Att fördela nedgången: Socialdemokraterna och den tredje vägen

I det sena 1970-talet befann sig den svenska ekonomin i kris. Oljeprischockerna 1973 och 1979 satte fart på inflationen, ökade underskotten i bytesbalansen dramatiskt, och fördyrade produktionen. Samtidigt ökade lönekostnaderna kraftigt, särskilt 1975-76, genom löneökningar och höjda arbetsgivaravgifter. (Se diagrammet ovan, som kommer från nationalbudgeten 1980, som man kan ladda hem från Konjunkturinstitutets hemsida.) Politikerna försökte hantera krisen på olika sätt: S-regeringen försökte 1975 och 1976 med en expansiv "överbryggningspolitik" medan de borgerliga regeringarna efter 1976 hade en (ö)känt aktiv industripolitik med stora stöd till olika krisande branscher som teko och varven. Medan statens utgifter hölls tillbaka expanderade kommunernas utgifter i slutet av 1970-talet, och den offentliga sektorn absorberade så en stor mängd arbetskraft. Enligt Lars Jonungs genomgång av politikskiftena i svensk ekonomisk politik (Med backspegeln som kompass, 1999) blev politiken 1980-81 stramare, och kombinerades också med en devalvering 1981 för att öka konkurrenskraften.

Hösten 1982 vann Socialdemokraterna valet, men den politik som man kom att genomföra under ledning av finansminister Kjell-Olof Feldt var mycket olik den som man fört senast man satt vid makten, 1975-76. Feldt och yngre ekonomer inom partiet som Klas Eklund, Erik Åsbrink och Michael Sohlman hade åren runt 1980 omvärderat den ekonomiska politiken och den allmänkeynesianska doktrinen: mest dramatiskt lanserades den nya linjen i debatten genom de sex ekonomernas debattartikel "Här är hästkuren!" i Arbetet februari 1981. (Artikeln finns att läsa på Klas Eklunds hemsida.) Vid regeringens tillträde i oktober 1982 förlorade man ingen tid innan man genomförde en kontroversiell, "offensiv" devalvering om 16 procent för att föra tillbaka svensk industri till konkurrenskraft. Kontroversiell just eftersom den medvetet skulle leda till en undervärderad krona och svenska konkurrensfördelar -- Feldt berättar i sina memoarer från regeringsåren Alla dessa dagar om hur bland andra den tyska Bundesbankchefen och de nordiska regeringskollegorna knorrade.

Att devalvera ökar konkurrenskraften, men minskar de egna medborgarnas köpkraft, i så måtto de vill köpa något som kommer från utlandet (eller åka till utlandet). Således kan det vara kontroversiellt: vilken väljare vill ha sänkt köpkraft? Statsvetaren Peter Walters skrev 1985 en artikel om detta dilemma, "Distributing decline". Han fokuserar rätt mycket på nedskärningar i välfärdsstaten -- som ju kan vara impopulära för de som utnyttjar välfärdsstaten, t ex får pension eller föräldraledighet, eller har barn i skolan. Men han diskuterar också själva inkomstfördelningen, som devalveringen ju aktualiserade. Artikeln är skriven 1985 så det är ju ett med akademiska mått mätt dagsaktuellt perspektiv han ger, och är idag intressant också som i sig ett historiskt dokument. Så här säger han intressant om det centrala begreppet fördelningspolitik i svensk socialdemokrati:

"The key is the emphasis on 'distribution policy' - a key concept in Swedish Social Democratic political idiom. Central to the Social Democratic conception of the welfare state is  that distribution policy aims at the just and equitable distribution of resources. The level of resources is variable: what is critical is the equity of this distribution. Therefore the defence of the welfare state in a period of limited resources has been presented not as the defence of given levels of expenditure
 but as the preservation of a system of fair distribution." (s. 360)

Och så här utvärderar han hur politiken sedan 1982 lyckats med att bibehålla en "rättvis fördelning", och andra policymål:

"Since 1982 several objectives have been attained. The  growth rate has accelerated, industrial production has increased,  the balance of payments is moving into equilibrium. Industrial  profits and, latterly, investment have risen significantly. Success  in pursuit of other objectives is substantial, if more equivocal:  unemployment - 3 per cent in early 1985 - has fallen, but  partly as a consequence of extension of labour-market support;  the inflation rate has moderated but not to the extent of the  government's target. The budget deficit has begun to decline though not so swiftly as to satisfy the government's critics. There is general agreement that the devaluation was timely  and has proved effective. It improved Swedish industry's  competitiveness just as the international economy began to  expand. Though international conditions and private entrepreneurial vigour account for much of the success of the 'third way', the government has played its part in maintaining a tight fiscal policy so as to restrain domestic demand. The strategic shift from consumption to investment has begun." (s. 360)

"The principal target of the government's call for sacrifice  after the devaluation" var LO, konstaterar Walters: traditionellt sett har Sverige inte haft en formell statlig inkomstpolitik, men däremot har regeringar återkommande bett arbetsmarknadens parter om återhållsamhet etc., och det gjorde man också nu, i förhandlingsrundan 1983. Nu när finanspolitiken skulle vara återhållsam för att arbeta bort budgetunderskotten (och de stora räntebetalningarna på statsskulden) så hade regeringen inte så mycket vad gäller quid pro quo att lova LO i utbyte mot återhållsamhet, men 1983 lyckades man i alla fall, och hur S-regeringen lovade en "rättvis fördelning" av smärtan är intressant:

"Nevertheless the idiom of distribution policy was evident in  the manner in which the government linked its call for wage restraint with a package of fiscal measures which demonstrated  how a fair division of sacrifice could replace a fair division of wealth. Workers were assured that 'other groups would also carry the burden of the crisis policy'. The 'better off' would face increases in the wealth, inheritance and gift taxes and reductions in tax concessions to shareholders. Index-linked  pensioners would not be compensated for the increase in the cost of living caused by the devaluation. LO signalled its acceptance of the government's plea by asking for a 2' per cent increase, - a figure significantly below the inflation rate, and eventually settled for an agreement of 2 per cent. This  good start to the 'third way' strategy appeared to be a classic  demonstration of the capability of the cohesive Swedish trade-union structure and the centralized bargaining system to yield settlements which took account of the economy's needs." (s. 361)

Men medan LO höll tillbaka 1983, var man mycket mindre framgångsrika med detta 1984. Detta trots att SAP under hösten 1983 införde en form av löntagarfonder och gentemot LO menade att detta motiverade återhållsamhet. Sommaren 1984 kallade Palme till tripartistiska samtal och 

"Seeking once  more to accommodate the unions' sensitivity over rising profits,  it has implemented an LO proposal that companies be compelled to place a proportion or their profits into investment  funds which could only be drawn-on to finance union-approved  employee training and research schemes. In addition the government promised, conditional upon the wage guidelines being  met, income tax concessions for 1985 which would ensure a rise in real income for wage earners.
 The agreement between LO and SAF in February 1985 to a 'framework' for the 1985 pay settlement which was within the 5 per cent government guidelines has renewed the Social  Democrats' faith that they can bring the labour movement back with them onto the 'third way'." (s. 363)

Waters har ju själv skrivit detta 1985 och han betonar också hur osäkra prognoserna är. Vad gäller budgetunderskottet säger han rakt ut att man misslyckats med detta, inte har lyckets sänka kostnaderna eller öka skatterna tillräckligt: SAP säger rakt ut att det vore "electoral suicide", refererar han. (s. 365) Även S-väljare verkar skattetrötta, säger Waters, också med referens till SIFO-data. Regeringen menar dock att man lyckats "fördela nedgången" rättvist:

"However, the government would argue that its measured approach has been a factor in generating  the social acceptance of reduced consumption upon which  recovery depends. Economic realism, it suggests, to be effective,  must be nurtured not imposed. 'We have divided the decline [in  resources] justly. . . ', said Stig Malm, the LO chairman." (s. 368)

Artikeln slutar med att Waters spekulerar i om SAP t ex kommer tvingas acceptera större privata inslag i välfärden, t ex i vården.

referens

Peter Walters, "'Distributing Decline': Swedish Social Democrats and the Crisis of the Welfare State", Government and Opposition, Vol. 20, No. 3, pp. 356-369