Vad betydde den ärorika revolutionen?

"it is impossible to trace any effect of the Glorious Revolution on capital markets, land markets, housing markets, or now labor markets either (Clark 1996, 2002a, 2002b). The bad old regime fostered more economic growth than the new one did, at least initially."
Greg Clark (2005)

Den ärorika revolutionens betydelse 1688-1689 är en lång debatt i samhällsvetenskaperna. När katoliken James II år 1689 efterträddes av sin protestantiska dotter Mary och dennas man William av Orange istället för av sin katolske son, och William och Mary fick ge eftergifter till parlamentet för att legitimera sig själva, vad betydde detta för hur England styrdes och för den engelska ekonomin? North och Weingast (1989) gjorde det idag mest kända argumentet för revolutionens fundamentala betydelse, medan Clark, Kishtainy och andra har tvivlat på om den verkligen förändrade så mycket. När Douglass North 2014 hedrades med en stor antologi till sin ära, så ägnade Yale-historikern Steven Pincus och den kände nationalekonomen/statsvetaren James A. Robinson sitt kapitel åt just frågan om den ärorika revolutionen.

I sin översikt över kontroverserna i början menar de att de flesta nationalekonomer liksom Greg Clark ser räntornas beteende efter 1689 -- inget särskilt fall i kostnaden för kapital -- som bevis för att revolutionen inte gynnade ekonomin. De nämner Nathan Sussman och Yishay Yafeh (2006) och Stephen Quinn som exempel; Anne Murphy (2009) hävdar också att "the financial promises of the post-Glorious Revolution government were no more credible than those of previous Stuart monarchs". Robert Allen (2009) i sin The British Industrial Revolution in Global Perspective avfärdar också han att den ärorika revolutionen skulle kunna förklara varför just Storbritannien industrialiserades först. North och Weingast (1989) talade emot allt detta, med sitt hävdande att den ärorika revolutionen gjorde hela skillnaden, och att "institutitons played a necessary role in making possible economic growth and political freedom".

Pincus och Robinson stödjer en modifierad tes av North och Weingasts tes. De menar att NW hade fel i att det skulle ha skett stora de jure-förändringar i begränsningar av kungens makt som gynnade ekonomin. Däremot så ledde den nya regimen till informella förändringar och en förskjutning i landets politiska jämvikt.

I North och Weingasts förklaring så var det stora hindret för ekonomisk tillväxt i förmoderna Europa att stater var konfiskatoriska och att regenter inte hade några incitament att sluta bete sig konfiskatoriskt. Genom att ge parlamentet en permanent roll och begränsa kungens möjligheter att upplösa parlamentet, så innebar den ärorika revolutionen ett stopp för konfiskatoriskt beteende i England. Genomskinligheten och förutsägbarheten i hur landet styrdes ökade, vilket gynnade ekonomisk aktivitet.

Pincus och Robinson köper inte detta, men är inte desto mindre övertygade om att den ärorika revolutonen gjorde en stor skillnad för Englands samhälle och ekonomi. De refererar Julian Hoppit som påpekat att efter 1689 sammanträdde parlamentet varje år -- se diagrammet ovan. Mark Knights har också visat att parlamentet samlades fler dagar, varje session varade 112 dagar vilket var nästan dubbelt så högt som under Restoration-perioden (1660-88). Parlamentet genomförde också månag fler lagar efter "revolutionen": från 1689 till 1714 var takten dubbelt så hög som före. Det var inte så att parlamentets ordning formellt ändrades särskilt mycket. Även om Declaration of Rights från 1689 sa att "Parliaments ought to be held frequently and suffered to sit", så fanns liknande regler också tidigare -- under Edward III bestämdes det att parlamentet skulle "be holden every year, or oftener if need be". (cit s 197) Inte heller förändrade revolutionen regler om kronans "financial accountability", eller att common law skulle äga överhöghet. (s 198) Regeringen blev inte heller stabilare -- tvärtom så ökade den politiska turbulensen och konkurrensen mellan partier (Tories och Whigs). (s 199) Det kan alltså inte vara genom de mekanismer som North och Weingast föreslog, som revolutionen hade gynnsamma effekter på ekonomin. (s 201) Property rights blev inte säkrare, utan som Clark (2005) påpekat så var de redan säkra, och räntorna föll inte. Det senare helt enkelt eftersom statslån inte var någon fungerande marknad i 1600-talets England. Mängden lån var begränsad och räntan kunde inte höjas eller sänkas för att cleara marknaden. (s 205)

Det centrala var att "After the revolution, Parliament, for the first time, became a primarily legislative body. This gave a very different dynamic to policy making." (s 203) Utöver antalet dagar i session och mängden lagstiftning genomförd, så visar P och R också antalet petitioner skickade till parlamentet:

Mer specifikt så är Pincus och Robinsons kausala kanal genom vilken 1689 förbättrade Englands ekonomi, att den sammanföll med Whigs uppgång. "These changes [1688-89] in themselves would not have amounted to what they did without the rise of the Whig Party and the fact that it, and not the Tory Party, dominated the newly empowered Parliament." (s 207) James II hade eftersträvat en slags internationell maktdelning med sin kusin Ludvig XIV, där Frankrike fick ta hand om kontinenten medan England skulle bli ett maritimt imperium där imperialistiska erövringar skulle betala sig själva. Tories och Whigs hade båda en mycket mer Frankrike-fientlig hållning, som de ville ge utlopp för på olika sätt. Tories ville ha ett billigt krig mot Frankrike för att försvaga fienden och förhindra en Jakobitisk restoration, medan Whigs ville ha ett utdraget, stort och dyrt krig för att knäcka den. Vidare så ville Whigs ha en stor interventionistisk stat för att gynna de nya urbana och manufaktur-anknutna klasserna. (s 211) Whigs föredragna storskaliga krigsföring krävde stora statsintäkter (jfr s 219) och för att få det såg de industriell tillväxt som en väg framåt. De skapade också Bank of England mot Tories opposition; BoE olikt Tory Land Bank lånade inte bara ut till staten utan också till manufakturer. (s 214) Ironiskt nog så lyckades också vissa aspekter av Tories motstånd mot Whigs stora stat-projekt stärka det: Tories drev 1693 igenom Triennial Bill som försäkrade att val skulle hållas i alla fall vart tredje år. Forskare har tänkt att denna lag genomdrevs av whigs för att stärksa projektet, men det var Tories, som uppnådde något annat än de hade tänkt. (s 216) "The Whig war strategy succeded in turning the British social world upside down", säger P och R och citerar Henry St. John (1711): "The effects of frequent parliaments and of long wars was the departing from our old constitution and from our true interest".

P och R sammanfattar sitt argument

"Had the Tories dominated politics in the decades after the revolution, English (then British) state and society would have looked very different. /.../ The Tories would not have created the Bank of England, an institution that provided crucial loans to new manufacturing initiatives. the Tories would not have wanted a standing parliament that could legislate over such a wide swath of social and economic life. The Tories would not have passed the series of turnpike acts, for example, that did so much to improve Britain's economic infrastructure. The Tories, in effect, would have created -- or tried to create -- a vast territorial empire with a remarkably small state." (s 220)

Det finns flera intressanta saker att nysta i här. En sak man kan anmärka på är att Pincus och Robinson i detta kapitel tar för givet att en stor och stark stat är bra för den ekonomiska utvecklingen; detta är rätt olikt vad många nationalekonomer hade gjort på säg 1980-talet, men kanske mer i linje med vad historiker och sociologer i linje med Charles Tilly har tänkt. Det strider däremot mot Robinsons analyser med Acemoglu (i Why Nations Fail) av hur Habsburgstaten till exempel förhindrade industriell utveckling på 1800-talet, så man kan kanske säga att P och R har ett underliggande antagande om att den brittiska staten, i alla fall under Whigs, i grunden var positiv till ekonomisk utveckling. Från en svensk horisont är det också lätt att reagera på att P och R utgår från att statligt stöd till manufakturer och liknande var bra för den ekonomiska utvecklingen; en och annan ekonom och ekonomisk-historiker i Sverige har ställt sig rejält skeptisk till manufakturpolitiken i Sverige på 1700-talet. En tredje fundering är hur Whigs politik egentligen funkar i denna förklaring. Var kom deras pro-utvecklings-bias ifrån? Var det materiella intressen, ideologi, protestantism, något annat? Detta kopplar förstås till den stora debatten om varför England industrialiserades först. P och R konstaterar också i slutet av sin artikel just att: "the exact nature of the changes that made the new set of institutions self-enforcing needs a great deal of further research". (s 221)

Referens

Pincus, Steven C.A. och James A. Robinson (2014) "What Really Happened During the Glorious Revolution?", i Institutions, Property Rights, and Economic Growth: The Legacy of Douglass North, red. Sebastian Galiani och Itai Sened (Cambridge: CUP).

Läs
Julian Hoppit, "The Landed Interest and the National Interest, 1660-1800", i Hoppit (red.) Parliaments, Nations and Identities in Britain and Ireland, 1660-1850 (Manchester UP, 2003).