Piketty, materialism och idéer i historien

 

Som jag tidigare konstaterat gjorde British Journal of Sociology tidigare i år ett specialnummer om Thomas Pikettys senaste bok, Capital and Ideology. I mitt första blogginlägg om en artikel därifrån skrev jag om den heterodoxa nationalekonomen Sanjay Reddys kommentar; nu har jag kommit till artikeln av de London-baserade historikerna David Motadel (LSE) och Richard Drayton (KCL). Motadel och Drayton spekulerar om ifall Pikettys succé sedan 2014 kan leda till, eller innebära, en "material turn" för historiker, med ett större intresse för ekonomi och relativt mindre för kultur som varit det stora ämnet sedan 1990-talet. Det ironiska med detta utifrån Pikettys nya bok är att medan ämnet ("its concerns") är materialistiskt, är tolkningen icke-materialistisk. 

De citerar Piketty från inledningen av hans bok: “Inequality is neither economic nor technological; it is ideological and political. This is no doubt the most striking conclusion to emerge from the historical approach I take in this book.” Piketty hävdar uttryckligen att "the realm of ideas" är "truly autonomous" och tar avstånd från deterministisk materialism, inklusive den marxistiska varianten. Motadel och Drayton nyanserar bilden av Marx som determinist, men det mer direkt relevanta är helt enkelt hur Piketty går långt åt det andra hållet, mot idealismen. Med detta perspektiv blir intellektuella centrala aktörer, som kan utmana de dominanta ideologierna. Motadel och Drayton menar dock att Piketty kanske betonar idéerna alltför mycket: "Overall, however, it might have been more sensible to avoid the strong emphasis on the primacy of ideology. Mental and material worlds evolve in reciprocity. In an endless cycle, ideas shape social realities, which in turn shape ideas. As a consequence, interruptions in ideology or material realities can engender change. We do not need a hierarchy of mind over material world, or vice versa. Middle grounds that have long been offered by scholars, most powerfully by Max Weber (Weber, 1904–1905; 1922; and 1923), dissolving the alleged antagonism between ideological and material forces in world history." (s. 30) Pikettys projekt kan ses som relaterat till Weber, såväl som icke-deterministiska marxister som Williams (1977) och Stuart Hall (1986).

Metodologiskt sett är Piketty dock en kvantitativ ekonom med en förkärlek för statistik:

"Piketty is a twenty-first century statistical liberal. “Many historical processes of social and political emancipation have relied on statistical and mathematical constructs of one sort or another” (Piketty, 2019, p. 44). Capital and Ideology, indeed, might be seen as the discursive partner to the World Inequality Database, and as the first major work of social theory to be the complement of an internet resource." (s. 30)

Grundvalen för boken är, menar Motadel och Drayton, ojämlikhetsforskning på nationell nivå, i nationalräkenskapstradition från 1930-40-talen. "Capital and Ideology while global in its ambitions, is really a collage of national stories and data, some of which is anchored robustly, some of which is conjecture and extrapolation." (s. 31, jfr 32) Motadel och Drayton efterfrågar ett starkare globalt drag, inte bara jämförande mellan länder utan om integrationen mellan olika länder och stater. De citerar Piketty som på s. 42-43 menar att den sociala och ekonomiska integrationen var mycket begränsad historiskt sett; Motadel och Drayton ifrågasätter detta med hänvisning till Janet Abu-Lughod (1989) om medeltidens Eurasien, Immanuel Wallerstein, Jürgen Osterhammel med flera. Det finns också strukturella skäl till att analysen inte integreras: att kolonier diskuteras i ett eget kapitel, och europeiska länder i ett eget, gör att inkomsterna från kolonierna som anhopades i Frankrike, Storbritannien m fl europeiska länder faller mellan stolarna. (33) Analysen av socialdemokratins gyllene epok i Väst blir också ensidig eftersom den missar hur under 50-60-talen neo-koloniala ordningar byggs i Iran, "Francafrique", Mellanöstern, Kongo, Indonesien m fl ställen.

"Much as in the c. 1500–1800 period colonies provided one driver of the conquest of Europe by capitalist social relations (Blaut, 1989), so in the mid and late twentieth century it was in the West's offshore that the counter-revolution against the Keynesian social democratic era was incubated. To take one small element of this, Ogle has shown how the history of “decolonisation” was entangled with the dramatic growth in the rise of offshore tax shelters (Ogle, 2020). But her argument can be expanded: The model of a society which allowed the extraction of profit and rent by corporate entities located outside its fiscal frontier was pioneered in Europe's colonies, perfected in the era of the end of empire, and implemented within the West from the 1980s. Empire, as it always does, came home, here in the form of a legal regime which, as Piketty notes, has excluded increasingly large parts of national economies from the duty of paying taxes to the societies they operate in. " (s. 33)

De menar att Piketty missar viktiga delar av vad som hände under 40-50-60-talen. Pikettys metod för toppinkomster går tillbaka på Kuznets (1953) mätande av toppinkomstandelar, och de pekar på att Kuznets då kritiserades av USA:s kommunistparties ekonom Victor Perlo i hans pamflett The Income Revolution" (1954). Perlo menade att Kuznets resultat drevs av ökad skattesmitnign från 1930-talet och framåt, samt ökade icke utdelade vinster i företagen, inklusive offshore-vinster på 1950-talet.

"What if the Achilles heel of all arguments about income and wealth inequality based on national accounts is the concealing of capital and income within the firm, through trusts and foundations, and through offshore structures which mean that the life of national capital may not be audited within national frontiers? (Ogle, 2017). What if an ideological turn toward egalitarianism might be complemented, then, and in the 2020s, with persistent, even growing, material inequality because the social relations of capital are not challenged by the state's taxation of income?" (s. 33)

Utifrån dessa förslag menar de att 1900-talet såg mer kontinuitet i de rika länderna än vad Piketty antar. De menar också att han underskattar Sovjetunionens betydelse för att stärka vänstern i de rika länderna, och kopplar detta till hans avsmak för våldsam och konfrontativ politik och hans försmak för "collective learning", som de ser som en idealistisk uppfattning om hur politiken förändras. (s. 34)

Motadel och Draytons näst sista sektion handlar om Pikettys perspektiv på arbetarpartiernas nedgång och den korresponderande uppgången för högerpopulistiska partier, som de menar är deterministiskt på just ett sådant sätt som Piketty själv kritiserar annanstans i boken, och hans program för "participatory socialism".

Referens

David Motadel och Richard Drayton (2021) "Material conditions and ideas in global history", British Journal of Sociology 72:26-38.