Livslön och medelklassen vid 1900-talets mitt

I en artikel publicerad i tidskriften Scandia år 2013 studerar Orsi Husz en pressdebatt som pågick år 1950 under namnet "Rättvisa åt medelklassen". Svenska Dagbladet trumpetade i början av 1950 ut att "Industriarbetaren tjänar lika mycket som lektorn" och det sades i en annan artikel att ”Särskilt illa har därvid den intellektuella medelklassen råkat ut. Utan minsta överdrift kan sägas, att den i nuvarande läge hotas av allmän ekonomisk utarmning och proletarisering.” SvD:s sex artiklar gavs ut i bokform i 30 000 ex och ledde till debatt också i Vecko-Journalen, Ergo, Dagens Nyheter, Tiden med flera ställen. Debatten kom inte från ingenstans: tjänstemännen blev fler under perioden, universiteten höll på att byggas ut och regeringen förberedde en proposition om mer pengar till studenterna, och inkomstklyftorna krympte. Husz:

"Inkomstklyftorna minskade och även realinkomsterna för ett högre mellanskikt sjönk. Utbildning ledde inte längre automatiskt till en privilegierad ställning. En borgerlig livsstil med stor bostad, hembiträden och middagsbjudningar blev omöjlig att upprätthålla för vissa grupper som var vana vid eller strävade efter den sedan tidigare. Privatekonomiska problem diskuterades alltmer i dessa kretsar och sådana diskussioner framstår som ett sätt att bearbeta de sociala förändringarna. Ett utpräglat missnöje uttrycktes allt oftare i termer av medelklassproblem." (s. 90)

I debatten år 1950 refererades upprepade gånger till inkomsten en person i ett visst yrke kan förvänta sig över en livstid (som i bilden ovan för sjuksköterskan, yrkesarbetaren och grovarbetaren), alltså vad vi idag kallar "livslön" och som påverkas inte bara av ens årslön vid år t, utan också av hur lång tid det tar att utbilda sig, om yrket är tungt så att man får gå i pension tidigt, och så vidare. I diskussionen om vad som är en rimlig livslön talar tidningar som Vecko-Journalen om "värde" och "värdering" av olika yrken, klasser och människor. Genom detta kommer Husz in just på vad "värde" och "worth" betyder -- det ekonomiska värdet i kronor och ören, och kulturella värden och värdighet, till synes normativt och subjektivt (s. 93).

"Här har vi kommit till ett viktigt stridsämne inom moderna klassteorier, nämligen frågan om binära kontra enhetliga perspektiv på klass. Många samhällsforskare av i dag utgår ifrån att ekonomin och ekonomiska aktiviteter är kulturellt inbäddade. Det är också okontroversiellt att hävda att det har skett en förskjutning från ekonomi till kultur vad gäller klass, det vill säga att klass alltmer är en kulturell kategoriseringsgrund i stället för en huvudsakligen ekonomisk sådan. Färre är villiga att överge tudelningen ekonomi-kultur i studiet av klass. De klassiska klassteorierna (Karl Marx, Max Weber, i viss mån även Bourdieu) bygger alla på en binär uppfattning, även om förhållandet mellan ”objektiv” ekonomi och ”subjektiv” kultur skildras på sinsemellan helt olika sätt i de olika skolorna. Detta har utmanats av vissa forskare, dels inom feministisk forskning, dels inom det forskningsfält som kallas för ”cultural economy”, kulturell ekonomi. Beverley Skeggs, som representerar feministisk kulturforskning, suddar bort skiljelinjen mellan kultur och ekonomi genom att i sina klassanalyser – förlagda i dagens Storbritannien – hävda att kultur i dag ofta betraktas som en egendom hos människor i olika klasser och kan exploateras eller användas som en resurs, både i en symbolisk och en faktisk ekonomi. Kultur använder hon i bred betydelse där känslor, dispositioner och habitus inkluderas. På så sätt skulle man, något överdrivet, kunna säga att i den svenska debatten 1950 används medelklassens känslor av oförrätt och förbittring som en resurs i ekonomiskt vinningssyfte. Men det är inte detta spår om hur kultur omvandlas till ekonomi som jag kommer att följa här. I denna artikel visar jag i stället, med avstamp i det kulturekonomiska forskningsfältet, hur ekonomin fungerar som en kulturell resurs, eller snarare att de ekonomiska beräkningarna som användes i 1950-talets debatt samtidigt bör förstås som kulturella uttryck för klass." (s. 93f)

Husz använder begreppet "värde" som handlar om båda sidorna av klassamhället, det till synes objektiva (inkomster, pengar) och det till synes subjektiva (värderingar, självbild), för att bryta upp just den binära uppdelningen av två sorters klassbegrepp.

"I det följande låter jag således analysen av medelklassdebatten styras av den enkla men högst klargörande frågan: vad räknades? Vad betyder de ekonomiska kalkylerna? Jag vill visa att det som framstår som ”rena ekonomiska kalkyler” av medelklassens livsinkomster och budgetar också är beräkningar av livsvärden, värdighet och ”livskvalitet”. Hur rättfärdigades de ekonomiska kraven? Vad ansågs vara av värde och hur jämförde och sammanjämkade man i praktiken olika slags värden? Och till slut: hur artikulerades klass i denna sammansmältning av det materiella och det kulturella?" (s. 95)

SvD:s artikelserie var pikant nog (men Husz gör ingen sak av det) skriven av en adelsman, av ätten Natt och Dag. Den skrevs som ett samtal mellan de båda 30-åriga herrarna Prakticus -- outbildad, med en årsinkomst om 7500 kr -- och Akademicus, en högutbildad man med 12 000 kr om året. Prakticus "valde" att börja arbeta som 15-åring: först som springpojke, sedan som en lärling vid industrin. Detta medan Akademicus gick gymnasiet och universitetet, det första finansierat av föräldrarna, det andra av studielån. I det tänkta nuet betalar A 1000 kr mer i skatt, och till det kommer räntor och avbetalning på studielånet samt en del "nödvändiga" utgifter för privat försäkring och böcker. Den följande artikeln komplicerade beräkningarna genom att anta ett livscykelperspektiv: inte bara inkomsterna fram till 30 års ålder, utan över hela livet. SvD använde för detta beräkningar som en statistikprofessor i Lund, Carl Erik Quensel, hade gjort för Sveriges yngre akademikers centralorganisation 1944. Med lite siffertrix, inte minst hur man räknade på kostnaderna för åren som student, fick SvD det till att en spårvägsman som började arbeta vid 15 års ålder fick samma livsinkomst som en underläkare. Tiden räknade om med bruttolöner istället för efter skatt, med hänsyn till tjänstemäns högre pensioner, med andra antaganden om kostnader under studieåren, med mera, och fick inte alls samma resultat. Statistikern Sven Moberg presenterade i sin tur en helt annan beräkning med faktiska (men redan inaktuella) löner istället för projicerade löner som Quensel hade använt, och fick också fram högre livslöner för akademikerna. (s. 101)

Vännerna av större löneskillnader hade en rad mer eller mindre långsökta argument. I övre medelklassens Vecko-Journalen och Uppsalastudenternas Ergo hävdades det att akademiker var idealister men att om relativlönerna fortsatte falla skulle rekryteringsbasen bli alltför snäv, trots att de akademiska yrkena i sig hade högre status och var mer attraktiva än arbetaryrkena; Alf Ahlberg och andra menade att man måste räkna med att medelklassen har större fasta utgifter för bostad, tjänare, böcker och annat som hör medelklassens livsstil till och att löneskillnaderna mellan medelklass och arbetare därför borde vara större. (s. 104-5)

Vilka var det då som var den tänkta medelklassen i 1950 års debatt? Socialgrupperna I, II och III kallades hos Svenska Gallupinstitutet ”bättre situerade”, ”medelklass” och ”arbetare”. I debatten 1950 definierades aldrig klass men i de fortsatta debatterna rörde man däremot just vid frågor som relationen mellan "socialgrupp" och "social klass".

 

Medelklassen associerades i dess egna organ, framför allt Vecko-Journalen, med kultur och reflektion, medan arbetarklassen sågs som krasst materialistisk och ute efter snabba pengar, människor som "hellre väljer att snabbt skaffa sig relativt stora omedelbara löneinkomster framför att engagera sig i ett mödosamt studiearbete med låg avkastning både nu och på framtiden." (cit. 110) Husz påpekar att SvD talade om medelklassen som 44 procent av befolkningen, men samtidigt pekade på akademisk utbildning som det mest utmärkande för denna grupp -- men det var bara 1,25 procent av befolkningen mellan 25 och 65 år som hade universitetsutbildning. (s. 111)

Medelklassens vänner och företrädare var inkonsekventa eller inte helt intellektuellt hederliga också på andra punkter. Det sätt som de arbetar med en dubbel bokföring -- medelklassen förtjänar si och så, medan arbetarklassen förtjänar och har att räkna med något mycket mindre -- är väldigt slående, t ex i detta anförande ur Vecko-Journalen om hur orättvist det är att inte löneskillnaderna är större:

"I ett villasamhälle utanför Stockholm bor en lektor, gift och med fyra barn. Hans hustru är lärarinna även hon. Han är i den åldern och har det antalet tjänsteår att han hamnat i högsta löneklassen. Då också hon kommit högt på löneskalan, har de en sammanlagd årsinkomst på 30.000 kronor. Ytligt sett har de det alltså lysande ställt. I själva verket lever de sämre än sina grannar, en arbetarfamilj som genom husfaderns och äldste sonens yrkesarbete kommer upp i en samlad familjeinkomst på något mer än tredje delen av lektorns. Frånsedd bostaden som är större och bättre inredd i lektorsfamiljen än i arbetarfamiljen, står standarden i den förra ett trappsteg under den senares. Lektorsfamiljen äter sämre, klär sig sämre, gör av med mindre sprit, mindre tobak, går mindre ofta på bio, har inte råd att hålla barnen med lika fina cyklar och har inte råd till de semesterresor, som grannfamiljen kan kosta på sig. Varför? Därför att
lektorsfamiljen per år har:
10.000 kronor i skatt
3.000 kronor i studieskulder och försäkringar betingade av skulderna
7.000 kronor i utgift till två hembiträden
3.000 kronor i utgift för huset, i stället för de 2000 som arbetarfamiljen betalar och lektorsfamiljen gärna skulle ha nöjt sig med om den fått,
1.000 kronor i utgifter för oumbärlig facklitteratur och tidskriftslitteratur för båda makarna, som är lärare i skilda ämnen." (s. 112)

Att de två hembiträdena är en nödvändig utgift för lektorn, men inte kommer på tal för arbetarfamiljen, samtidigt som förekomsten av två hembiträden i lektorsfamiljen bara räknas på kostnadssidan och inte på något sätt som en bättre levnadsstandard, exemplifierar just de dubbla måttstockarna. Likaså var det självklart att lektorsfamiljen skulle bo större och ha tillgång till litteratur och tidskrifter, liksom SvD hävdade att medelklassen måste ha bättre kläder än vad arbetarna kan ha. Som Husz konstaterar:

"De ”oumbärliga” utgifterna räknades som självklarheter och inte som tecken på en faktiskt högre levnadsstandard hos medelklassen. Det var först efter att dessa utgifter var betalda som man började jämföra arbetarnas och medelklassens ekonomiska situation. I medelklassartiklarnas skildringar hade arbetarna inga motsvarande ”nödvändiga” utgifter." (s. 113)

I sina slutsatser menar Husz att 1950 års medelklassdebatt kan ses som en "artikulation av klass i skarven mellan det gamla borgerliga samhället och den nya välfärdsstaten." (s. 114) Hon menar att sammanblandningen mellan kultur/värderingar och ekonomi/inkomster i 1950 års debatt också illustrerar problemet med "en binär klassanalys som skiljer mellan objektiv ekonomi och subjektiv kultur och därigenom riskerar att överta en förment naturaliserad dåtida diskurs." (s. 115) Som jag läser henne så menar hon att eftersom den tidens aktörer själva blandade ihop kultur och ekonomi, och smugglade in värderingsfrågor och kulturella antaganden i förment objektiva ekonomiska argument och analyser, så bör inte den efterkommande historikern klistra på etiketten "ekonomi" på sådana uttryck och se dem som något separat från kulturen.

Referens
Orsi Husz (2013) "Att räkna värdighet: Privatekonomi och medelklasskultur vid mitten av 1900-talet" (pdf), Scandia 87-121.