och en minskad vikt för kristendomen och svenska kyrkan i samhället. Därpå kommer ett kapitel av Anders Pedersson om en man som var politisk aktör oavsett hur snävt man definierar politik och politisk historia: riksdagsmannen och statsvetarprofessorn Pontus Fahlbeck (1850-1923). Fahlbeck är oerhört intressant i det att han var en intellektuell som såg på industrialismens konflikter och arbetarrörelsens framväxt ur en djupt konservativ synvinkel och arbetade på att lägga fram ett positivt konservativt program för hur högern skulle kunna hantera tidens stora konfliktfrågor som rösträttsfrågan. Pedersson visar också Fahlbecks appell för klassamhällets fördelar, som i 2020-talets ryckiga debatter om klassamhälle och ojämlikhet kommer med nya och oväntade belysningar av gamla frågor. Med det tredje kapitel, av Oscar Nygren om den konservative ideologen Adrian Molin (1880-1942), fortsätter vi att röra oss i den konservativa miljön runt sekelskiftet 1900. Liksom Fahlbeck var Molin en högerman som ville lägga fram proaktiva högerlösningar på klasskonflikter och arbetarrörelsens uppgång, och detta gjorde han inte minst i polemik med vad han kallade ”gammalmanskonservatism” som inte följde med sin tid.

I det fjärde kapitel byter vi helt miljö, till en proletär miljö och just den typ av socialistiskt skolade agitatorer som förskräckte men också stimulerade Fahlbeck och Molin. Det är Gunnela Björk som skriver om det äkta paret Nils Adamsson (1879–1939) och Karin Hollman-Adamsson (1883–1958) som ur socialistisk synvinkel arbetade för sexuell upplysning och frigörelse och för barnbegränsning som skulle stärka arbetarklassen i klasskampen genom att minska arbetarfamiljernas utsatthet och fattigdom. Med kapitel fem, Malin Arvidsson om en av de första kvinnorna i riksdagen, socialdemokraten Nelly Thüring (1875–1972), kommer man till en samtida men på många sätt olika vänsterperson, en andligt orienterad kvinna som motiverades av sina teosofiska ställningstaganden att arbeta för fred, nykterhet, feminism och rättvisa. Kapitel sex, Christina Carlsson Wetterberg om juristen Anna Bugge Wicksell (1862–1928), tar oss till storpolitiken och det tidiga arbetet med Nationernas förbund i efterföljderna av första världskriget. Också det sjunde kapitlet, Katarina Leppänen om författaren och fredsaktivisten Elin Wägner (1882-1949) handlar om svallvågorna av första världskriget, mera specifikt om Wägners bevakning av det krigshärjade Europa i Dagens Nyheter och i boken Från Seine, Rhen och Ruhr, där Wägner förenade det litterära och det politiska. De två sista kapitlen handlar båda om män som i huvudsak var engagerade i arbetarrörelsen, men två helt olika personer med helt olika politiska karriärer. Hannes Rolf skriver om Martin Andersson (1886–1946), vänsterpolitiker i Göteborg och ledande i Hyresgästföreningen i staden på 1910–30-talen, och visar hur förankrad Andersson var i Göteborgs arbetarkvarter och deras rika flora av arbetarorganisationer för alla tänkbara ändamål – utöver fackföreningar och partier också nykterhet, schack med mera. Josefin Hägglund skriver om Carl Lindhagen (1860–1946), också han politiker i den breda arbetarrörelsen större delen av sin karriär men helt olik Andersson: av borgerligt ursprung, jurist, från början liberal riksdagsman men därefter riksdagspolitiker för både Socialdemokraterna och Vänstersocialisterna (och därefter Socialdemokraterna igen). Lindhagen är ihågkommen som en av rösträttens pionjärer i svensk politik och därför är det så intressant att se i Hägglunds kapitel hur pass besviken 1920-talets svenska demokrati ändå gjorde Lindhagen: det var inte vad han hoppades på!

Från Nyström och Fahlbeck i början till Lindhagen i slutet ger antologin som jag ser det ett panorama av fascinerande personer, alla högt begåvade, starka personligheter som verkligen brottades med sin samtid och gjorde allt de kunde för att forma samhället i önskad riktning. Men vad de ville, och hur de såg på samhället, var förstås så olika, från Fahlbecks oro över klassamhällets urholkning och en nivellering som skulle förstöra all kultur, till optimismen hos en upplysningsliberal som Nyström som trodde att förnuftet kunde göra oss fria, till en fredsaktivist som Wägner som skildrar ett sönderslaget Europa fullt av motsättningar och våld, till Lindhagens besvikelse över att demokratin inte blev mer än vad den blev. Urvalet av personer är osystematiskt och har följt principen: vilka vill folk skriva om? Man hade alltså kunnat ha med en massa andra personer, berättat andra berättelser om Sverige 1880 till 1930, och starkare belyst andra viktiga frågor. Men i sig ger de åtta fallstudierna var och en nya perspektiv både på Sveriges utveckling under de drastiska, dramatiska decennierna från industrialiseringens take-off till den stora Depressionen, och på de frågor om ”power and resistance, authority and legitimacy, order and obedience” som Pedersen pekat på. Jag hoppas därför att antologin kommer läsas av historiker, studenter, och allmänintresserade som kommer få nya perspektiv på politisk historia och förhoppningsvis bli allt mer övertygade om hur intressant och viktigt det är med politisk historia.

Fotnoter
[1] Historieskrivningens skiften diskuteras på svensk mark i Gunnar Artéus och Klas Åmark (red.), Historieskrivningen i Sverige (Lund 2012). Det är inte så att Klas Åmark och Eva Österberg, som skriver om 1970- och 80-talen, skriver fram en enkel ”uppgång och fall”-historia om politisk historia, men det blir i deras kapitel tydligt hur andra subdiscipliner av historia stärktes under 70- och 80-talen. Peter Englund skåpar mer tydligt ut historieforskningen så som den tedde sig i mitten av 1980-talet i tillbakablickar på sina studier i Uppsala: se Fredrik Holmqvist, Populärhistoriens tjusning och kraft: Peter Englund och Herman Lindqvist i svensk historiekultur 1988–1995 (Umeå universitet, 2016), s. 74.
[2] Englunds genomslag diskuteras i Holmqvist, Populärhistoriens tjusning och kraft. Om hur recensenter hyllade Englunds engagemang och färgrika språk se t.ex. s. 125-126.
[3] För fullständiga referenser se Jansson, Bengtsson och Hägglund, ”Inledning”, fotnot 26.
[4] Logevall och Osgoods artikel väckte en massa debatt. Se t ex Roy Rogers på bloggen The Junto 9 september 2016 https://earlyamericanists.com/2016/09/09/the-strange-death-of-political-history/ , Julian Zelitzer på Organization of American Historians hemsida 31 augusti 2016 https://www.oah.org/2016/08/31/zelizer-political-history/ , och gruppdiskussionen på Organization of American Historians blogg Process 7 september 2016 https://www.processhistory.org/state-of-political-history/
[5] För ett tydligt sådant argument se introduktionen i Brent Cebul, Lily Geismer och Mason B. Williams (red.), Shaped by the State: Toward a New Political History of the Twentieth Century (University of Chicago Press, 2019). Också i en US-amerikansk kontext utropade historikern Ira Katznelson förra året att det skett en ”return to political history”. Ira Katznelson, ”On (Lost and Found) Analytical History in Political Science”, i Richard Bourke & Quentin Skinner (red.), History in the Humanities and Social Sciences (Cambridge 2023).
[6] Susan Pedersen, ”What is Political History Now?”, i David Cannadine (red.), What is History Now? (London 2002). Citeras i fotnot 8 i Jansson-Bengtsson-Hägglund.
[7] Weber, “Politik als Beruf”, 1919, översättning av Anton Jansson och Erik Bengtsson. Hela den tyska originaltexten finns här https://de.wikisource.org/wiki/Politik_als_Beruf