Agrara arbetarklasser i USA-Södern och södra Italien, 1861-65

 

fyra generationer av en slavfamilj i South Carolina, fotograferade 1862. foto från Wikipedia

"Both the southern Italian brigandage--or rather 'civil war'--and the American Civil War, which was largely fought on southern soil, aimed to transform social relations in the countryside, but neither resulted in land reform. At the heart of these two civil wars lay two very similar agrarian issues."

I ett historiskt perspektiv, hur kan slavarna i USA:s sydstater och jordbruksarbetarna i södra Italien under 1800-talets andra hälft jämföras och ses tillsammans som exempel på jordbruks-arbetarklasser eller exploaterade klasser? Hur kan vi se på antebellum-Sydstaterna och södra Italien i ett jämförande perspektiv? Dessa frågor reser historikern Enrico dal Lago, italiensk men verksam i Galway på Irland, i en artikel från 2005. Han menar att få tidigare jämfört just slavarna i USA och jordbruksarbetare annanstans men pekar dock på två klassiska studier: CLR James The Black Jacobins från 1938, och Eugene D Genoveses From Rebellion to Revolution: American Negro Slave Revolts in the Making of the Atlantic World (1979). För studier av dessa samhällen mer generellt pekar han på Peter Kolchins A Sphinx on the American Land: The 19th Century South in Comparative Perspective (2003) och sin egen bok Agrarian Elites: American Slaveholders and Southern Italian Landowners, 1815-1861 (2005). (Annanstans i artikeln refereras också Enrico Dal Lago och Rick Halpern (red) The American South and the Italian Mezzogiorno: Essays in Comparative History från 2002.) Han hävdar också att jämförande arbetarhistoria fokuserat mer på urbana arbetarklasser än på rurala (s 407).

1860-talet är intressant att jämföra, säger dal Lago, eftersom det såg slavuppror i Södern och "brigandage" i södra Italien: "'Brigandage'--from 'brigand' (outlaw)-is a term used to describe both general rural unrest and the particular 1860s' episodes of rural unrest in southern Italy". Många slavar i Södern på 1860-talet gjorde uppror mot sina ägare och många gick med i Nordstaternas armé för att bekämpa sina tidigare herrar. Det fanns ett "frö" till klassmedvetande för jordlösa afrikan-amerikanska lantarbetare här. (Ref Steven Hahns A Nation Under Our Feet: Black Political Struggle in the Rural South from Slavery to the Great Migration från 2003.)  I Italien deltog många lantarbetare i gerillakrig mot "an Italian army that mostly protected the landlords". (s 404) Det man stred om var framför allt ägandet av jorden: både tidigare gemensam jord som jordägarna ville privatisera och ta själva, och att lantarbetar-gerillorna ville ta jord av ägarna. Marxistiska historiker har kallat det för "bondekrig" (s 411). I mitten av artikel har han gömt den jämförande karaktäristik som jag tror är grunden till artikeln: "Both the southern Italian brigandage--or rather 'civil war'--and the American Civil War, which was largely fought on southern soil, aimed to transform social relations in the countryside, but neither resulted in land reform. At the heart of these two civil wars lay two very similar agrarian issues." (s 412) Både slavarna i Sydstaterna och lantarbetarna i Mezzogiorno ville ha delat ägande av jorden. Dal Lago säger att efter 1860-talet så fick de afrikansk-amerikanska arbetarna och kunde börja delta i politiken medan detsamma inte gällde de italienska lantarbetarna som fick rösträtt först 1912-13, och menar att detta har implikationer för deras klassformering, lite oklart på vilket sätt (s 406).

Dal Lagos teoretiska perspektiv kommer från EP Thompsons klassanalys. Han menar att "interests, social experiences, traditions, and value-system" var de viktiga faktorerna som föll samman de afrikansk-amerikanska och italienska lantarbetarna i varsin klass. (s 407) Och han åberopar Barrington Moore Jr:s argument från 1967 att "a large rural proletariat of landless labor is a potential source of insurrection and revolution".

Han refererar en stor mängd studier om hur slavarna går över till att vara proletärer: arbeten bl a av Eric Foner (1983, 1988) och Barbara Fields (1985) (s 409f) Steven Hahn (2002) använder begreppet "latifundist" -- från italienska latifundia, storgods -- för att beskriva arbetsrelationerna på Sydstatsplantagerna efter befrielsen. Dal Lago säger att latifondi "resembled southern plantations, in that they served as the basis of the power of the regional landed elite" (s 410). Också lantarbetarna i södra Italien var proletärer, livegenskapen avskaffades i Mezzogiorno av det Napoleonska styret 1806. "Left with no means to buy land or continue to use common resources, many peasants became landless tenants, day laborers, or sharecroppers, and continued to be exploted by their former masters through usurious contractual practices." (411)

År 1861 bildas två nya stater: Confederate States of America, och det italienska kungariket. Kungariket uppstår genom en politisk-militär operation som enar landet under huset Savoy från den norra regionen Piedmont; i Södern avsätts dynastin Bourbon som regerat där sedan 1734. I USA resulterar detta givetvis i inbördeskrig, men även i Italien startar ett mindre känt inbördeskrig där krafter lojala med Bourbondynastin formar gerillor som bekämpar Piedmontstaten. Dal Lago har en del inte så intressant skildring av själva kriget, och övergår därefter till en rätt utförlig diskussion som är lite löst fokuserad på frågan ifall jordreform stod på agendan i något av inbördeskrigen och vad slavarna/proletärerna kunde hoppas på för utfall (s 419ff). I Italien handlar det bland annat om Garibaldis turné i södra delen av landet 1862 för att rekrytera soldater för att erövra Rom från påven; hade detta projekt lyckats, säger Dal Lago, hade mer av en "social revolution" med jordreform kunnat genomföras. Nu blev dock Garibaldis armé stoppad i Kalabrien av den italienska armén, och undantagstillstånd infördes i södern. (s 427) Därmed militariseras striderna mot briganderna och dessa bekämpas mer brutalt. I februari 1864 är hela 116 000 soldater, nästan halva italienska armén, insatta för att bekämpa Mezzogiornos brigander. (s 428f)

Dal Lago menar att överlag så var Sydstats-slavarnas attityd till ekonomisk reform -- när de väl fått löften om politisk-juridisk frihet -- mer moderata än de syditalienska lantarbetarna (s  429). Dock misslyckades båda att få en jordreform, och han menar att detta bidrog till att båda grupperna utvandrade i stor skala efteråt: i det italienska fallet, från ca 1880 till ca 1914, och i USA framför allt efter 1914 då väldigt många afrikan-amerikaner flyttade från Södern till industristäderna i Nord. I USA fanns det en möjlighet till jordreform med den s k "Radical Reconstruction", men den misslyckades, och i Italien var de inte ens nära en sådan reform. Inte förrän efter andra världskriget blev en jordreform möjlig i Italien menar han: då ockuperades hundratals latifondi av arbetare med medverkan av fackföreningar. Han menar också att avsaknaden av jordreform efter 1860 skadade klassformeringen av ett "peasantry" i Italien men det tycker jag är ett svårbegripligt argument: att fortsätta vara proletärer, med ett naturligt gemensamt reform-mål i jordreform, borde väl snarare gynna klassformeringen? (s 432) Istället, säger han, emigrerade de jordlösa, inte minst till samma industristäder i norra USA som afrikan-amerikanerna från Södern flyttade till.

Jag är lite besviken på artikeln: anslaget att jämföra dessa två väldigt ojämlika rurala samhällen, som än in i vår tid utmärker sig väldigt tydligt jämfört med de norra delarna av sina länder som mer ojämlika och fattiga, tycker jag väldigt mycket om, men jag tycker inte att han gör så mycket med det.

Referenser

Enrico dal Lago, "'States of Rebellion': Civil War, Rural Unrest, and the Agrarian Question in the American South and the Italian Mezzogiorno, 1861-1865", Comparative Studies in Society and History, Vol. 47, No. 2 (Apr., 2005), pp. 403-432