En viktig del av nyliberalismen i de rika länderna är hur korporatistiska arbetsmarknads-institutioner urholkats och arbetsmarknader avreglerats. Så börjar Oxford-historikern Ben Jacksons kapitel "Neo-liberalism, labour and trade unionism", publicerat i The Routledge Handbook of Neo-Liberalism (2016).
Som en riktig historiker börjar Jackson med att rama in hur äldre liberaler tänkte om fackföreningar och arbetsmarknader, jämfört med hur nyliberalerna tänkte. Han citerar Adam Smith ur Wealth of Nations om hur arbetsgivare i praktiken förenade sig mot höjda löner:
"We have no acts of parliament against combining to lower the price of work; but many against combining to raise it. In all such disputes the masters can hold out much longer. A landlord, a farmer, a master manufacturer, a merchant, though they did not employ a single workman, could generally live a year or two upon the stocks which they have already acquired. Many workmen could not subsist a week, few could subsist a month, and scarce any a year without employment. In the long run the workman may be as necessary to his master as his master is to him; but the necessity is not so immediate. We rarely hear, it has been said, of the combinations of masters, though frequently of those of workmen. But whoever imagines, upon this account, that masters rarely combine, is as ignorant of the world as of the subject. Masters are always and everywhere in a sort of tacit, but constant and uniform combination, not to raise the wages of labour above their actual rate."
Hundra år senare stod också Alfred Marshall i hans på många sätt epokgörande verk Principles of Economics för analysen att arbetsmarknaden är en väldigt speciell marknad. Skillnaderna mellan arbetsmarknaden och andra marknaden inkluderade enligt Marshall, återgivet av Jackson: "a pervasive inequality in access to marketable skills because of factors beyond the worker’s control, chiefly differences in parental economic and cultural resources; the fact that it was necessary for a worker to be present in the workplace to sell their labour, thus creating preferences about the nature of the workplace environment and setting limits to labour mobility; and the length of time needed for workers to acquire skills and training, even though unforeseen changes in the market might very quickly render those same skills outdated." Marshall höll med Smith om att arbetarklassen var missgynnad i förhandlingarna eftersom att de tenderar att vara fattiga och inte har några reserver att leva på om de inte kan sälja sitt arbete. Därför så var det enligt Marshall ‘certain that manual labourers as a class are at a disadvantage in bargaining’. Jackson kommenterar:
"All of this led Marshall and the other founding fathers of economics to take a nuanced view towards trade unions. For example, most classical economists believed that trade union activity was necessary to prevent short-run wages being depressed by employer power below the equilibrium level; to raise wages during periods of high profits; and to balance the dominant social and economic power of employers (O’Brien, 2004, 341-2). To be sure, this sympathetic stance was often balanced by anxieties about unions becoming too powerful or encouraging acts of violence or social disruption. But the tradition of market economics that had coalesced by the middle of the twentieth century was nonetheless one that broadly accepted the need for workers’ combinations to counterbalance the asymmetries of power and wealth that were produced by market forces."
Ett av de distinkta dragen i nyliberalt tänkande, menar Jackson, är att nyliberalerna tog avstånd från de gamla liberalernas idé om arbetsmarknaden som en särskild marknad där det var relevant med särskilda regler. Att se arbetsmarknaden som vilken marknad som helst, och köpandet och säljandet av arbetskraft som handeln med vilken vara som helst, " espoused a much more uncompromising view of the ethics and economics of trade unionism (and of labour market regulation more generally)." Den sydafrikansk-brittiske nationalekonomen W.H. Hutt var med sitt verk The Theory of Collective Bargaining från 1930 pionjär inom detta tänkande; i den volymen kritiserade Hutt uttryckligen äldre liberaler som Smith, Mill och Marshall för att sakna stringens i sina analyser av arbetsmarknaden. Hutt blev, menar Jackson, en föregångare för utvecklingen av en nyliberal ideologi på 1950-60-talen, som blev inflytelserik på 1970-80-talen. (Här hänvisar Jackson vidare till två tidigare texter: ett bokkapitel i en vänbok till Ross McKibbin 2011, och bokkapitlet "Hayek, Hutt and the trade unions", i ett flerbandsverk om Hayek.) Så här sammanfattar Jackson den nyliberala kritiken av idén att facken behövs för att balansera maktrelationerna på arbetsmarknaden:
"Neo-liberals denied that unions equalised the bargaining power of labour and capital, since they believed that the owners of capital were in principle as vulnerable to competition as workers. Employees, they argued, in fact enjoyed considerable choice and mobility with respect to employment opportunities, while employers found themselves confronted by powerful labour interests willing to use coercive force to achieve their goals. The key political implication of the neo-liberal denial that labour was a special sort of commodity was that legislative intervention to equalise the bargaining power of employers and employees in fact privileged trade unions, creating mighty state-sanctioned interest groups that hampered the operations of the market and threatened the very legitimacy of the state. Unions were re-described as monopolies that sought to control the price of labour in order to charge a price for it in excess of its competitive level."
Nyliberalerna hävdade att facken ökade både arbetslösheten och inkomstojämlikheten -- det senare genom att trycka upp lönerna för de som har jobb, vilket skulle öka ojämlikheten mellan de med och de utan jobb. Hayek (1960) sa att: ‘The interest of those who will get employment at the higher wage will therefore always be opposed to the interest of those who, in consequence, will find employment only in the less highly-paid jobs or who will not be employed at all’. Detta kunde vara ett empiriskt argument, men oftast menade nyliberalerna att det var en logisk slutsats utifrån ekonomisk teori. I slutet av 1970-talet menade Hayek att de brittiska facken hade blivit ‘have become the chief cause of unemployment’ och sänkt både den brittiska ekonomin och levnadsstandarden för den brittiska arbetarklassen. Han backade inte upp detta med empiri, och Jackson menar att empirin snarare visar det motsatta.
Milton Friedman menade att inflation var ett monetärt fenomen -- ett resultat av att staten trycker för mycket pengar -- och att facken inte hade någon effekt på inflationen alls. Hayek höll inte med, utan menade att starka fack blev en intressegrupp som tvingade staten att trycka pengar; Hayek härledde detta till Keynes och den insikt som Hayek menar att Keynes gjorde, att arbetslösheten beror på att reallönen är för hög. Keynes menade dock, enligt Hayek, att en direkt lönesänkning är för kontroversiellt och samhälleligt sönderslitande, och att man därför ska åstadkomma en reallönesänkning "bakvägen" genom att öka inflationen. Hayeks analys var alltså mindre teknokratisk än Friedmans och gav mer av en politisk ekonomi för att analysera situationen, vilket också gjordes i t ex The Times av Peter Jay 1974. Denna aspekt, nyliberalernas politisk-ekonomiska analys av facklig makt, spelar också en viktig roll i Andrew Gambles bok om thatcherismen från 1994, The free economy and the strong state. I princip var nyliberaler positivt inställda till frivillig organisering och associations, men de såg facket som en tvångsmässig form av organisation som tvingade folk till strejker med mera, och använde våldsamma metoder som strejker och bojkotter.
En annan skola inom nyliberalismen tog, säger Jackson, "the radical step of attempting to abolish altogether the distinction between labour and capital". Detta var Chicago-skolans ekonomer som Theodore Schultz och Gary Becker som menade att individers investeringar i utbildning och liknande var investeringar i deras humankapital som skulle ge ökad avkastning i framtiden. En humankapitalteori kunde förvisso användas för socialdemokratiska argument om hur nyttigt det vore med stora statliga investeringar i utbildning, men vinkeln på 1970-80-talen blev mer nyliberal, en teori (menade Foucault) om hur människor fungerar, en teori som också blev preskriptiv.
En tidig Chicago-ekonom, Henry Simons, skrev 1944 att: ‘All the grosser mistakes in economic policy, if not most manifestations of democratic corruption, arise from focusing upon the interests of people as producers rather than upon their interests as consumers, i.e., from acting on behalf of producer minorities rather than on behalf of the whole community as sellers of services and buyers of products’. Milton Friedman höll 1962 med: ‘The public interest is widely dispersed’, men producentgrupper finsn det många av och de har lätt för att samla sig och organisera sig och driva på för policies som gynnar dem själva på allmänhetens bekostnad. Utifrån dessa utgångspunkter kunde public choice-ekonomer som Mancur Olson kritisera både storbolag och fackförbund för att gynna sig själva och externalisera kostnaderna. I praktiken gav teorin på 1970- och 80-talen dock mer energi till att kritisera facken, än till att kritisera bolagen.
I sina slutsatser konstaterar Jackson att det är många faktorer som har försvagat fackföreningsrörelsen i Västvärlden sedan 1980-talet -- tjänstesektorns tillväxt och industrins relativa nedgång, globaliseringen, och så vidare. Men också politiken, inspirerad bland annat av nyliberala tänkare som Hayek och Friedman, har spelat en roll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar