År 1938 skickade den statliga Befolkningskommissionen ut en förfrågan till Sveriges Hushållningssällskap om hur de såg på arbetskraftsstiduationen i jordbruket och den så kallade "flykten från jordbruket". Svaren, konstaterar agrarhistorikern Iréne Flygare i en artikel från 2008, låg sedan till grund för betänkandet Landsbygdens avfolkning, SOU 1938:15.
Från Funbo hushållningskrets i Uppland hämtar Flygare några fantastiska och färgstarka citat om hur läget var. Där oroades lantbruksorganisationen av att bondpigorna nu för alltid hade lämnat "kalvar får och höns för frökentiteln", och att även om lyx från stan som "lättförtjänta pengar, funkisboningar och restaurangdans" kom också till landsbygden, så oroade Funbos talesperson sig för att arbetskraften när det var dags för skörd istället skulle "kampa i strandpyjamas nere vid någon strandplage". Han uttalade sig grovt antisemitiskt och menade att icke-judiska arbetskraftsinvandrare var lösningen på arbetskraftssituationen.
Flygares artikel börjar med att gå igenom tre officiella utredningar om kvinnors jordbruksarbete, och går därefter över till bilden som tvärtemot kommer från Flygares egna intervjuer med jordbrukarkvinnor.
1936 års Befolkningskommission sprang ur politisk oro över sjunkande födelsetal. Den leddes av bondeförbundaren och professorn Nils Wohlin och bland experterna fanns kända namn som Gunnar Myrdal och Nils von Hofsten. Det delbetänkande som Flygare undersöker arbetade med två relaterade huvudfrågor: "flykten från jordbruket" och "landsbygdens avfolkning". Svaren från hushållningssällskap och hushållningskretsar återkom till problemen med den ogifta kvinnliga arbetskraften. Det var nu, på 1930-talet, nästan omöjligt att få tag på pigor till gårdarna menade man. En del av sagesmännen föreslog så radikala förslag som att kvinnor under 17-18 år borde förbjudas att arbeta i affärer och fabriker och istället hänvisas till att vara hembiträden i städerna; med en sådan minskning av möjligheterna för kvinnlig sysselsättning, så skulle fler flickor på landsbygden tvingas arbeta som pigor i jordbruket. Än så länge klarade sig många gårdar genom hemmadöttrarnas arbete -- alltså döttrarna på gården -- men också dessa visade tendenser till avståndstagande från det tyngre jordbruksarbetet.
Kommissionens egna deltagare uttryckte sig försiktigare, men åt samma håll. De unga kvinnorna på landsbygden var missnöjda med lönen i jordbruksarbetet men än mer med "arbetets natur" och därmed "sammanhängande psykologiska faktorer", och man menade att kvinnlig ungdom i ännu högre grad än den manliga "attraherades av stadslivets företräden i form av lättare arbeten, större möjligheter att kläda sig efter nutidens vanor och smak samt mer lättillgängliga nöjen." (cit 132) Ett annat problem som kommissionen pekade ut var att kvinnliga hantverk utarmats av konkurrens från industriell produktion. Man spekulerade också i om kvinnor kunde ta hand om ladugårdsskötseln, eftersom de redan tog hand om djuren i mjölkning etc, och få lika löner med män, men dömde ut det som omöjligt. (132)
Nästa utredning som Flygare behandlar är 1936 års Egnahemsutredning, som hade sprungit ur den politiska viljan att skapa småbruk för att motverka emigrationen. Utredningen "blev något av ett bokslut över de gjroda satsningarna", säger Flygare; man gjorde enkter hos landets kommunalnämnder och gjorde en rad studieresor. Kommissionen drog slutsatsen att stödet till bildandet av fler småbruk var överspelat, kanske med undantag för norra Norrland. På studieresa i Norrland stötte kommissionen på hopplösa försök till nyodling som besegrats av de naturliga förutsättningarna. Desto mer lyckad ansåg kommissionens deltagare Nazi-Tysklands nya jordbrukspolitik var, en politik som syftade till att skapa mellanstora gårdar runt 20 hektar för "ariska" familjer.
Utredningens beräkning av av vad som skulle vara ett hållbart familjejordbruk byggde på lantbruksekonomen Ludvig Nanneson. Han utgick från att normalfamiljen bestod av brukaren (en man), en vuxen eller två halvvuxna söner samt två kvinnor varav aen huvudsakligen sysselsatt i jordbruket -- där ettt kvinnligt dagsverke värderades till 80 procent av ett manligt. Gården skulle då behöva 15-20 hektar åker och lika mycket skog. Utredningen var dock missnöjd med Nannesons antagande om två kvinnor på gården och att dessa skulle arbeta med jordbruket och djuren -- det stämde inte med att kvinnorna numera "tog avstånd" från sådant arbete. (s. 134) Kvinnorna skulle arbeta mer med hushållsarbetet, och gården skulle då inte klara att omfatta 30-40 hektar.
Den tredje utredningen som Flygare behandlar är Utredningen angående det mindre jordbrukets arbetsförhållanden, som 1939 publicerade ett betänkande om arbetssituationen för kvinnorna på de mindre jordbruken. Detta utgick från problematiken med att landsbygdens unga kvinnor skrämdes bort från jordbruket på grund av arbetsförhållandena där. Däremot emotsåg utredningen att dessa till viss del skulle kunna lösas genom mekanisering som skulle låta männen (med maskiner) utföra uppgifter som nu utfördes av kvinnor. Ordförande för utredningen var Ludvig Nanneson. Undersökningarna utfördes av skolskkäkslärarinnor runt om i landet och ladets upp som tidsstudier. Så här sammanfattar Flygare tidsstudiernas resultat:
"Jordbrukarhustrurnas arbetsdagar var långa, mellan 11,5 till 14,5 timmar per dag och halva arbetsdagen gick åt till vad undersökningen klassade som egentligt jordbruksarbete. Kvinnorna befann sig i ständig rörelse med flera sysslor på gång samtidigt, på ett sätt som gjorde tidsstudier svårbemästrade. " (s. 134)Skolkökslärarinnorna lyfte fram kvinnornas flit och duktighet, men utredningsmännen klagade på att hushållsarbetet utfördes orationellt och okoncentrerat! Utredningen föreslog därför etablerandet av ett statligt institut för hemarbetets rationalisering. Utredningen diskuterade inte kvinnornas jordbruksarbete i sig, utan fokuserade på hemarbetet.
Från de tre utredningarna går Flygare vidare till sitt intervjumaterial, den del där jordbrukande kvinnor och män berättar om arbete på 1930- och 40-talen. Hon kompletterar också med material som insamlades vid den stora Bostadsvaneundersökning som genomfördes i slutet av 1940-talet av Statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader. "Ned till minsta tvätthög undersöktes 500 gårdar över hela Sverige." (136)
Överlag visar detta material att en bondgård i Sverige på 1930-40-talen inte drevs utan en kvinnas närvaro. De flesta jordbrukare var gifta män; om brukaren var ogift hade han en hushållerska, en oift syster eller en gammal mor på gården. Dessa arbetande (och nödvändiga) kvinnor gjordes i de statliga utredningarna helt osynliga, konstaterar Flygare. Där arbetade man hela tiden efter antagandet att "den utarbetade bondhustrun" var den enda kvinnan på gården. (s. 137) Kyrkböckerna visar dock att kärnfamiljen ofta, framförallt när barnen var små, var utvidgad genom närvaron av en ogift syster eller en mor. Också Bostadsvaneundersökningen snavade, utan att ha förväntat det, över närvaron av de äldre generationerna som hjälpte till i driften av gården. Utifrån intervjuerna menar Flygare att de SOU-författande männen helt missförstod jordbrukets kvinnor och deras inställning till arbetet i jordbruket:
"Linnea i Nibble var född 1908 och det skulle inte ha fallit henne in att i ifrågasätta sin arbetsinsats när hon lämnade sonen hos sin svärmor, för att tillsammans med jungfrun mjölka med maskin, eftersom hennes man vägrade befatta sig med detta. Vega i grannbyn Tibble var född 1903 och för henne var det helt naturligt att sköta lagården ensam vår och höst när karlarna var på åkern. Inte heller Tyra på Djurgården, född 1913, ifrågasatte sitt arbete när hon med tvillingar i magen, gick bakom harven nedanför Halleberg. De skulle aldrig ha känt igen sig i de kvinnobeskrivningar utredningarna förmedlade och knappast i åsikterna om att de åstundade ett bekvämare liv inomhus. Den genusordning de intervjuade kvinnorna arbetade inom hade djupa rötter i agrarsamhället. Synen på kvinnors arbete, vare sig den kom till uttryck hos kvinnorna själva eller hos männen, var att ju mer likt en man en kvinna arbetade, desto bättre. Snarast var det så att man bejakade det tunga arbetet." (s. 139)Inkomsterna från mjölken var "den ekonomiska ryggraden" på de mindre gårdarna, och kvinnans arbete var helt oumbärligt för dessa inkomster. Arbetet på gården strukturerades i mindre och större cykler -- mindre cykler som mjölkningsarbetets fördelning över dagen, större cykler som odlingsåret eller användandet av livsmedel som bara kunde tillvaratas en gång om året, som äpplen, bär och grönsaker. Till exempel så planerades större textila arbeten som vävning noggrant så att de inte kolliderade med några av de årstidsbundna arbetsfaserna. Hemarbetet var integrerat i gårdens totala arbete och genomgick inte någon särskild uppgradering under 1930-40-talen som SOU-männen antog. (s. 140)
Också vad gällde byggnaderna och arkitekturen krockade normerna från utredarna och bondeverkligheten. Gårdarnas bostäder var, menar Flygare, grovt uppdelade i en funktionell del som "syftade till att härbergera alla de arbetsmoment som krävdes för att gårdshushållet skulle vidmakthållas fysiskt", och en mer festlig del som skulle vidmakthålla gårdshushållet "socialt och kulturellt", med fester och kalas, släktfoton m m. Eva Hamrin skrev en rapport för Bostadsvaneundersökningen och avfärdade en rigid funktionalisms relevans för bondehushållen.
"Därmed inte sagt att jordbrukets kvinnor saknade problem. Av intervjuerna framgår att det främsta problemet var hustrurs och döttrars ekonomiska underordning. Gifta kvinnor kontrollerade inte avkastningen av sitt eget arbete, annat än de små slantar som äggförsäljningen gav. De saknade oftast insyn i gårdens ekonomi, liksom möjlighet att påverka investeringar och produktionsomläggningar. Döttrarna visste att deras jordbruksarbete sällan resulterade i ett eget övertagande av gården." (s. 141)De statliga utredningarna problematiserade inte denna genusordning. Flygare gräver i denna motsättning, att kvinnornas arbete var oumbärligt på gårdarna och att utredarna också visste detta, men att utredarna ändå föredrog att nedvärdera kvinnoarbetet och söka vägar att skriva ut det ur lösningarna för jordbruksreformer: "Retoriken bottnade i insikten att inget jordbruk vid denna tid klarade sig utan kvinnliga insatser i produktionen, samtidigt som man i modernitetens namn ville bli kvitt detta bero-
ende. Här fanns utgångspunkten för den förminskningsprocess som de politiska texterna ger uttryck för." (s. 142)
Referens
Iréne A Flygare, "'I flykten från jorden ligga kvinnorna främst'", Årsboken Uppland 2008. Läs artikeln som pdf här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar