Teorierna i jämförande politisk ekonomi -- de tänker nog på VoC -- premierar långsam förändring eller ingen förändring alls. Men Chris Howell och Rebecca Kolins Givan studerar arbetsmarknadens utveckling i Frankrike, Storbritannien och Sverige, tre länder som på 1950-talet hade distinkta och olika modeller, de senaste 25 åren och menar att de uppvisar konvergens (s 232). De menar att den "institutional plasticity" och den konvergens som deras studie uppvisar "suggest the need to rethink both the role of institutions and the nature of institutional change in comparative political economy" (232). De tar upp Richard Hymans bok Understanding European Trade Unionism (2001) som inte behandlar så mycket förändring över tid utan mest olika nationella modeller, och de menar att också den massiva antologin Ferner och Hyman (1998) mest erbjuder snapshots och inte så mycket förändring över tid. [1] Den tyngre diskussionen om institutionell förändring hämtar de därmed från jämförande politisk ekonomi snarare än från industrial relations-litteraturen.
Institutionell förändring
Från VoC går de till reguleringsteori, som de menar använt sig mycket av en punctuated equilibrium-approach, idén att samhällets institutioner utvecklas och avvecklas snabbt under vissa korta perioder, och däremellan är i princip konstanta. Under senare tid har JPE-forskare dock börjat gå bortom dikotomin om snabb förändring och ingen förändring alls, för att istället teoretisera gradvisförändring. Detta innebär ett steg bort från VoC:s funktionalistiska förståelse av institutioner och till en mer politisk förståelse, som enligt Howell och Givan exemplifieras av Streeck och Yamamura (2001), Vail (2009), och forskare som betonar idéernas betydelse som Blyth (1997) och Culpepper (2008). Också inom VoC har mer dynamiska studier börjat dyka upp, som Hall och Thelen (2009), och Thelen har också samarbetat med den mer VoC-kritiske Streeck i ett avgörande verk om institutionell förändring. Utifrån litteraturöversikten identifierar Howell och Givan tre typer av gradvis institutionell förändring, som alltså inte innebär att en institution avskaffas pang bom och ersätts med en annan. Ett, "institutional plasticity permits a mutation in the function of existing institutions": existerande institutioner kan "take on new functions and meanings, and produce different practices and consequences in new contexts" (s 235). Två, parallella institutioner kan utvecklas; de kanske existerade tidigare, men i skymundan, och blir nu viktigare. "the hierarchical ordering of institutions in any bundle of interdependent institutions can change, as competing sets of institutions have different valences for the actors concerned, valences which themselves shift over time". Och tre, mekanismer kan skapas eller ges ny betydelse som tillåter aktörer att undgå institutioner.
Howell och Givans artikel handlar framför allt om konsekvenserna av institutionell förändring, men de säger också något om orsakerna. De refererar till David Harvey (2005) och menar att förändringar i produktionsstrategier, avindustrialisering, finansialisering och ökad konkurrens har förändrat klassaktörers intressen såväl som styrkeförhållanden (s 236). Klassaktörernas "attachment" till arbetsmarknadsinstitutioner har försvagats, pressen för institutionell omvandling har ökat, och stater har satt igång större reformprojekt. Howell och Givans menar att förändring skett oavsett partipolitisk färg i regeringen. Så sett liknar deras argument reguleringsteoretikerna, men den institutionella omvandlingen har inte skett på det plötsliga/snabba/koncentrerade sätt som reguleringsteoretikerna teoretiserar. De citerar Streeck (2007): "Economic internationalization . . . imposes new agendas on established national institutions, even where it leaves them on the surface unchanged". År 1968 konstaterade en brittisk offentlig utredning att landet hade två arbetsmarknadssystem: ett formellt, i officiella institutioner och regler, och ett informellt, som var hur facken, arbetsgivarorganisationerna, cheferna och arbetarna faktiskt betedde sig. Howell och Givans menar -- "it is the argument of this article" -- att denna diagnos gäller generellt i Europa idag (s 237).
Sverige
Sveriges arbetsmarknadsregim för efterkrigstiden sattes på plats mellan Saltsjöbadsavtalet 1938 och instiftandet av årliga centrala förhandlingar mellan LO och SAF i början av 1950-talet. Den klassiska svenska modellen -- säg 1960-talet -- bestod av starka centralorganisationer, hög facklig anslutningsgrad, och bipartistisk reglering av arbetsmarknaden. Lönebildningen var centraliserad, och innebar enligt Howell och Givans -- jag är skeptisk -- en kombination av löneåterhållsamhet och solidarisk lönepolitik. [2] Den svenska arbetsmarknadsregimen har förändrats de senaste 25 åren inte så mycket genom skapandet av nya institutioner, som genom förändring av klassaktörers och statens intressen och agerande (Thörnqvist 1999), och förändringar i hur existerande institutioner fungerar. Lönesättningen har decentraliserats. I krisen 1990-93 såddes fröna till den nya svenska lönebildningsmodellen (Elvander och Holmlund 1997). Arbetsgivarna såg att en koordinerad modell kunde minska konfliktbenägenheten i systemet, och hot om större statsinterventionism gav både fack och arbetsgivare incitament att lösa problemet själva (s 238). Det nya systemet kom på plats 1997-2000 med Industriavtalet, mellan 8 fackförbund och 12 arbetsgivarorganisationer, som central byggsten (Elvander 2002). Avtalet vilade på en teknokratisk konstruktion av en "lönenorm" av Industrins ekonomiska råd och nya förhandlingsmekanismer för att uppmana följande av normen (s 239). Detta följdes av avtal på staten och kommunsidan som båda följde industrins norm, vilket innebar att 60 procent av de anställda nu omfattades av avtal som implementerade normen. En ny lag skapade år 2000 Medlingsinstutet som nästa viktiga pjäs i den nya lönebildningsregimen. I avtalsrundorna 1998, 2001, 2004 och 2007 fungerade systemet, med få konflikter. I rundan 2010 uppstod något fler konflikter. Howell och Givan ser kontinuitet i återkomsten till koordinerade förhandlingar, exportsektorns löneledande roll, och fortsatt stor roll för bipartistisk självreglering. Innovation ser de däremot i en ökad roll för staten, användande av teknokratiska kriterier för att etablera en lönenorm, och nya regler för förhandlingarna. Men den viktigaste kvalitativa förändringen i systemet är decentraliseringen, flexibiliseringen och individualiseringen av lönesättningen. År 1980 hade det typiska kollektivavtalet en serie med minimilöneklausuler för alla tänkbara typer av arbetare, garanterade minimiökningar, och satte klara regler för hur lokala lönepotter skulle fördelas (Ahlberg och Bruun 2005). Men under 1990-talet blev de centrala avtalen tunnare och mer minimalistiska. Den offentliga sektorns akademiker har den mest extrema varianten, med inga minimiökningar alls, utan att hela lönepotten fördelas genom lokala förhandlingar (Granqvist och Regnér 2008). De mest minimalistiska centralavtalen har enligt Howell och Givan tecknats på områden där facket är starkt, och därför kan räkna med att få igenom löneökningar på lokal nivå (s 241). Howell och Givan menar att fredsplikten under avtal gör att decentraliseringen av lönebildningen kan leda till lägre löneökningar. (hmm...) De pekar också, med referens till Kjellberg, på en försvagning av den lokala fackliga aktiviteten.
Frankrike
I slutet av 70-talet var branschnivån den viktigaste nivån för förhandlingar, och statsregleringen var omfattande. Runt år 2000 hade regleringarna minskat och företagsnivån blivit mycket viktigare. På företagsnivån hade institutioner inte bara för förhandlingar utan också konsultation och representation utvecklats. Den institutionella omvandlingen av Frankrikes arbetsmarknadsregim har framför allt skett på två sätt: genom skapandet av nya institutioner på företagsnivå, och genom existerande institutioners mutation till nya funktioner (s 242).
Storbritannien
Storbritanniens arbetsmarknad sedan 1945 kan delas in i tre faser. Efterkrigskonsensus tog slut under 60-talet då ökad decentralisering kombinerades med ökad juridisk reglering. 70-talets kaos ledde till Thatchereran. New Labour innebar vissa formella förändringar av institutioner men på det hela taget mycket kontinuitet. Här fokuserar Howell och Givans på perioden efter 1997, eftersom de tidigare perioderna täckts i Howells bok Trade Unions and the State: The Construction of Industrial Relations Institutions in Britain, 1890-2000 från 2005.
Slutsatser
Howell och Givans börjar sina slutsatser med att hylla Richard Hymans för hans internationella, jämförande perspektiv på arbetsmarknadsrelationer (s 250). Det centrala "claim", påståendet, i artikeln är att i alla tre fallen -- tre mycket olika samhällsekonomier -- arbetsmarknadsrelationerna har utvecklats åt samma håll. Detta håll beskriver de så här: "the trajectory of industrial relations development has been broadly in the same direction: towards decentralized, individualized, firm-centered industrial relations institutions offering much greater flexibility, and autonomy in the determination of pay and conditions at the firm level." (s 250) Staten har spelat en viktig roll i omvandlingen (s 251). De avslutar med att argumentera för att arbetsmarknadsforskningen måste ta in insikten från reguleringsskolan att tillväxtregimen har en stark effekt på arbetsmarknadsinstitutionerna (s 252).
Fotnot
[1] Mycket Hymanreferenser i början eftersom detta är en brittisk tidskrift och Howell och Givan är amerikanska forskare?
[2] De har inga referenser för påståendet om löneåterhållsamhet och solidarisk lönepolitik. Att en solidarisk lönepolitik fördes som minskade löneskillnaderna är helt klart, visat av inte minst Hibbs och Locking 1996, men att politiken innefattade löneåterhållsamhet är jag djupt skeptisk till. Men ändå upprepas denna idé ständigt i den internationella litteraturen! Jfr Thelen 2012 för ett exempel.
Referens
Chris Howell och Rebecca Kolins Givan, "Rethinking Institutions and Institutional Change in European Industrial Relations", British Journal of Industrial Relations 2010.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar