Europeiska parlament 1188-1789

I det tidigmoderna Europa var parlament -- som typiskt inkluderade representanter för kyrkan, adeln och städerna -- en central institution som satte ramar för regentens makt. När kungen sammankallade parlamentet kunde detta ses som ett medgivande av att hans makt hade begränsningar; omvänt så förekom det också frekvent att kungar vägrade kalla parlamentet. Maktfördelningen mellan kung och parlament stod i centrum för några av de stora socio-politiska konflikterna under perioden, som den holländska revolten på 1570-talet, den engelska revolutionen på 1640-talet och den franska revolutionen 1789.

Nationalekonomer och ekonomisk-historiker tenderar att se starka parlament som en positiv faktor för ekonomisk utveckling: så framför allt North och Weingasts (1989) klassiska tolkning av Englands "ärorika revolution". (Jfr Pincus och Robinson 2014; van Zanden et al refererar till kritik och diskussion av NW:s tes av Clark, Richardson och Bogart, och Allen.) Jan Luiten van Zanden, Eltjo Buringh och Maarten Bosker breddade i en artikel från 2012, "The Rise and Decline of European Parliaments, 1188-1789", debatten genom att kolla på en rad europeiska länder före och efter 1689. Deras grundargument, i överensstämmelse med van Zandens tidigare forskning, är att det mellan 1500 och 1800 inträffade en "Little Divergence" mellan nordvästra Europa å ena sidan och kontinentens södra och centrala-östra delar å andra sidan. I nordvästra Europa intensifierades parlamentens aktivitet -- se figuren längst upp i blogginlägget -- medan aktiviteten stagerade eller föll i Syd och CEE (se Figur 4 nedan). Detta bidrog till att nordvästra Europa tog ledartröjan i den ekonomiska utvecklingen.

Angående parlamentens ursprung hänvisar de framför allt till Chris Wickhams fantastiska The Inheritance of Rome (Penguin History of Europe, 2005) som säger att på 500-600-talet utvecklades representativa församlingar i Västeuropa relaterat till krigsföring. På 700-800-900-talen blev den politiska representationen återigen mer elitistisk, i och med att krigsföringen också blev det, med riddarklassens framväxt. Representativa församlingar för att godkänna kungens efterfrågan på olika utgifter levde vidare i mer exklusiva former, typiskt med kyrkan och adeln representerade i vad som kunde kallas curia regis. Exempel är England efter Wilhelm Erövrarens ankomst, Hoftage i det tyska riket, Frankrike, Spanien och olika delar av Italien, särskilt Sicilien. Dessa var dock ad hoc-sammankallade, och skillnaden mellan dem och genuina parlament är att parlament är en oberoende institution som antar skatter och lagar och har egna rättigheter som garanterar institutionens överlevnad. (s 837) Dessutom, menar van Zanden et al, så har ett äkta parlament till skillnad från medeltidens curia regis representanter för städer, inte bara för adel och kyrkan. Enligt denna definition möttes det första parlamentet i Leon i Spanien år 1788, sammankallade av kung Alfonso IX. Att parlament växte fram i Leon och Kastilien var kopplat till Reconquista-projektet där kungarna behövde folkets stöd för att slå tillbaka de muslimska kungadömena på södra delen av den iberiska halvön. De efterföljande århundradena blev parlament vanligare i Europa; det är otydligt, säger van Zanden et al, om detta berodde på explicit härmande av institutioner eller att de uppstod oberoende av varandra. (s 839) I Katalonien sammanträdde ett parlament 1192, i Portugal började det 1254, Sicilien tog explicit efter de spanska exemplen efter att kungen av Aragon tagit över ön, i Frnakirke började man i Languedoc 1226 och Toulouse 1249. Och så vidare. (s 839) I slutet av 1200-talet och början av 1300-talet spreds denna typ av institution till hela Europa. I England sammanträdde "Parliament" efter 1215, men först 1275 började städerna delta (och räknas därmed som P. i författarnas definition). Vad England var tidiga med var att man redan från och med 1295 sammanträdde regelbundet. I Nederländerna möttes deras estates-general 1406, Poland hade sin första sejm med stadsrepresentanter 1399, den danska riksdagen möttes 1468 och den svenska riksdagen inträffade enligt van Zanden et als definition för första gången 1527. (Gängse svensk historieskrivning är annars 1435; jfr 500-årsskriften från 1935.) I Ryssland började en kort period av parlamentarisk aktivitet 1598 när Zemsky Sobor valde en ny tsar, och upphörde 55 år senare när familjen Romanov hade befäst sin makt och stoppade kalla till parlament.

van Zanden et als mått på parlamentarisk aktivitet: antalet år under ett århundrade när parlamentet samlas. (s 840) Detta mått säger något om hur mycket regenten behövde parlamentet och hur mycket det konsulterades i beslutsfattandet. Mer detaljerade frågor om inflytande över besluten ligger bortom detta enkla mått, men enkelheten i måttet innebär att de kunnat samla in data för hela 32 länder. För vissa länder -- inklusive Sverige -- finns detaljerade uppgifter om hur många år parlamentet var i session och hur många dagar varje år; för andra länder med sämre uppgifter har van Zanden et al fått göra uppskattningar utifrån kvalitativa källor.

Resultaten visar att parlamentarisk aktivitet i Spanien, Frankrike och Portugal ökade kraftigt från 1100-tal (0-5 procent) till 1400-talet då den peakade i alla tre (15 procent i FR, 35-50 procent i SP och PT). I nordvästra Europa (se Figur 2 ovan) var utvecklingen helt annorlunda: England kom igång rejält på 1200-1300-talen, Nederländerna på 1300-talet, och Sverige först på 1500-talet, men aktiviteten kollapsade inte på 1600-1700-talen som i medelhavseuropa. Centraeuropa (tyska stater, Böhmen, Polen) uppvisar ett tredje mönster: sen start på 1400-1500-talen, och förutom i Schweiz därefter ett förfall på 1600-1700-talen, till noll eller nära noll aktivitet. Alla tre sammanfattas i Figur 4 som återgetts ovan.

För England från Edward II till Henry VII (1307-1508) kan van Zanden och medförfattare visa en stark och linjär relation mellan antalet år som en regent suttit, och hur många dagar på året som parlamentet samlas: desto kortare tid kungen suttit, desto mer frekvent möts parlamentet. Detta indikerar att regenter använde parlament när de var relativt svaga och behövde stärka sin legitimitet (s 845). Parlament sammankallades särskilt ofta i samband med krig och kriser.

van Zanden et al menar att parlamenten rotade sig så väl som institution i västra Europa pga feodalismens fragmenterade makt: parlamenten samlade intresse-representanter, vilket inte kunde göras i länder med mer monolitisk makt-fördelning som Ryssland. (s 847) I Bysans och det Osmanska riket saknades starka städer som regenten kunde förhandla med. Ett annat skäl att parlamentet spreds så snabbt i Europa var det europeiska statssystemet (hej Eric Jones 1981!) och den konkurrens som krigen innebar och som gjorde att regenter behövde skatteinkomster och parlament att godkänna dem. "It took two--'feudal' territorial states and communes--to tango": därför fick de mest avancerade delarna av Italien inga parlament, eftersom de hade starka städer men inte feodal maktfördelning. (s 848)

De ägnar en del uppmärksamhet åt frågan varför parlamenten i många fall led motgångar på 1600-1700-talen. Förklaringen till det spanska fallet är varken svår eller ny: de stora inkomsterna från kolonierna i Amerika gjorde att kungahuset inte behövde skatter godkända av parlamentet. (s 852) Det franska fallet är mer komplext men förklaras inte särskilt tydligt: vZ et al pekar på att den franska kungen gjorde skatteindrivningen oberoende av parlamentet och styrd direkt av kungens byråkrater (t ex med taille). Då undrar man ju hur det gick till, men det förklaras inte. De går istället vidare med en kvantitativ approach där urbanisering används som proxy för ekonomisk utveckling (a la de Long och Shleifer "Princes and Merchants" (pdf) och Acemoglu et al "Rise of Europe" (pdf)), och parlamentarisk aktivitet är en oberoende variabel för att förklara ekonomisk utveckling (s 853ff). Resultaten säger att mer parlamentarisk aktivitet var positivt för den ekonomiska utvecklingen (s 858).

De kvantitativa resultaten talar alltså för tolkningen à la North och Weingast, att mer parlamentarism var bra för den ekonomiska utvecklingen. Då blir frågan: varför utvecklades parlamentarismen mycket starkare i nordvästra Europa än annanstans på kontinenten?

"The medieval ‘peaceful coexistence’ of sovereign and parliament disappeared, and there was a tendency for states to converge towards either the ‘despotic’ or the ‘parliamentary’ side of the spectrum.We can only speculate about why certain countries merged towards different ends of the spectrum. Possibly this institutional ‘Little Divergence’was related to the success of the sixteenth-century Reformation, the accumulation of human capital (which was again linked to Protestantism), and the growth of cities and of incomes in the same region, and we noticed that in some cases (such as Spain) a ‘resource curse’ may also have played a role." (s 860)

Referens

Jan Luiten van Zanden, Eltjo Buringh och Maarten Bosker (2012) "The Rise and Decline of European Parliaments, 1188-1789", Economic History Review 65(3): 835-861.