Hur mycket omfördelar välfärdsstaten inkomster? Eller, annorlunda uttryckt: hur mycket minskar välfärdsstaten inkomstojämlikheten? Det enklaste sättet att svara på den frågan är att helt enkelt jämföra fördelningen (t ex uttryckt i en Gini-koefficient) av marknadsinkomster, alltså före skatter och transfereringar, med fördelningen (t ex Gini) av disponibla inkomster, alltså efter att inkomstskatten dragits av och sociala transfereringar lagts till. [1] Den enklaste versionen av den justeringen, med bara justering för skatter och inte för transfereringar, har Jakob Molinder och jag gjort för Stockholm 1870, 1880, 1900, 1910, 1920, 1930, 1950 och 1970. Den justeringen syns i figuren ovan: fram till 1930 är det i princip ingen skillnad mellan de två Gini-koefficienterna, vilket visar att inkomstskatterna inte var särskilt omfördelande, men 1950 och 1970 finns det en skillnad om 5-10 Gini-punkter.
Nationalekonomen Andreas Bergh har dock i ett par artiklar argumenterat för att detta (även om man tar hänsyn till transfereringar) är ett ogiltigt sätt att mäta välfärdsstatens omfördelande effekter. I abstract till en artikel i European Sociological Review från 2005 förklarar han tydligt vilka (de fyra) problemen är med denna approach:
"This paper identifies four sources of bias in the pre/post-approach: 1) Welfare states redistribute both between individuals and between generations, 2) Labor supply responses vary between socio-economic groups and depend on taxes and transfers, 3) The redistribution within social insurance schemes depends on the correlation between risk and income, and 4) Welfare states use public education to influence the distribution of earnings capabilities." (s. 345)
Trots dessa problem är pre/post-approachen (jag lånar Berghs formulering, bra och tydlig som den är) standard i forskningen: "The pre/post approach is the standard approach to measuring the redistributive effect of the welfare state, see for example Kakwani (1986), Mitchell (1991),
Stephens (1995), Korpi and Palme (1998), Solera (2001), Bradley etal. (2003) and Moller etal. (2003)." (s. 345) Detta trots att redan Uusitalo (1985) påpekade counterfactual-problemet.
De tre tidigare studier med pre/post-approachen som Bergh fokuserar på är Korpi och Palme (1998), Bradley et al (2003) och Moller et al (2003). Alla tre bygger i huvudsak på data från Luxembourg Income Study. [2] Korpi och Palme visar att graden av omfördelning korrelerar positivt med storleken på välfärdsstatens budget, och negativt med andelen behovsprövade stöd i välfärdsstaten (den s.k. "paradox of redistribution"). Bradley et al (2003) visar att marknadsojämlikheten (som jag använder som synonymt med pre fisc) korrlerar negativt med fackföreningarnas styrka och positivt med arbetslöshet och andelen kvinnoledda hushåll. Graden av omfördelning är relaterad till politiska variabler som förekomsten av vänsterregeringar. Dessa resultat bekäftas av Moller et al (2003) som studerar fattigdom istället för ojämlikhet. Bradley et al jämför pre-fisc och post-fisc-inkomstfördelning för medborgare i åldrarna 25 till 59 år, vilket Korpi och Palme också gör, men ibland med hela befolkningne. Moller et al använder samma metod men med ett fattigdomsbegrepp som är andelen hushåll under 50 procent av median-hushållsinkomsten.
Bradley et al menar att påståendet 'that the welfare state merely redistributes income across generations is wrong', men Bergh påpekar att det motsatta också gäller: välfärdsstaten omfördelar också mellan folk i olika åldrar (och mellan samma person över livscykeln), inte bara mellan rika och fattiga. Pre/post-approachen gör dock ingen distinktion mellan de två typerna av omfördelning; Bergh menar t ex att Korpi och Palmes resultat att det finns en korrelation mellan graden av omfördelning och "the relative size of the the redistributive budget" (? hur definieras det?) inte är så förvånande, med tanke på att de där kollar på hela befolkningen, inklusive studenter, pensionärer osv. Bergh: "Using this method, purely intra-individual redistribution will appear to be redistributive even though there is no inter-individual redistribution." (s. 347) Korpi och Palme visar visserligen att deras resultat håller även om man kollar bara på personer från 25 till 59 års ålder, och Bradley et al använder den definitionen från början för att undvika livscykelproblemet, men Bergh menar att det inte räcker för att bli av med problemet -- välfärdsstaten omfördelar ändå över tid och i olika hög grad beroende på dess design. Contra Korpi och Palme menar Bergh alltså att den rangordning i omfördelningslistan som pre/post-fisc-approachen ger när man kollar på vuxna 25-59 år, inte nödvändigtvis stämmer med rangordningen i hur mycket välfärdsstaten omfördelar vad gäller livstidsinkomster. Burkhauser och Warlick (1981) menade att den årliga omfördelningen i USA var större än omfördelningen av livstidsinkomster, medan Bergh själv i en tidigare artikel visade det motsatta för Sverige. Den vanliga approachen underskattar alltså skillnaden mellan USA och Sverige i hur mycket välfärdsstaten omfördelar. (s. 349)
Punkt två av fyra handlar om arbetsutbud-respons. Bergh gör den rimliga poängen att inkomstskatter påverkar hur mycket folk jobbar -- och påverkar olika personer olika mycket. Därför kan man inte se pre fisc-fördelningen som ett kontrafaktiskt scenario för hur inkomstfördelningen hade sett ut om inte välfärdsstaten hade funnits. (s. 349) Här är Bergh helt i enlighet med den toppinkomstlitteratur som började med Thomas Pikettys papers om Frankrike år 2001 och USA år 2003, och där man kollar på pre-fisc-fördelningen men en av de huvudsakliga förklaringsfaktorerna faktiskt är den progressiva beskattningens tillväxt, som Piketty och efterföljare menar påverkat arbetsmönster och därmed också pre-fisc-fördelningen. Bergh är dock mer intresserad av skillnader mellan länder i hur pre-fisc påverkas av skatterna, och utforskar detta med en teoretisk modell. Med denna visar han att grundtrygghets-bidrag sänker låginkomsttagares arbetsutbud mer än vad inkomstersättnings-bidrag gör, och att post/pre-fisc-jämförelsen därför blir mer förvriden i länder med grundtrygghetsvälfärdsstater. (Om Esping-Andersens välfärdstypologi se här på bloggen t ex inlägg om debatten mellan Hicks och Kenworthy och Esping-Andersen, och Scruggs och Allans replikation av Esping-Andersen.) Intressant nog så har, om Bergh har rätt, alltså Korpi och Palme i sin approach en bias mot sitt eget argument! De underskattar enligt Bergh skillnaden i omfördelning mellan rika och fattiga mellan skandinaviska och liberala välfärdsstater. Däremot är det väl inte säkert att Korpi och Palme skulle köpa Berghs analys av arbetsutbudseffekterna på låginkomsttagare; Bergh citerar också Bradley et al som uttalat avfärdar den typen av argument som Bergh gör. Bergh menar att de missar att nationalekonomisk teori gör hypotesen att välfärdsstatens effekt på arbetsutbudet kommer bero på skatterna och transfereringarnas struktur.
Punkt tre handlar om socialförsäkringar och skillnaderna för jämlikheten beroende på om man har mer försäkringar genom välfärdsstaten eller mer privata försäkringar. John Stephens (1995, i Nordic Journal of Political Economy) argumenterar uttryckligen för att välfärdsstaten minskar ojämlikheten genom att minska beroendet av ett mer ojämlikt privat försäkringssystem. Bergh utvärderar detta argument med teoretiska modeller, på ett liknande sätt som punkt två ovan. Slutsatsen är att post/pre-fisc-måttet underskattar omfördelningen när höginkomsttagare har relativt lägre risk att behöva socialförsäkringarna, och överdriver den när de har relativt högre risk.
Punkt fyra handlar om hur offentliga utgifter på utbildning påverkar ojämlikheten. Eftersom utbildning tenderar att löna sig, kan välfärdsstaten öka (pre-fisc-) jämlikheten genom att erbjuda högkvalitativ utbildning gratis eller billigt så att fördelningen av utbildning i befolkningen blir jämlik. Men eftersom dagens utbildning påverkar folks inkomster med en lång fördröjning, blir det svårt att mäta effekterna på inkomstfördelningen. Sylwester (2002) menar i vilket fall att länder som lade större del av BNP på offentlig utbildning 1960-69 fick större minskning av inkomst-Ginin (eller mindre ökning) 1970-1990 än de annars hade fått. (Ett mer 2020-talsmässigt sätt att tackla frågan är att studera effekter av historisk utbildningsexpansion på individers inkomster i framtiden och se ifall folk från lägre klassbakgrund får större inkomstökningar genom utbildningsökningen, etc. Se t ex denna studie om expansionen av den svenska folkskolan 1936-37.) Bergh menar att offentliga utgifter på universitetsutbildning ökar inkomst-Ginin, men att offentliga utgifter på högstadie- och gymnasieutbildning minskar ojämlikheten, och utforskar detta med regressionsanalyser.
Slutsatsdelen börjar med att konstatera att de skandinaviska välfärdsstaterna tenderar att inta tätpositioner i ligan "länder som omfördelar mest". Berghs mer omfattande perspektiv på omfördelning syns i Figur 2 och han pekar på att pilen numrerad 3 ignoreras av post/pre-approachen.
Bergh påpekar att hans mer nyanserade analys kan leda till en viss uppgivenhet: "Perhaps the task of
evaluating the redistributive effect of the welfare state is simply too ambitious. Because any welfare state consists of many different sub-systems it makes little sense trying to pin down one single redistrivutive effect." (s. 355) En mer produktiv slutsats, säger han, är att man kanske borde fokusera på att utvärdera effekterna av enskilda program, ett i taget. Om vi vill fortsätta bedöma helheten, så måste vi arbeta mer med kontrafaktiska scenarier utifrån ekonomisk teori:
"To the extent that we still would like to know more about the aggregated effect of the welfare state we need to acknowledge the fact that we have no unbiased data on what the situation would be like if the welfare state were not present or constructed in a very different way. Therefore, we need to make use of theoretical research regarding the counterfactual alternative. From standard economics, we have some knowledge about what would determine the income distribution in the absence of wel fare state institutions. But we also know that this is probably not a very realistic counterfactual: if the welfare
state does not intervene to change the outcome of the market mechanisms, other interventions will take place through the family or civil society. To fully understand and appreciate the achievement of the welfare state, we need to know more about the outcome under the most likely counterfactual arrangements." (s. 356)
Referenser
Andreas Bergh (2005) "On the Counterfactual Problem of Welfare State Research: How Can We Measure Redistribution?", European Sociological Review 21 (4), 345-357.
fotnoter
[1] Detta är så klart ingen fullständig bild av ojämlikhet i levnadsstandard och konsumtionskraft heller. Framför alltså fattas, om man diskuterar välfärdsstatens effekter, tillgången till subventionerade välfärdstjänster. Detta är dock extremt svårt att mäta. Enligt en rad studier som jag länkat till här så minskar välfärdstjänsternas subventionsgrad i Sverige och Norge "inkomstojämlikheten" med 6-23 procent.
[2] Med hushållsdata justerade för hushållsstorlek med OECD:s ekvivalensskala. (s. 346)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar