Välfärdsstaten, omfördelningen, och fattigdom i Sverige 1988-2011

Hur mycket gör välfärdsstaten för att hålla nere den relativa fattigdomen? Stockholms-sociologerna Susanne Alm, Kenneth Nelson och Rense Nieuwenhuis börjar en ett par år gammal artikel med Giulano Bonolis argument i en bok från 2013 att "nya" sociala risker, som att vara en ensamstående förälder (! det är alltså något nytt!? Eller åtminstone nåt nytt gentemot välfärdsstaten?) [1] innebär att välfärdsstater som byggts för att hantera "gamla" (1960-tal) sociala risker inte längre är lika omfördelande. Så här sammanfattar Alm et al Bonolis argument:

"Particularly single parents are often considered as a prototypical example of a group that, along with large scale industrial restructuring and changing patterns of family formation, constitute a new social risk group. An often-prescribed remedy to new social risks is work and family reconciliation policies, as well as other forms of services that are tied to investments in human capital more generally, such as education and life-long learning. By comparison, income replacement policies—a quintessential character of the old, transfer heavy welfare state—are often considered, if not obsolete, then at least less capable to secure the needs of new risk groups." (s. 1)

Alm, Nelson och Nieuwenhuis är skeptiska mot detta argument. [2] De använder mikrodata från SCB och Hushållens ekonomi-databasen med representativa samples av Sveriges befolkning, och kombinerar detta med makrodata om de svenska välfärdsssystemen från Lyle Scruggs Comparative Welfare State Entitlements Database, CWED. 

Sverige är ett intressant fall för att studera välfärds-nedskärningarnas effekter på fattigdom i ett tvåförsörjar-samhälle av fyra skäl, säger de. Ett, Sverige var bland de första länderna att övergå från enförsörjarsamhälle till tvåförsörjar-dito, och kvinnor är mer benägna att förvärvsarbeta i Sverige än i det genomsnittliga OECD-landet; 2016-17 förvärvsarbetade 79 procent av svenska kvinnor i arbetsför ålder, medan snittet i EU15 var 62 procent. Två, i Sverige är det vanligt med singelhushåll: 2016 var 34 procent av svenskar i arbetsför ålder ensamstående och ytterligare 5 procent var ensamstående föräldrar, men motsvarande siffror för EU15 var 16 och 3 procent. Tre, 90-talskrisen avslutade Sveriges era av full sysselsättning och inledde en tid av hög arbetslöshet. "Employment has also become more precarious or atypical (Nelson et al., 2017)." Fyra, välfärdsstaten "as been subject to a slow but pervasive downsizing in recent decades, and income replacement policies have become less generous." (s. 3) Ersättningarna i socialförsäkringarna är klart lägre idag än vad de var på sin peak på 1980-talet (Bäckman och Nelson 2017), och det har även blivit svårare att kvalificera sig. Inkomstersättningsgraden i socialförsäkringarna har försämrats, men samtidigt har familjepolicies förbättrats (Ferrarini 2006) och "Sweden is also well known for its efforts in increasing possibilities
for employment more generally via universal schooling, life-long learning, and active labour market policies." (s. 3)

På individ-nivån är att vara en ensamstående mamma en av de starkaste korrelaten med fattigdom. Frågan är dock om det blivit vanligare att vara ensamstående mamma bland högutbildade höginkomsttagare. Alm et al menar tvärtom att de högutbildade i Sverige idag är mindre benägna att skilja sig än vad de lågutbildade är. Den högre utbildningen har också byggts ut kraftigt i Sverige de senaste decennierna. Halleröd, Ekbrand och Bengtsson (2015) menar i en studie om fattiga arbetande i Europa att problemet inte är låga löner utan att folk får för få timmar och därmed får en mycket låg totalinkomst. I Sverige arbetar en arbetande kvinna i genomsnitt 36 timmar i veckan (år 2010), att jämföra med 33 timmar år 1991. Detta är i sig ingen risk för låginkomstutfall, men den hög arbetslösheten är det.

HEK-datat är ett slumpmässigt sample med omkring 15 000 svenskar och deras hushållsmedlemmar, och har info om löner, skatter och bidrag, utbildningsbakgrund, invandringsbakgrund m m. Alm, Nelson och Nieuwenhuis begränsar analysen till folk mellan 25 och 64 år, så att man t ex exkluderar de flesta studenter.

Analysen är uppbyggd med ökande komplexitet, från enklare beskrivningar till mer komplexa modeller, nämligen multilevel-modeller om bestämningsfaktorer bakom fattigdom. För att förenkla tolkningar av resultaten presenterar de framför allt visualiseringar av predicerade sannolikheter. Analysen börjar med diagram 1, som jag klistrat in ovan och som visar risken för fattigdom för fyra olika grupper: par utan barn, par med barn, singlar utan barn, och singlar med barn. Vi ser att fattigdomsrisken är mycket högre för singlar än för par: på 80-talet runt 10 procent mot runt 5 procent, och idag runt 25 procent mot runt 5-10 procent. Nästa figur visar arbetslöshet per hushållstyp, och fattigdomsrisk för de arbetslösa. 2010 var 80-90 procent av arbetslösa med barn räknade som fattiga. Arbetslösheten var skyhög i mitten av 1990-talet, förstås, men även på 2000-talet var den runt 10 procent för ensamstående föräldrar, att jämföra med 6-8 procent för par samt för singlar utan barn. Diagram 3, som jag klistrat in ovan, visar att andelen av de arbetslösa som får ersättning från a-kassan (orange linje) sjunkit från 80 procent i det sena 80-talet till 40-50 procent åren runt 2010, samtidgt som ersättningsgraden sjunkit något, från 83-84 procent till runt 60 procent. Ersättningsgraden i det sena 80-talet och tidiga 90-talet var den generösaste i världen (Ferrarini et al 2012).

Regressionsanalyserna visar att den försämrade inkomstersättningsgraden och den mindre täckningsgraden i a-kassan ökar fattigdomsriskerna, framför allt för de som bor i hushåll utan någon annan person som arbetar heltid. Diagram 5, inklistrat nedan, visar detta elegant när de visar hur fattigdomsrisken för personer i de olika hushållstyperna hade sett ut 1988-2011 i tre kontrafaktiska scenarios: om ersättningsgraden hade bevarats på 1988 års nivå, och täckningsgraden hade bevarats på 1988 års nivå, eller båda. Vi ser att för singlar utan barn hade risken för fattigdom varit runt 10 procent, istället för 20-25 procent som i verkligheten. För ensamstående föräldrar hade fattigdomsrisken varit runt 15 procent istället för 25-30 procent som i verkligheten. För par gör nedskärningarna i a-kassan däremot ingen större skillnad.

Som saker som de inte täckt här, som är frågor för vidare forskning, nämner de ens arbetslöshets varaktighet, och personers rörlighet ut och in ur arbetslöshet. I slutsatserna antyder de att det inte räcker att studera familjepolitiken för att förstå utvecklingen för fattigdom och levnadsstandard för olika hushålllstyper, utan att policies som omfördelar både efter klass och kön också spelar roll (som i Korpi, Ferrarini och Englund 2013).

 

referens

Susanne Alm, Kenneth Nelson and Rense Nieuwenhuis (2019) "The Diminishing Power of One? Welfare State Retrenchment and Rising Poverty of Single-Adult Households in Sweden 1988–2011", European Sociological Review. Läs här.

fotnoter

[1] I kontexten beskriver Alm, Nelson och Nieuwenhuis det så här: "Whereas economic activity of only one spouse was the typical arrangement among couples in the immediate decades following World War II, families nowadays often rely on two earners (Nieuwenhuis, Need and Van der Kolk, 2019)." (s. 2)

[2] I förbifarten gör de ett intressant framing-argument: "Our main argument about the economic vulnerability of single-adult households in periods of high unemployment and welfare state decline may seem trivial,  but putting it up against the broader literature on dual-earner societies and female emancipation above provides new interesting perspectives." (s. 4)