År 1986 publicerade de US-amerikanska kliometrikerna Lance E. Davis och Robert A. Huttenback en stor bok om brittisk historia och mer specifikt den brittiska imperialismens historia: Mammon and the pursuit of empire: the political economy of British imperialism, 1860-1912 (Cambridge, 1986). De hade då arbetat på ämnet sedan 1970-talet, och boken togs emot med uppståndelse inom fältet imperiets historia. Ett tecken på detta är att det arrangerades en hel workshop på LSE om boken, med deltagande av den tidens auktoriteter på fältet såsom Patrick O'Brien. Ur KCL-professorn Andrew Porters kommentarer på denna workshop blev det också en artikel i Historical Journal, och den har jag nu läst. Davis skrev i början av sin karriär, 1972, en bok tillsammans med den ledande kliometrikern Douglass North, och Davis och Huttenback kom verkligen från den traditionen, vilket förutsägbart leder til en del intressant friktion när de blir lästa av mer traditionella historiker som Andrew Porter. Detta syns redan när Porter på andra sidan av sin artikel introducerar boken och dess styrkor och brister:
"Few historians have found it easy to keep in focus discussions about the 'balance sheet of empire'. Even supposing agreement as to what 'empire' was being considered, the question 'was there gain or loss?' has led inexorably to another, namely 'gain or loss to whom?' The calculation of financial transfers or flows of investment has often been mingled indiscriminately and unhelpfully with assertions about the impetus or power behind British expansion. Balance sheets can breed unduly narrow attributions of rational designs, and accountancy become entangled with emotive assessment of 'financial imperialism'.Han är inte fjäskig, Porter. En sak som ajg tycker är väldigt viktig i hans drapa här är också noggrannheten med att när vi ställer frågan om "brittiska vinster och förluster av imperialismen", så måste vi också fråga: vems vinster? Vems förluster? Den enkla distinktionen, mellan privata vinster och förluster fördelade på olika sätt i befolkningen, och för ekonomin som en helhet, tycker jag att till exempel O'Brien slarvade med i sin artikel i Past and Present 1988, även om han i slutet mer började bryta ner fördelningen av vinster och förluster inom den brittiska befolknngen (nämliegn att överklassen tjänade och alla andra var neutrala eller förlorade på imperialismen).
In looking at 'the political economy of British imperialism, 1860-1912', Davis and Huttenback have certainly brought together a great many useful figures and much information; they have not, however, overcome this common confusion of issues. In the manner of cliometricians accustomed to confront sceptical colleagues, they have written a large and intentionally provocative book. In it they attempt not only to assess the financial costs and benefits of empire to Britain, but to throw light on who met the expenditure and who reaped the gains. Unintentionally they have also told a cautionary tale, demonstrating the ease with which accountants can take narrow and unbalanced views and historians lose their sense of proportion simply because the figures look logical. Students of empire should beware the condition of decimal dementia. While applauding this marathon of computation, imperial historians must take up again the fundamental questions tackled anew by Huttenback and Davis: in the shortcomings of their book lies an important agenda for debate and research in the years ahead." (s. 686)
När Porter granskar Davis och Huttenbacks kapitel om kapitalexporter är det inte utan sarkasm när han bedömer konstateranden som att av investeringarna i kolonier i Nordamerika gick nästan allt till Kanada (...) eller Australien och Nya Zeelands dominans inom Oceanien. Porter menar också att D och H polemiserar med halmgubbar när de kritiserar "marxists or neo-marxists" följande Hobson och Lenin som ser investeringar i de tropiska delarna av imperiet som drivande i Storbritanniens 1800-talstillväxt, och att imperiet mottog det mesta av brittiska investeringar utomlands. (s. 688) Det är oklart om någon sedan 1918 trott på dessa påståenden, menar Porter, som också kritiserar DH för att tvärtemot inte citera viktiga nyare studier som Kubiceks (1979) bok om imperialismen och de sydafrikanska guldgruvorna 1886-1914, Hynes (1979) bok om den brittiska imperialismen i Afrika 1870-1895, och Denoons (1983) bok om "settler capitalism" och beroende utveckling i Syd. DH verkar inte ens särskilt väl bekanta med den centrala figuren J.A. Hobson, menar Porter: i litteraturlistan förekommer bara den tredje reviderade utgåvan av Imperialism, tryckt 1938, medan i fotnoterna åberopas oklara omtryck från 1954 och 1967, utan att de diskuterar hur Hobsons analyser förändrades över tid och mellan de olika utgåvorna av hans klassiska verk. De åberopar inte heller de nya läsningarna av Hobson som gjorts av Peter Clarke (Liberals and Social Democrats, 1978) eller Peter Cain (EHR 1978, HPE 1986). Porter sågar också DH:s användning av begreppet "financial imperialism": "This category is so loosely defined that Lenin can be found happily rubbing shoulders with both Joseph Chamberlain and David Livingstone". Förlåt min fördomsfullhet, men sådant begreppsligt slarv känns inte helt förvånande från en klassisk (och polemisk) kliometrisk studie! Att DH missat tidigare litteratur har också empiriska implikationer: Porter menar att de harvar på i mätandet av den kapitalexport som skedde genom Londonbörsen, vilket missar en hel del andra kanaler:
"Instead of concentrating on loan and share issues, an examination is needed of the real sums raised for investment abroad set against such factors as repatriations of capital by whatever route, the sums transferred abroad by non-public companies, flotations on provincial exchanges by public companies, direct investment and transfers by emigrants. Such an approach could have several advantages. It would avoid trampling again over much familiar ground, and it would inevitably have to take up the debate now surrounding Christopher Platt's research. Not only do these discussions make it clear that methodological problems of compiling reliable series of financial data on investment abroad are far from solved. The questions Platt raises, for example, as to the proportion of the capital passing abroad via the London market which was of British origin, are also vitally important to any imperial balance-sheet." (s. 689)
För Platt, som verkar ha varit en mycket intressant person (se dödsrunan länkad ovan), åberopar Porter boken Britain's overseas investment on the eve of the First World War (1986). Det är, säger Porter, viktigt att se inte bara på "indirekta" investeringar utan också på de "direkta", "in the sense of being made privately and locally by British companies operating largely overseas." Men: "The nature and extent of this investment is still far from clear." Chapman (EHR 1985 och boken The rise of Merchant Banking, 1984), Munro (J of African Hist 1987) och andra har gjort bidrag på sistone med sina studier av affärsgrupper vilket "has done much not only to increase our knowledge of their operations, but to confirm a general suspicion that the extent of their investment abroad has been seriously under-estimated." (s. 690) Chapman har således explicit kritiserat Davis och Huttenback för att dra slutsatser om hur profitabla investeringar i kolonierna var, baserat på ett biased sample av mindre profitabla företag. Porter: " In other words, recent work makes it clear that Davis's and Huttenback's figures on capital flows are at best markedly imperfect and may be seriously defective." (690)
Dessa problem gäller också DH:s beräkningar av avkastningen på investeringarna, som de gör i kapitel 3 i sin bok. Beräkningarna bygger på årsberättelserna för 482 företag som var listade på Londonbörsen, utvalda till hälften slumpmässigt och till hälften ur ett slumpmässigt sample av företag som handlades på börsen någon gång mellan 1883 och 1912. I sitt kapitel 7 använder DH också ett annat sample av företag, 260 offentligt noterade företag ("public companies") för att analysera de brittiska investerarnas sociala sammansättning. Porter: "There is good reason to be enthusiastic about this work simply because analysis of other comparable samples of firms is unavailable. However, scholars cannot necessarily rely on these as representative samples." (690) Särskilt pekar han på att profitabla gruvor och rederier så väl som vissa kolonier fattas i samplen.
Så här sammanfattar Porter Davis och Hollenbacks slutsatser om imperialismens balansräkning:
"Davis's and Huttenback's balance sheet suggests that the formal empire represented a severe drain on Britain's national resources, one for which there was no remotely matching return, although some sectors of the population - the 'elites', composed of peers, gentlemen, financiers and others based notably in London (defined in chapters 7-9) - because of the structure of Britain's internal taxation paid significantly less of the costs of empire than others, and probably in some instances benefited quite handsomely." (s. 691)
Denna analys läggs fram tydligast i deras två kapitel om "the imperial subsidy", alltså vad britterna betalade för att ha ett imperium: kapitel 5 om försvarskostnaderna och kapitel 6 om statliga lån, gynnsamma räntor med mera. DH hävdar att britterna betalade stora kostnader för försvaret eftersom de hade ett imperium, och att detta gynnade de koloniserade, eller i alla fall de vita bosättarna: "While the British taxpayers paid, their colonial confreres prospered - at least those in the colonies of white settlement". (cit 691) Porter är inte helt nöjd med DH:s bedömning, och inte heller att de bortser från varuhandeln -- kolonierna må ha haft en liten del av varuhandeln, men det är inte skäl nog att ignorera den för helhetsbilden, när balansräkningen ska göras. Detta också med tanke på hur mycket av imperiets politik och aktivitet som uttryckligen handlade om att främja och hålla igång handeln. (s. 693) Porter är också kritisk mot DH:s sätt att föra kontrafaktiska resonemang om hur mycket pengar t ex Indien och Nya Zeeland hade spenderat på sitt försvar om de hade varit självständiga stater istället för en del av imperiet -- för Indien jämför DH med "comparable independent nations" som Mexiko och Bulgarien. Porters diss är rolig: "This is dangerous ground, and reflects an acquaintance perhaps with some form of Rostow-derived universe rather than historical realities." (s. 694) Ungefär lika kritisk är Porter till hur DH beräknat betydelsen av lån till kolonierna.
Sammantaget så gillar jag verkligen Porters essä, som är intelligent, vaken, observant och rolig. Jag tycker också att jag får ny insikt i en sak som jag verkligen har funderat på när jag har undervisat på grundkursen Världens ekonomiska historia i Lund: Lennart Schöns sangviniska utvärdering, i sin lärobok för sådana grundkurser, att imperialisterna egentligen inte tjänade något på imperialismen. Han skriver så här:
"Beräkningar gjorda i efterhand tyder på att den koloniala imperialismen var en dålig affär totalt sett för kolonialmakterna -- kostnaderna var större än intäkterna. Det kunde dock vara en god affär för enskilda företagare, i synnerhet i kolonierna." (Vår världs ekonomiska historia, 2014, s. 142-143.)När jag har undervisat på denna bok har jag inte kunnat låta bli att kommentera: om nu kolonierna förlorade på imperialismen, och imperialisterna själva också förlorade på det, varför genomförde britter, tyskar, belgare med flera med sådan entusiasm det imperialistiska projektet? Att läsa Porter med flera visar att det är kliometriska studier som Davis och Hollenback (1986) som Schön, förstås en i grunden av den kliometriska revolutionen formad forskare, bygger på. Det inte ovanliga fenomenet att de formativa åren som ung forskare ofta påverkar professorers analyser och perspektiv också längre fram i karriären: för en som undervisar ekonomisk-historisk grundkurs ligger det nära till hand att jämföra med influenserna från protoindustrialiseringsskolan och Braudel i Lars Magnussons Sveriges ekonomiska historia, först publicerad 1997. Att läsa Porters essä stärker också den skepsis som jag hela tiden haft till Schöns -- kliometriskt färgade -- analys av imperialismens kostnader och vinster. Davis och Hollenbacks bok verkar i mina ögon typisk för kliometrin i det att man tar ett stort ämne -- tjänade eller förlorade britterna på imperialismen -- "mäter" detta med begränsade data som egentligen bara fångar en liten del, och på ett imperfekt sätt, av det stora ämnet som man vill prata om*, och sedan drar stora slutsatser om det stora ämnet baserat på de bristfälliga och kanske icke representativa data som man har. Framför allt så skulle jag vilja se (a) en mer seriös konceptualisering av vilka sätt som britterna kunde tjäna på imperialismen, t ex unik tillgång till centrala råvaror, och inte bara linjära effekter av handel i £. Och (b), inom den snävare uppgiften att mäta företagsvinster, att precis som Porter diskuterar också kolla på icke börsnoterade företag och företag som hämtade hem vinster på andra sätt.
Referens
Andrew Porter (1988) "The balance sheet of empire, 1850-1914", Historical Journal 31: 685-699.
Fotnot
* Jfr King, Keohane och Verbas kommentar i Designing Social Inquiry (1994, s. 110); kritiken ovan träffar förstås inte bara kliometriker:
"Researchers often use the following strategy. They begin with an abstract concept /.../ They agree that it cannot be measured directly; therefore, they suggest specific indicators of the abstract concept that can be measured and use them in their explanations. The choice of the specific indicator of the more abstract concept is justified on the grounds that it is observable. Sometimes it is the only thing hat is sbservable (for instance, it is the only phenomenon for which data are available or the only type of historical event for which records have been kept). This is a perfectly respectable, indeed usually necessary, aspect of empirical investigation.
Sometimes, however, it has an unforunate side. Often the specific indicator is far from the original concept and has only an indirect and uncertain relationship to it. It may not be a valid indicator of the abstract concept at all. But, after a quick apology for the gap between the abstract concept and the specific indicator, the researcher labels the indicator with the abstract concept and proceeds onward as if he were measuring that concept directly. Unfortuantely, such reification is common in social science work, perhaps more frequently in quantitative than in qualitative research, but all too common in both."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar