År 1968 gjordes den första Levnadsnivåundersökningen (LNU) i Sverige. Denna survey-studie inkluderar frågor om inkomster och LNU kan därför användas för att beräkna inkomstspridningen i befolkningen, vilket gjorts i en mängd studier av LNU från 1968, 1974, 1981, 1991 och senare. Den andra källan till mikrodata som man kan använda för att beräkna inkomstojämlikheten i Sverige är HINK som görs av SCB och som började 1975.
Vi har ett problem här: bra mikrodata börjar 1968/1975, men vi vill ju veta vad som hände med inkomstspridningen också tidigare än så. Runt 1980 hade Sverige den jämnaste inkomstfördelningen någonsin i världen, och från LNU till 1968 till 1974 och 1981 är det enkelt att kartlägga en utjämning. Men när började utjämningen? Var det med välfärdsstatens utbyggnad på bred front på 1950-60-talen? Eller tidigare än så? Nationalekonomerna Anders Björklund och Mårten Palme, båda från Stockholms universitet angriper dessa frågor i en artikel i Nordic Journal of Political Economy från år 2000. De menar att det finns två tidigare studier som går längre tillbaka än 1968. Mats Johansson i sin avhandling från 1999 studerar familjer i Göteborg mellan 1925 och 1958; dessa data använder han också i en artikel med Björn Gustafsson i European Review of Economic history 2003 (se bilden nedan för huvudresultatet).
Den andra studien är av Roland Spånt (1979), som studerade individer 1951-1976. Spånt får fram att för män var inkomstojämlikheten rätt stabil under denna period, medan den minskade för kvinnor. Han använde skattedata, som fanns (finns?) tillgängliga för personer som fötts den 15:e i en månad.
Björklund och Palme använder samma data som Spånt. De kan dock ta ett steg längre och inte bara beräkna spridningen mellan individer utan också på familjenivå, vilket de menar är en bättre indikator. Detta eftersom det svenska levnadsnivåprojektet gjorde ett sample av individer 1951 och 1956 där man också kartlagde individernas familjeförhållanden och gifta makars inkomster. B och P studerar därmed åren 1951, 1956, 1967 och 1973; perioden täcker alltså en viktig del av välfärdsstatens utbyggnad och kvinnors ökade förvärvsfrekvens. En begränsning är att transfereringar och pensioner inte är med i studien -- transfereringar eftersom de inte var en beskattningsbar inkomst, pensioner eftersom pensionärer är uteslutna ur samplet. I datadiskussionen säger de bl a att det är något fel på makars inkomster i datat för 1960-66, och att studien slutar 1974 eftersom socialförsäkringarna detta år blev beskattningsbara och börjar räknas in i inkomsterna. (s 118f)
Gini-koefficienten i marknadsinkomster för familjerna 20-66 år är 0.38 år 1951, 0.35 år 1956, 0.35 år 1967, och 0.32 år 1973. B och P presenterar också Lorentzkurvor i tabellform: andelen av totala inkomsten som går till den lägsta decilen, de två lägsta decilerna tillsammans, de tre lägsta decilerna tillsammans, osv. Den lägsta decilen får år 1951 0.25 procent av inkomsterna, de två lägsta decilerna 3.2 procent, tre deciler 8.7 procent, fyra deciler 15.9 procent, fem 24.5, sex 34.0, sju 45.0, åtta 57.6 procent, och nio 73.0 procent. Den högsta decilen får alltså 27 procent av inkomsterna, vilket stämmer rätt väl med den nivå strax under 30 procent som Roine och Waldenström (2008) (pdf) har i början av 1950-talet. År 1973 får den lägsta decilen 0.9 procent av inkomsterna, de två lägsta 5.1 procent, tre 11.4, fyra 19.1, fem 28.0, sex 38.1, sju 49.4, åtta 62.2, nio 77.2. Inkomsterna har alltså utjämnats. Den översta decilen får 1973 22.8 procent av inkomsterna, att jämföra med 27 procent år 1951.
Det är ju dock så att detta bara handlar om marknadsinkomster. Ur dessa siffor kan vi inte utläsa hur mycket som beror på att fler eller färre är i förvärvsarbete, och vi kan inte säga något om de sociala transfereringarnas direkta utjämnande effekt. B och P går vidare med att kolla på den relativt stora gruppen -- runt tio procent av samplet -- som knappt har några marknadsinkomster alls. Det finns flera anledningar till att man inte hade det: om man var student, tidig pensionär, försörjd av a-kassa eller socialförsäkringar, bönder med självförsörjningsproduktion, sjömän (vars inkomster inte registrerades av skatteverket under denna tid), osv. I 1968 års LNU frågades deltagarna också om sina inkomster under det föregående året, så där kan B och P jämföra personers självrapporterade inkomster med deras beskattade inkomster. Föga förvånande så ser svenskarna mindre fattiga ut med LNU-datat. (s 123f)
B och P går vidare med att dekomponera inkomstspridningen till inom och mellan de tre grupperna gifta personer, ogifta kvinnor, och ogifta män. Utjämningen 1951-73 består mer av utjämning inom grupperna än mellan dem. När de dekomponerar skillnaderna mellan familjer till männens och kvinnornas inkomster, så förklaras det mesta (87 procent) av utjämningen 1951-73 av utjämning mellan män. En mindre del orsakades av kvinnors ökade förvärvsarbete, som hade en utjämnande effekt trots att korrelationen mellan man och kvinnas inkomster per familj var positiv. (s 126f) Eftersom välfärdsstatens utbyggnad -- barnomsorg, äldreomsorg -- ökade kvinnors sysselsättningsgrad under denna period så betyder det att välfärdspolitiken hade en utjämnande effekt på inkomstfördelningen, konkluderar B och P (s 127). I sina slutsatser reserverar de dock sig för att de data som de använder inte är bra för att studera folk med lägre inkomster eller fattigdomsfrekvensen. (s 128)
Björklund och Palme använder samma data som Spånt. De kan dock ta ett steg längre och inte bara beräkna spridningen mellan individer utan också på familjenivå, vilket de menar är en bättre indikator. Detta eftersom det svenska levnadsnivåprojektet gjorde ett sample av individer 1951 och 1956 där man också kartlagde individernas familjeförhållanden och gifta makars inkomster. B och P studerar därmed åren 1951, 1956, 1967 och 1973; perioden täcker alltså en viktig del av välfärdsstatens utbyggnad och kvinnors ökade förvärvsfrekvens. En begränsning är att transfereringar och pensioner inte är med i studien -- transfereringar eftersom de inte var en beskattningsbar inkomst, pensioner eftersom pensionärer är uteslutna ur samplet. I datadiskussionen säger de bl a att det är något fel på makars inkomster i datat för 1960-66, och att studien slutar 1974 eftersom socialförsäkringarna detta år blev beskattningsbara och börjar räknas in i inkomsterna. (s 118f)
Gini-koefficienten i marknadsinkomster för familjerna 20-66 år är 0.38 år 1951, 0.35 år 1956, 0.35 år 1967, och 0.32 år 1973. B och P presenterar också Lorentzkurvor i tabellform: andelen av totala inkomsten som går till den lägsta decilen, de två lägsta decilerna tillsammans, de tre lägsta decilerna tillsammans, osv. Den lägsta decilen får år 1951 0.25 procent av inkomsterna, de två lägsta decilerna 3.2 procent, tre deciler 8.7 procent, fyra deciler 15.9 procent, fem 24.5, sex 34.0, sju 45.0, åtta 57.6 procent, och nio 73.0 procent. Den högsta decilen får alltså 27 procent av inkomsterna, vilket stämmer rätt väl med den nivå strax under 30 procent som Roine och Waldenström (2008) (pdf) har i början av 1950-talet. År 1973 får den lägsta decilen 0.9 procent av inkomsterna, de två lägsta 5.1 procent, tre 11.4, fyra 19.1, fem 28.0, sex 38.1, sju 49.4, åtta 62.2, nio 77.2. Inkomsterna har alltså utjämnats. Den översta decilen får 1973 22.8 procent av inkomsterna, att jämföra med 27 procent år 1951.
Det är ju dock så att detta bara handlar om marknadsinkomster. Ur dessa siffor kan vi inte utläsa hur mycket som beror på att fler eller färre är i förvärvsarbete, och vi kan inte säga något om de sociala transfereringarnas direkta utjämnande effekt. B och P går vidare med att kolla på den relativt stora gruppen -- runt tio procent av samplet -- som knappt har några marknadsinkomster alls. Det finns flera anledningar till att man inte hade det: om man var student, tidig pensionär, försörjd av a-kassa eller socialförsäkringar, bönder med självförsörjningsproduktion, sjömän (vars inkomster inte registrerades av skatteverket under denna tid), osv. I 1968 års LNU frågades deltagarna också om sina inkomster under det föregående året, så där kan B och P jämföra personers självrapporterade inkomster med deras beskattade inkomster. Föga förvånande så ser svenskarna mindre fattiga ut med LNU-datat. (s 123f)
B och P går vidare med att dekomponera inkomstspridningen till inom och mellan de tre grupperna gifta personer, ogifta kvinnor, och ogifta män. Utjämningen 1951-73 består mer av utjämning inom grupperna än mellan dem. När de dekomponerar skillnaderna mellan familjer till männens och kvinnornas inkomster, så förklaras det mesta (87 procent) av utjämningen 1951-73 av utjämning mellan män. En mindre del orsakades av kvinnors ökade förvärvsarbete, som hade en utjämnande effekt trots att korrelationen mellan man och kvinnas inkomster per familj var positiv. (s 126f) Eftersom välfärdsstatens utbyggnad -- barnomsorg, äldreomsorg -- ökade kvinnors sysselsättningsgrad under denna period så betyder det att välfärdspolitiken hade en utjämnande effekt på inkomstfördelningen, konkluderar B och P (s 127). I sina slutsatser reserverar de dock sig för att de data som de använder inte är bra för att studera folk med lägre inkomster eller fattigdomsfrekvensen. (s 128)
Referenser
Björklund, Anders och Mårten Palme (2000) "The Evolution of Income Inequality During the Rise ofthe Swedish Welfare State 1951 to 1973" (pdf), Nordic Journal of Political Economy 26: 115-128.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar