Socialdemokrati och globalisering

1. Reifiera inte ”globalisering”
2. Globalisering är ett resultat lika mycket som en orsak
3. Globalisering och socialdemokrati fungerar ihop

Jag tyckte att Göran Johnssons och Lars-Olof Petterssons debattartikel i Tiden om Naomi Kleins och Johan Norbergs analyser av globaliseringen var intressant. Johnsson och Pettersson är ”globaliseringsvänner” och kritiserar Klein rätt hårt, och antagligen rätteligen. Däremot tycker jag nog att de är alltför snälla mot Norbergs nyliberala visioner. I vilket fall, det är en intressant debatt, jag skrev om artikeln här på bloggen den 22 maj och har pratat med både Arvid och Johannes om att bloggkommentera Johnsson och Petterssons artikel. Här kommer min ”kommentar” – som blir mer en fristående reflektion. (Ingen närläsning här inte.)
Jag vill hävda tre saker. Ett, reifera inte begreppet ”globalisering”. Två, den reella globaliseringen är ett resultat snarare än en orsak. Tre – och det här är knappast kontroversiellt, men det tål att sägas –, globalisering och socialdemokrati är som ler och långhalm.


1. Reifiera inte begreppet ”globalisering”
”Reifiera” är ett ord som marxister ofta använder. Det betyder, om jag förstått det rätt, ”förtingliga”. Kritiker/marxister använder det när någon debattör ”förtingligar” ett fenomen som diskuteras, alltså när man ser odynamiskt på ett samhällsfenomen, ser det som något givet och statiskt, utan ursprung, orsaker, agerande och kausalförhållanden. Jag skulle vilja säga att globalisering är just ett sådant fenomen som debattörer tenderar att ”reifiera”. Man talar om ”globalisering” som en enhetlig fas eller period i samhället, man talar om ”globalisering” som något givet och oföränderligt och som ”tvingar” Sverige att anpassa sig. Man talar inte om att någon, som t ex Sverige, svenska politiker eller svenska företag kan göra globalisering, utan om ”globalisering” som något givet och statiskt. Jag menar att det tvärtom är väldigt viktigt att förstå att ”globalisering” är ett samlingsbegrepp för en mängd komplexa processer i vilka människor agerar, handlar och utifrån sina positioner, roller och maktresurser formar samhällets utveckling, om än ”inte efter eget gottfinnande, inte under omständigheter som de själva valt utan under omständigheter, som är omedelbart för handen givna och redan existerande” (Marx, Louis Bonapartes adertonde brumaire). Detta är extremt viktigt! Som sociologen Walter Korpi påpekade i en klassiker från början av 1980-talet, så kan och bör vi

“se samhällsförändring som ett resultat av människornas försök att lösa viktiga problem som de ställs inför. Samhällsförändringar av större eller mindre omfattning blir därigenom inte några anonyma eller mystiska processer utan resultatet av att människorna i samverkan eller i strid med varandra försöker finna lösningar på vad som de uppfattar som samhälleliga problem.” (Korpi 1981 s 22)

Människorna formar själva sin historia, om än inte utifrån omständigheter som de själva valt. Men: utan politiker som väljer att liberalisera handel, kapitalflöden och migration; utan företag som handlar över gränser och investerar utomlands; utan människor som migrerar för att arbeta utomlands – utan dessa människor finns ingen ”globalisering”. ”Globaliseringen” formas av alla människor som handlar strategiskt och medvetet under de omständigheter i vilka de hamnat.

Globaliseringen går hand i hand med det kapitalistiska produktionssättet, och den moderna ekonomin över huvud taget. Forskare som Braudel, Wolf, Marx med flera har alla fäst stor vikt vid långfärdshandelns avgörande roll i den tidiga kapitalismens utveckling, före industrikapitalismen, under 1400- och 1500-talen. Det är också välkänt att Marx och Engels nästan läskigt före sin tid 1848 i Kommunistiska manifestet träffsäkert och välformulerat beskrev den globaliseringsprocess som pågår än idag. Att tänka kritiskt (medborgerligt) om globaliseringen är därför mycket likt, eller kanske samma sak som, att tänka kritiskt-medborgerligt om kapitalismen och den moderna ekonomin i stort. Vi kan gå till något som Marx skrev i Grundrisse, och som jag citerar från ekonomen Paul Mattick jr. Marx skrev om betydelsen att se individerna och individernas beslutsfattande och agerande bortom de reifierade (!) begrepp som vi rör oss med när vi pratar om samhällsekonomin – begrepp som ”globalisering”. Marx skriver att utbyten

”originate from the conscious will and particular purposes of individuals … nevertheless the totality of the process appears as an objective relationship arising spontaneously; a relationship which results from the interaction of conscious individuals, but which is neither part of their consciousness nor as a whole subdued under them.” (citerad i Mattick 1998 s 26)

Alltså, när vi talar om ”marknaden” är det risk för att vi reifierar begreppet ”marknad” och glömmer att bakom begreppet rör sig medvetet agerande individer, människor. De har olika förutsättningar och maktresurser (plats för klassanalys!), men de är alla medvetet agerande individer. Det samma gäller för ”globalisering” som jag här sagt om ”marknad”.

Statsvetaren Colin Hay hävdar samma poäng hårt i sin briljanta bok Political Analysis: A Critical Introduction. Hay demonstrerar där (s 252-260) sin politiska analys med en analys av just ”globaliseringen”. Följande påstående, som jag tror att vi alla känner igen, är ett bra exempel och som Hay analyserar: “globalisation places pressure on western states to roll back their welfare provision.” Hay konstaterar att detta är ett helt odugligt, vilseledande påstående. Globaliseringen framstår här som “a process without a subject; no agent is identified” – om man inte kan specifiera vad som här menas med “globalisering” och hur detta påverkar “welfare provision” är det ett analytiskt helt tomt påstående. Men i debatten, inte minst under 90-talet, är och var det tyvärr många som inte tänker/diskuterar längre än det påståendet. Contra detta så måste en debatt om ”globaliseringen”, som Hay säger, identifiera aktörerna, definiera begreppen (i detta fall ”globalization” och ”welfare provision”) och lokalisera kausalförhållandet mellan dessa två fenomen som begreppen antas fånga.

Jag vill avsluta delen med något som jag tycker är väldigt fint, bra och inspirerande, nämligen ett citat från Seyla Benhabibs bok om kritisk teori och Frankfurtskolan, Critique Norm and Utopia. Där formulerar hon på ett väldigt bra sätt hur ekonomisk forskning och debatt bör göras:

”In this society [modern capitalism] for the first time a sphere of activity is institutionalized which operates according to laws unintended by and unknown to social agents themselves, and which can only be analyzed from the transsubjective viewpoint of the observer. The main purpose of critical social theory is to demystify the power of this domain upon individuals lives, and to return the control over their actions and interactions to individuals themselves.”

Just från det perspektivet behöver vi diskutera “globaliseringen”.


2. Att se globalisering som resultat snarare än orsak
Det finns en tendens i Johnsson och Petterssons text att se ”globaliseringen” på samma sätt som man gör i Colin Hays skräckexempel, “globalisation places pressure on western states to roll back their welfare provision”. Alltså att en odefinierad ”globalisering” ”tvingar” politiker att göra si och så.

Jag vill föreslå att ”globalisering” är ett resultat av processer, eller en sammansättning av processer, i högre grad än en orsak, alltså något som ”tvingar” någon att göra si och så. Vad vi kallar globalisering började under efterkrigstiden. Jag skulle vilja säga att globaliseringen är avhängig tre sorts processer: politiska beslut, teknologisk utveckling, och ekonomiskt agerande (rationella individer..). Politiskt sett, så är den ”globaliserade eran” något nytt i så måtto att den är post-kolonial. ”Globaliseringskritiker” som Hurst har hävdat att handelns andel av BNP i Västländerna i själva verket inte är större idag än vad den var 1914, och att ”globaliseringen” därför inte är något nytt. Men jag skulle vilja säga att det är en jävla skillnad på ett system där Indien är en brittisk koloni, Kina i inre stridigheter och delvis koloniserat och stora delar av Afrika och Asien koloniserat, och dagens postkoloniala system. Man kan debattera länge och väl skillnader och likheter mellan det koloniala världssystemet och dagens postkoloniala (som givetvis inte är utan orättvisor och inacceptabla ojämlikheter). Men man måste erkänna att det är en skillnad. Vidare så är ”globaliseringen” avhängig politik i så måtto att politiker har tagit beslut för att liberalisera handel, kapitalflöden och migration och därmed förenklat dessa globaliseringsprocesser. (För en intressant studie av just politikers, byråkraters och intressegruppers – politics helt enkelt – roll i att skapa och forma den finansiella globaliseringen under efterkrigstiden och framför allt efter Bretton Woods-systemets slut, se Helleiner 1994.) Vidare är globaliseringen avhängig transportmedlens och informations- och kommunikationsteknologins utveckling. Och för det tredje, det ekonomiska agerandet. Återigen: globalisering är inte en sak, ett givet stadium, något monolitiskt och enkelt. Utan ett samlingsbegrepp för en mängd (dialektiska) processer.

Ett exempel ur Johnsson och Pettersons text på hur man inte ska diskutera globaliseringen.

”Eller som förre FN-chefen Kofi Annan uttryckte det: ’…de stora förlorarna i dagens mycket ojämlika värld är inte de som har utsatts för alltför mycket globalisering. Det är de som har lämnats utanför globaliseringen.’”

Ekonomen Dani Rodrik (2007, s 18, 40,, 214f) påpekar att ett retoriskt taskspelartrick som globaliseringsdebattörer från liberalt håll (i detta fall Kofi Annan) använder är att blanda ihop resultat med policy när det gäller ”öppenhet för globalisering”. Liberala globaliseringsdebattörer använder till exempel faktumet att måttet på handel som andel av BNP ökade för Sydkorea under landets period med mycket stark tillväxt (ca 1961-1990), som ett ”argument” eller ”bevis” för att Sydkorea förde en ”liberal” handelspolitik, vilket ”orsakade” den goda tillväxten. Rodrik påvisar att det var tvärtom: Sydkorea förde en illiberal handelspolitik och ekonomisk politik i stort (planerad ekonomi, subventioner, handelshinder etc) som var väl utformad, vilket orsakade den goda tillväxten och att exporten ökade (jfr Amsden 1989 och Woo-Cumings 1999). När exporten ökade ökade måttet handel som andel av BNP. Men det var den inhemska utvecklingen som gav ökad handel, inte tvärtom. ”Integration with the world economy is an outcome, and not a prerequisite, of a successful growth strategy”, som Rodrik säger.

Med detta exempel om Sydkorea och globalisering vill jag peka på att vi i diskussionen om ”globalisering” måste göra klart för oss vad vi pratar om, och hitta vad vi menar i historien, hitta belägg. Hitta aktörer och händelser, processer. Man ser då att ”globalisering” allt som oftast är ett resultat av politikers, företags m fl:s agerande, och inte bara en ”orsak”, ett givet faktum som tvingar någon till ditt eller datt.


3. Globalisering och socialdemokrati går väl ihop
Slutligen vill jag bara påpeka något enkelt: globalisering och socialdemokrati går väl ihop. De nordiska socialdemokratiska välfärdsstaterna är och har under efterkrigstiden varit bland världens mest öppna länder för handel (om än inte för kapitalrörelser, men det ändrades på 1980-talet). Forskare som Mancur Olson och Dani Rodrik (“Why do more open economies have bigger governments?”, 1997) ser i själva verket ett samband, och ett gynnsamt samband, mellan öppen handelspolitik och stor välfärdsstat när de jämför rika länders ekonomier och politik. (Jag bloggade 7 maj om Olsons analys av Sverige.)

En diskussion om huruvida man ska vara ”globaliseringskritiker” eller ”anti-globalisering” eller ej bör slängas på sophögen så snabbt som möjligt. ”Globalisering” är ett alldeles för komplext och sammansatt fenomen för att man ska vara mot det i allmänhet. En stor del av vad som kallas ”globalisering” i en kritisk debatt i Europa och USA är i själva verket, vill jag hävda, något extremt positivt: att tidigare fattiga länder med jordbruksekonomer kunnat höja sin kapitalackumulation och industrialisera, och i vissa fall (t ex Sydkorea) även gå vidare till den s k ”postindustriella” ekonomiska strukturen. Kinesiska industriarbetare konkurrerar med svenska dito idag och kan på längre sikt uppnå välstånd på Sveriges nivå, istället för att svälta ihjäl som de gjorde för femtio år sedan då de inte kunde konkurrera med svenska arbetare och därmed inte utgjorde något ”globalisering”-hot mot ”den svenska modellen” eller ”svenska jobb”. I denna bemärkelse rymmer globaliseringen, som postkolonial företeelse, en starkt egalitär tendens: regioner och hela länder lyfter sig från fattigdomen, och börjar konkurrera på världsmarknaderna och sätter därmed sina spår även i länder som är rika ”sedan länge” (hundra år eller så), i-länderna.

Givetvis rymmer ”globaliseringen” också problem. Men, vill jag hävda, det mesta som ”globaliseringskritikerna” pekar ut som problem med ”globaliseringen”, är inte specifikt för globaliseringen, utan bara allmänna företeelser i kapitalismen/ekonomier över huvud taget. Framför allt tänker jag på de multinationella företagens makt, denna No Logo-sanning. Självklart ser jag ojämlika och orättvisa maktförhållanden i ekonomer runt omkring i världen, i internationella ekonomiska relationer och i ”världsekonomin”. Men, dessa maktförhållanden är inte något specifikt för globaliseringen. Det är mycket enklare och äldre än så: det handlar om klassförhållanden. Som sagt, Marx och Engels formulerade sig 1848 träffsäkert, nästan profetiskt, om globaliseringen av ekonomier. Vad de sade om klassförhållanden har en hel del relevans, också.


Referenser
Alice Amsden, Asia’s Next Giant: South Korea and Late Industrialization (Cambridge UP, 1989) Seyla Benhabib, Critique, Norm and Utopia: A Study of the Normative Foundations of Critical Theory (Columbia UP, 1986)
Colin Hay, Political Analysis: A Critical Introduction (Palgrave, 2002)
Eric Helleiner, States and the Re-Emergence of Global Finance (Cornell UP, 1994)
Walter Korpi, Den demokratiska klasskampen (Tiden, 1981)
Paul Mattick Jr, "Economic Form and Social Reproduction: On the Place of 'Book II' in Marx's Critique of Political Economy", i Christopher J Arthur och Geert Reuten (eds) The Circulation of Capital: Essays on Volume Two of Marx's Capital (Macmillan, 1998)
Dani Rodrik, “Why do more open economies have bigger governments?”, Journal of Political Economy, 1997
Dani Rodrik, Has Globalization Gone Too Far? (Washington D.C.: Institute for International Economics, 1997).
Dani Rodrik, One Economics Many Recipes (Princeton UP, 2007)
Meredith Woo-Cumings (ed.), The Developmental State (Cornell UP, 1999).