"The culprit is inflation. Not the runaway prices and wages of the mid-1970s and late 1980s but persistent rises above income gains and far in excess of official forecasts, which sap the livelihoods of people across the UK. With prices rising twice as fast as pay, real wages are likely to be no higher in 2011 than in 2005 – in effect, a six-year freeze, comprising the most prolonged squeeze on purchasing power since the 1920s.Varför stagnerar då reallönerna i Storbritannien? Den första förklaring som skribenterna erbjuder är, som vi ser i slutet av citatet, "the onslaught of competition from emerging markets". De tar också upp att den fackliga anslutningsgraden har sjunkit kraftigt - idag är bara 15,1 procent av de anställda i den privata sektorn med i facket, medan den motsvarande siffran för den offentliga sektorn är 56,6 procent. Antalet arbetsdagar förlorade i strejker på ett år var förra året 365 000 (varav 52 000 i privat sektor), medan det årliga snittet på 70-talet var 12,9 miljoner (!) och på 80-talet 7,2 miljoner. Arbetslösheten är också hög idag (7,9 procent) vilket försvagar arbetarnas förhandlingspositioner; en analytiker från IHS Global Insight säger att "We expect wage growth to remain muted due to workers' weak bargaining position, given high and likely-to-rise unemployment."
/.../
The days when British workers could expect pay rises averaging 1.5 to 2 percentage points above inflation ended with the recession of 2008-09, as they did at least a decade ago in economies such as the US and Germany under the onslaught of competition from emerging markets. They may never return."
Okej, importpress och försvagat fack. Inget unikt för Storbritannien. Men stagnerande eller t o m backande reallöner med (relativt) hög inflation? Det har pratats många gånger i denna tid om "den stora inflationsdämparen" för rika länder i form av billiga importer från Kina osv: mycket låg inflation skulle göra att låga nominallöneökningar skulle leda till reallöneökningar och delat välstånd. Är detta satt ur spel? Eller är stagnationen ett tillfälligt fenomen, orsakat av finanskrisen och övergående till nästa boom?
Arbetsproduktiviteten har ökat i Storbritannien sen 2000, snabbare än EU-15:s snitt.
Artikeln anger att i några branscher - finans, business services, industri - ökade lönerna snabbare förra året än inom till exempel handeln, hotell och restauranger. Men artikeln har ingen stor diskussion om det. En företrädare för TUC säger att bara "the super-rich" får högre standard som det är. Ja, någonstans ska ju produktiviteten gå (pdf).Chris Giles, Brian Groom och Andrew Bounds, "A squeezed muddle", FT 19-20 februari 2011
---
Jfr: nov 10 om vinster, investeringar och löner i USA efter krisen, 8 juli 2010 "Marglin om löner"; 18 april 2008 "Tysk löneutveckling" (OBS! sedan dess har jag läst på mer om de frågorna..); längre text om USA:s inkomstfördelning sedan 1980 på ekgbzzon-sidan.
---
UPPDATERING 23 februari
Ovan uttryckte jag förvåning över inflationsförväntningarna i den refererade FT-artikeln - ok om inflationen skulle vara tillfälligt hög pga expansionär politik, men artikeln verkar snarare implicera att en högre inflationstakt är här för att stanna. Igår hade FT en intervju med Asoka Wöhrmann, "chief investment officer" på Deutsche Banks fondförvaltare DWS, som handlar mycket om just inflationen. Wöhrmann ser inflation som jämte skuldkrisen det stora makro-problemet i Europa de närmsta åren, och säger att
"This is the first time that globalisation isn't disinflationary but inflationary. I see this as a long-term climate change. /.../ Inflation is coming back very clearly after 20 years. That will change the yield cycle."Wöhrmann försöker inte i artikeln förklara orsakerna till inflationstrycket, utan fokuserar mer på effekterna - vilka slutsatser investerare bör dra.
Richard Milne, "Inflation and European debt focus DWS minds", FT 22 februari 2011
UPPDATERING 3 mars
I förrgår uppmärksammade FT återigen inflationstrycket i Europa och hur det påverkar investeringsstrategier. Artikeln lyfter framför allt fram oljepriserna som källa till inflationen, och diskuterar faktiskt risken för en kommande stagflation (en situation med hög inflation och låg ekonomisk dynamism/tillväxt).
Richard Milne, "Investors start to fret over renewed threat of stagflation", FT 1 mars
Uppdatering 13 april
Rahul Jacob och Chris Giles skriver i en analys i FT att "a new era began last summer" i Kinas arbetsmarknadsrelationer efter Foxconn-självmorden och strejkvågen, och Cornell-ekonomen Eswar Prasad hävdar att det är slut på Kina som "the great deflator" i världsekonomin. Jacob och Giles avslutar: "If China is no longer exporting deflation, domestic prices in Europe and the US will have to be kept on a rather tighter rein in the future."
Rahul Jacob och Chris Giles, "An inflated outlook", FT 9-10 april
Uppdatering 8 maj 2012
"Rising labor costs in China will have a serious impact on workers as consumers outside of China as the foundations of the low-road neoliberal 'social compact' pioneered by the United States (and exported elsewhere) begin to crumble. For to the extent that the suppression of real wages in the United States has been socially sustainable, it has been founded on the massive importation of low-cost consumer items from China as well as on a mushrooming current account deficit. This model is in the midst of crumbling - as 'stagflation' alarms are sounded - however, it is still unclear in late 2008 whether there will be a 'soft landing' or a socially and politically catastrophic collapse.Beverly Silver och Lu Zhang, "China as an Emerging Epicenter of World Labor Unrest" (pdf), i Ho-fung Hung (red) China and the Transformation of Global Capitalism (Johns Hopkins Press, 2009)
While the crumbling of this low-road neoliberal social compact is no doubt a good thing for workers around the world, labor academics and activists have not even begun to think through the political dynamics of the emergent new era. Without such a rethinking, the chances of jumping from the frying pan into the fire are high."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar