Kinas inhemska efterfrågan

Kina har under de senaste trettio åren haft en hög ekonomisk tillväxttakt. Den ökade produktionen har skett både för inhemsk konsumtion och för export. I hög grad har den följda tillväxtstrategin varit exportorienterad, i likhet med de Japans efterkrigsboom och de östasiatiska "tigerekonomierna" efter det.

Jag har skrivit om det där innan, 15 april, "Den ursprungliga ackumulationen i Kina". Om undertryckande av arbetarklassens rörelser och konsumtionskraft. Statsvetaren Xiaoming Huang (2005 s 89-91) kallar detta inslag i den kinesiska tillväxtstrategin för "marginalization of distributional demands", och det är ju ett fint uttryck för våldsam repression mot fria fackföreningar och arbetarrörelser som kräver ändrade arbetsförhållanden, högre löner, rättigheter osv. Huang (s 82) citerar en forskare Bienefeld som utpekade ett intressant inslag i den östasiatiska tillväxtstrategin som vissa kallat neo-merkantilism: "the competetive system comes close to incorporating the apparent 'absurdity' of mercantilist thought which saw the prosperity of the nation achieved through the poverty of its inhabitants". Den ekonomiska ojämlikheten har ökat drastiskt i Kina de senaste 30 åren. Och att den har ökat är väl knappast ett problem, med tanke på den skadliga egalitarismen (kombinerad med privilegier för de härskande) i det maoistiska systemet. Men hur den har ökat, och hur mycket den har ökat, det är ett problem! Faktiskt varnade år 2004 Världsbankens chef James Wolfensohn för att Kina var på väg att bli världens mest ojämlika land! (Croll 2006 s 312)

De klassrelaterade ojämlikheter och orättvisor som råder i Kina idag är knappast hållbara, eller åtminstone inte önskvärda. Sedan 2003 har också Folkrepublikens högst uppsatta ledare, president Hu Jintao och premiärminister Wen Jiaobao allt mer betonat betydelsen av jämlikhet och rättvisa i Kinas utvecklingsprocess. Wen sade år 2004 i ett uppmärksammat tal: "The development process of many countries shows that during this stage, two developmental results may appear. In one scenario, a country successfully industrialises and modernises. In another, growing economic gaps and social tensions cause development to stagnate or even result in turmoil and depression." Det andra scenariot skulle kunna kallas det "sydamerikanska". Vi ser alltså hur sociala förhållanden och jämlikhet hänger ihop med ekonomiska förhållanden och tillväxt. (Vi kan kalla den insikten för politisk ekonomi.)

Enligt Kinaexperten Elisabeth Croll på LSE pågår idag en debatt i det kinesiska kommunistpartiets politbyrå (och utanför, förstås) mellan förespråkare av en fortsatt exportorienterad tillväxtstrategi, kontra en hemmamarknadsorienterad strategi. Vad innebär då en hemmamarknadsorienterad tillväxtstrategi i detta fallet, och vad har det med ojämlikhet och jämlikhet att göra?

Jo, om Kina ska föra en mer hemmamarknadsorienterad tillväxtstrategi, så måste förstås de egna medborgarnas efterfrågan stimuleras, de måste få mer köpkraft. Och för att detta ska skapa efterfrågan som ger en robust tillväxt för en ekonomi med sund struktur, så måste man också beakta de distributionspolitiska aspekterna: det skulle inte duga att bara öka de redan rikas köpkraft en massa, genom skattesänkningar eller liknande. Det skulle bara leda till ökad ojämlikhet, vilket är ett problem i sig, och efterfrågan på mer lyxbetonade produkter, vilket inte heller är Kinas industris starka sida. En sådan efterfråganökning skulle visserligen ge ökad efterfrågan på tjänster i landet och på byggindustrin, vilket skulle ge en bra keynesiansk multiplikatoreffekt, men än mer effektivt vore att fokusera sig på att öka köpkraften inte bara för de rika. Alltså, att (om politiskt möjligt - och det tror jag knappt att KKP anser att det är) mildra repressionen mot arbetarklassen, eller ge skattesänkningar eller subsidier, eller att skapa jobb i offentlig sektor (Ernst Wigforss, någon?).

De kinesiska ekonomerna Justin Yifu Lin (numera chefsekonom på Världsbanken), Fang Cai och Zhou Li föreslår just ett sådant egalitärt stimulansprogram i sin intressanta bok om den kinesiska tillväxten, The China Miracle.

I sammanhanget bör vi ha i åtanke att, all Kinahype i Väst till trots, 800 miljoner av Kinas medborgare fortfarande bor på landsbygden och är, med internationella mått mätt, i hög grad fattiga (jfr Wang 2008 s 10-12 och Croll 2006 om betydelsen av att inte överskatta mängden rika eller medelklass i Kina idag). Lin, Cai och Li (2003 s 275-281) konstaterar att faktiskt saknar hälften av Kinas 740 000 byar kranvatten. Om man skulle bygga ut infrastrukturen i landet och ge dessa ca 370 000 byar kranvatten med mera, skulle de också kunna efterfråga kylar, tvättmaskiner och liknande "consumer durables". Just inköpen av sådana varor, och den boom för dessa industrier som den nya efterfrågan och köpkraften förde med sig, var ju en viktig del av USA:s och Västeuropas ekonomiers "gyllene år" mellan 1950 och 1973, när vanliga medborgare fick råd med bilar, tv-apparater, tvättmaskiner, dammsugare och liknande varor. Lin, Cai och Li betonar en statsledd utbyggnad av infrastruktur på Kinas landsbygd, som skulle skapa jobb och genom multiplikatoreffekten en kraftigt ökad köpkraft och efterfrågan på landsbygden. "All the above activities will create a huge demand and the existing excess capacities in most industries will disappear" (s 280).

Jag tycker att det är ett väldigt intressant förslag. En sådan tillväxtstrategi för att lyfta upp landsbygden och få igång ekonomin där, är potentiellt en starkt positiv utveckling både för jämlikhet och social rättvisa, och en hållbar tillväxt i Kina. Strategiförslaget är inte heller helt fjärran från den politiska debatt som de styrande i Kina idag för, där Hu och Wen betonar betydelsen av att minska ojämlikheterna mellan stad och landsbygd för att skapa en mer hållbar tillväxt. Kanske är det ett (möjligt) skifte i tillväxtstrategi vi ser från de senaste trettio årens neo-merkantilistiska exportorienterade strategi.

---
Justin Yifu Lin, Fang Cai och Li, The China Miracle: Development Strategy and Economic Reform (Hong Kong: The Chinese University of Hong Kong Press, 2003, andra reviderade utgåvan)

Elisabeth Croll, China's New Consumers: Social Development and Domestic Demand (London/New York: Routledge, 2006)

Tidigare blogginlägg om Kinas tillväxt: "Arrighis senaste bok och att teorisera Kinas tillväxt", 25 maj. Och 15 april, "Den ursprungliga ackumulationen i Kina".

Xiaoming Huang, The Rise and Fall of the East Asian Growth System, 1951-2000 (RoutledgeCurzon, 2005)

Jing Wang, Brand New China: Advertising, Media and Commercial Culture (Harvard UP, 2008)

För en diskussion om huruvida Kinas BNP-tillväxttakt snart kommer att justeras nedåt till cirka 5-6 procent om året, se Financial Times Economists' Forum från i februari i år, som tar avstamp i en artikel av Ken Rogoff, "China may yet be the economy to lose sleep over".

Om lägre tillväxttakt av exporter i Kina i år, se Geoff Dyer, "China's trade surplus shrinks", Financial Times 10 juli 2008

Om valutakursen och inhemsk konsumtion kontra exporter som tillväxtlok, se Morris Goldstein & Nicholas Lardy, "China's currency needs to rise further", Financial Times 23 juli s 9

Om betydelsen av investeringar i infrastruktur för att skapa tillväxt i Indien idag, se en mycket bra artikel av Joe Leahy, "A passage through India", Financial Times 30 juni s 11

---
UPPDATERING 18 mars 2011
Michael Pettis, finansprofessor vid Beijing-universitetet, hade en intressant artikel om Kinas förändrande tillväxtmodelli FT häromdagen. Enligt Pettis låg hushållskonsumtionen som andel av BNP under 80-talet runt 50-52 procent, vilket är lågt men liknande andra exportorienterade asiatiska länder under motsvarande tillväxtfaser. År 2000 hade konsumtionsdelen sjunkit till 46 procent - "worrying" lågt, hävdar Pettis. År 2005 hade andelen sjunkit ytterligare, till "unprecedented" 40 procent. Sedan dess har, som jag konstaterade i detta ursprungliga inlägg i juli 2008, Kinas tillväxtstrategi åtminstone delvis svängt om till en större betoning på inhemsk konsumtion som en drivande kraft. Pettis hävdar att väldigt mycket dåliga investeringar gjorts under en tid av mycket låga räntor, och att nu när pengar måste omdirigeras till mer konsumtion så måste investeringstakten sjunka, vilket kommer sänka tillväxttakten.

Michael Pettis, "China must bridge the growth gap", FT 15 mars 2011, s 8

Uppdatering 4 april 2012
Michael Pettis, "China needs a new growth model, not a stimulus", FT 13 mars 2012

---
Uppdatering 5 november 2012
55 procent av BNP-ökningen i Kina i år -- de första tre kvartalen -- är driven av inhemsk konsumtion, rapporterar Economist. "If that pattern holds, China's growth this year will not be investment-led (let alone export-led), but consumption-led." Economists bloggare uppmärksammar också att Kinas tillväxtdata från förra året har reviderats och att enligt de nya beräkningarna inhemsk konsumtion stod för en majoritet -- 55,5 procent -- av BNP-tillväxten också år 2011. Om det fortsätter så här måste det allmänt accepterade "stylized fact" att Kinas tillväxt är export- och investeringsledd, revideras.
S.C., "China's consumer-led growth", Economist Free Exchange 20 oktober.