Att de kolonialistiska och imperialistiska makterna tjänade på kolonialismen och imperialismen, får nog anses vara allmängods. Men hur avgörande var dessa inkomster och fördelar? I 1970-talets världssystemsteori såsom presenterat av Wallerstein i The Modern World System (1974), Andre Gunder Frank i World Accumulation (1978) eller Samir Amins Accumulation on a World Scale (1978) är de koloniala vinsterna helt avgörande för varför Europa blev rikt. Ekonomisk-historikern Patrick O'Brien ifrågasatte 1982 i en artikel i Economic History Review detta argument, och 1986 följde han upp med en artikel i Past and Present om vad britterna egentligen tjänade på sin imperialism, avgränsat till perioden 1846-1914 (dvs efter att industrialiseringen satt igång).
Debatten, säger O'Brien, går tillbaka till Smiths syntes från 1776 och 1800-talets ekonomiska debatt där ekonomer som Mill, Fawcett och Carines hävdade att britterna förlorade på imperialismen (genom militära kostnader, ökad korruption med mera) utan att tjäna på det. Mot detta hävdade konservativa ekonomer att imperiet gav Storbritannien profitabla vägar för sin överskottsbefolkning, sitt kapital och sina varor. Hobson lanserade 1902 en berömd attack på imperialismen som han såg ur ett inrikes perspektiv som ett dyrt och ineffektivt alternativ till socialreform. Dagens ekonomisk-historiker, säger O'Brien 1986, har nu plockat upp 1800-talets debatt igen, med 1980-talets ekonomisk-historiska favoritmetod -- detta är kliometrins första blomningstid -- det kontrafaktiska resonemanget. Vad hade hänt med folk, varor och kapital om britterna inte hade haft ett imperium? Denna litteratur syntetiserar O'Brien i sin essä.
Han börjar med varorna. Importerna relaterat till nationalinkomsten steg från 12 procent på 1830-talet till 30 procent på 1870-talet och föll tillbaka till 27 procent 1900-13. Storbritanniens unika beroende av råvaruimporter och importer av livsmedel var unikt för tiden i Europa, menar O'Brien, möjligtvis med undangat för små länder som Holland, Belgien och Schweiz. 1913 producerade det brittiska jordbruekt bara hlften av livsmedlen, tropiska varor undantagna, som konsumerades i landet, och förutom kol så importerades 90 procent av råvarorna som användes i industrin. (s. 166) Hur stor del av importerna kom då från imperiet? 1860 var det en femtedel av de totala importerna; 1913 en fjärdedel. Vete, te, ost (!), tenn, jute, oljefrön och gummi var stora importvaror från imperiet. "No commodities delivered from the empire were, however, unobtainable elsewhere in the world economy and British consumers paid competitive prices for imported primary produce regardless of its origins." (167) Andelen av varuexporterna som gick itll imperiet varierade mellan en fjärdedel och en tredjedel, med en höjdpunkt om 39 procent år 1902. Över perioden sker ett skifte av exportens sammansättning från textilier till metall och kapitalvaror. Imperiets andel av tjänsteexporten (shipping, banker m m) har ingen beräknat och O'Brien är pessimistisk om huruvida det ens är möjligt; han säger bara att andelen antagligen var liknande som den för varorna. "Clearly the significance of the empire for British commerce should
not be minimized, but it was far from overwhelming." (167) Edelstein, "Foreign investment and empire, 1860-1914" i Floud och McCloskey (red.) The Economic History of Britain since 1700 (1981) har gjort en kontrafaktisk övning av hur mycket britterna hade förlorat på utebliven varuhandel om imperiet hade avskaffats, och kom fram till 1,1 procent av BNP år 1870 och 3,3 procent år 1913! Det känns som att det får vara en rätt mekanisk beräkning som kommer fram till så låga tal? Eller så är det bara kontraintuitivt. En del forskare säger att handeln med Indien var viktig, säger O'Brien, men: "Why should an independent India have withdrawn from trade with the United Kingdom?" (s. 169) Och: "Even if (to take a worst-case scenario) former imperial possessions had refused to trade with Britain, substitute sources of imports were certainly available elsewhere in the world economy or, in the case of temperate food- stuffs, by expanding domestic agriculture." (s. 169) Det kapital och den arbetskraft som användes till att producera varor för imperiets marknader, hade kunnat användas till annan produktion utan förlust. O'Brien är inte heller övertygad av Hobsbawms argument att imperiets skyddade marknader fördröjde en anpassning och effektivisering av den brittiska industri till tysk och US-amerikansk produktion. (s. 170)
Kapitalet då? O'Brien menar att den statistik på investeringar i kolonierna som använts av en lång rad ekonomer sedan Hobson, är inkomplett, mest plockad från Stock Exchange Yearbooks, Investors' Monthly Manual och andra publikationer ur den finansiella pressen. Investeringar av privatägda, icke börsnoterade företag inkluderas inte, liksom direkta, internfinansierade investeringar ur företag som inte gick till börsen för att hämta kapital. (s. 170-172) Det data som finns handlar alltid om London, men O'Brien menar att de Londonbaserade investerarna inte bör ha skilt sig från de i övriga landet som ville tjäna pengar utomlands. Ungefär en fjärdedel av brittiska "investible funds" 1865-1914 gick till kolonierna.
"If, as many polemicists both for and against imperialism alleged, the empire was maintained and expanded in order to support safe and unusually profitable outlets for British capital, these data (which have been around for some time now) challenge them to explain why colonies within that supranational institution failed to attract anything more than a tiny proportion of British funds available year after year from 1865 to 1914. When they placed their surpluses beyond national frontiers British investors preferred foreign to imperial regions by a large margin. If the empire represented an effective set of political arrangements which guaranteed exploitative profits for British capitalists, why was so little capital exported there from 1860 to 1914?" (s. 174)
Också emigrationen visar på samma tendens, att imperiet inte var så vktigt för den brittiska ekonomin som folk antar. Av de som emigrerade från Storbritannien mellan 1853 och 1910 flyttade 2/3 till någonstans utanför imperiet, mest till USA. Inte förrän 1911-13 var det en majoritet som emigrerade till någon av kolonierna. I alla fall kan man fråga sig, säger O'Brien, ifall investeringarna i kolonierna gav en större profit än övriga investeringar, vilket t ex A Brewer i Marxist Theories of Imperialism (1980) hävdat. Två typer av källor kan användas för att testa detta argument, säger O'Brien. Ett, "quotations of prices and yields of paper securities traded on London's stock exchange"; och två, "the reports and records of companies operating in one or other of these three locations." Lehfelt (1914) och Carincross (1953) hävdade i tidiga studier att avkastningen i kolonierna var större än på inhemska investeringar, men lägre än avkastningen utanför imperiet. Den mest sofistikerade studien har gjorts av Edelstein (EEH, 1976) som studerat 566 värdepapper som listats i Investors' Monthly Manual 1870-1913 och finner att, sammanfattar O'Brien, "on average and over these forty-three years, British capitalists secured higher rates of return by investing outside the United Kingdom by a margin (adjusted for risk) of around 1.58 per cent a year — not a huge gap but significant enough. British investors (this test reveals) behaved rationally." (s. 176) Metoden för att sammanfatta genomsnittlig avkastning är dock svår och känslig, säger O'Brien. När han ser på utvecklingen över tid syns det att avkastningen 1877-86 var dubbelt så hög utomlands som hemma, och även mycket högre 1897 till 1909 då den inhemska avkastningen var mycket låg. Men O'Brien menar att det inte fanns någon ökande tendens över tid i differentialen mellan koloniala och inhemska investeringar -- vilket verkar lite konstigt när han just sagt att den inhemska avkastningen var låg 1897-1909. För branscherna järnvägar, banker och "social-overhead capital" (?) kan man skilja på de koloniala investeringarna och de övriga utländska dito. Om man utesluter åren 1896-1909 (vilket verkar lite märkligt och förstås förvrider resultaten) så var avkastningen "in private incorporated enterprises located in the empire were below foreign and on a par with domestic rates for most years from 1870 to 1914" (s. 177). O'Brien tillägger en källkritisk diskussion: måtten baserade på Investors' Monthly Manual ger bara ex ante-skattningar av hur profitabla investeringarna kommer vara, och idealiskt sett hade vi också haft ex post-data på avkastningen. Davis och Huttenback (JEH 1982) har analyserat 482 företag, som dock inte är slumpmässigt utvalda eller representativa för populationen av företag. De finner i vilket fall att avkastningen var högre i kolonierna än hemmavid 1860-1884 men högre inhemskt 1885-1912 -- se tabell 3 som klistrats in ovan. Det finns många historier om "buccaneering enterprises at new frontiers", och historiker har hittat många exempel där "British investors were 'gulled' into anticipating supernormal profits." (s. 180) O'Brien hamnar nog på 1800-talets liberala imperialismkritikers sida när han analyserar utflödet av kapital ca 1870-1914:
"The preservation and extension of the British empire merely provided another source of encouragement for the massive and persistent drain of capital from the home economy which occurred from 1873 to 1914.
During that period somewhere between a quarter and a third of British funds invested overseas found their way to the dominions, India and other colonies. Most of this money originated as the savings of investors, resident mainly in the home counties, who sought stable but somewhat higher returns than they could obtain from investments of comparable risk within the United Kingdom. From their perfectly understandable point of view, the empire (ostensibly strengthening and deepening its ties with the metropolis) provided satisfactory outposts for rentier capital, defensible and safe even from the emergent threat of trade unionism and the welfare state. As recent research on probates and other evidence reveals, a majority of British investors preferred steady to volatile returns and were less inclined to hold the risky shares of domestic industrial companies, especially smaller-scale firms in industries using relatively untried technology or producing novel products.
Their preferences are, moreover, explicable because the dominant modes of organization and managerial control favoured by British industry, namely smaller-scale family enterprises and private companies, hardly allowed for outside participation in the equity capital of either established or innovating firms. Even the emergent corporate sector of business exhibited many of the closed and secretive features of more traditional forms of business organization." (s. 181-182)
Företagsstyrningen finansialiserades inte i Storbritannien förrän på 1930-talet när bankerna involverades i omstruktureringen av industrin. De koloniala investeringarna försinkade denna positiva omvandling, menar O'Brien, och dessutom så håller han med Hobson om att kapitalexporten till kolonierna höll nere pengalönerna inhemskt vilket hindrade utvecklingen av en massmarknad för nya konsumtionsindustrier. (s. 184) Det känns lite som att O'Brien plockar alla möjliga argument för att kolonierna skadade den brittiska ekonomin, och han hävdar följdaktligen också att inhemska entreprenörer fick svårare att få tag på kapital pga utflödet till kolonierna.
Ändå betalade britterna skatt för att finansiera militären som dominerade kolonierna, säger O'Brien. Bara från Indien lyckades man pressa ut mycket skattepengar för att finansiera försvaret. Kanada, Australien, Nya Zeeland och Sydafrika betalade däremot alldeles för lite jämfört med hur mycket militär de fick för pengarna. (s. 188-9) Frankrike, Japan, Ryssland, USA och Tyskland byggde alla upp mäktiga krigsflottor decennierna före första världskriget, men det försvagade inte i sig den brittiska dominansen i internationell finans eller rederier. (s. 192-3) Vissa grupper tjänade dock på den imperialistiska skatte- och försvarspolitiker. Närmare bestämt två. Ett vita settlers i kolonier som Sydafrika och Australien. Två, den brittiska överklassen:
"Britain's 'gentlemanly capitalists', resident in large part in the home counties (financiers, bankers, merchants, shippers and other intermediaries involved in servicing commerce between the metropolis and the empire) derived the largest gains (net of taxes) from military and other forms of imperial subsidy. Meanwhile the majority of English people cheerfully and even proudly shouldered a tax bill for an empire from which they derived very little in the form of tangible pecuniary gains for decades before or decades after the Great War." (s. 195)
I sin slutdiskussion går O'Brien i dialog med de viktorianska debattörer som lade fram sina analyser för och emot imperiet ur en samhällsekonomisk synvinkel, och tar ställning för de radikaler som menade att man borde avskaffa imperiet eftersom det ändå inte var en ekonomiskt gynnsam lösning.
"Although Britain survived as a great power down to 1945, the notion that the empire made any positive long-term contribution to the health of the domestic economy is unlikely to survive systematic economic analysis and statistical testing. Modern research in economic history now lends rather strong empirical support to Cobdenite views of Britain's imperial commitments from 1846 to 1914. Only conquests of loot and pillage of the kind maintained by King Leopold in the Congo seem capable of providing metropolitan traders and investors with supernormal profits. In this sense the British empire can be plausibly represented, in Adam Smith's words, as 'a sort of splendid and showy equipage, not an empire but the project of an empire, not a gold mine but the project of a gold mine'." (s. 199)O'Briens artikel ledde till att en replik av historikern Paul Kennedy publicerades året efter, men det är inte en replik från det radikala perspektiv som O'Brien (också) polemiserar med, beroendeskolan eller världssystemteori. Kennedy är snarast kritisk mot O'Briens kontrafaktiska antagande om att britterna hade kunnat ha lika mycket och profitabel handel med Indien utan imperiet som med och att den Cobdensk strategi hade kunnat funka ekonomiskt för britterna. Inte heller hur O'Brien beräknar kostnad för och avkastning på flottan accepterar Kennedy.
Referens
Patrick K. O'Brien (1988) "The costs and benefits of British imperialism, 1846-1914", Past and Present nr 120.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar