Adel och herrgårdar i Norden

 Herrgårds-konst, från Carolina Browns artikel i det diskuterade specialnumret av Historisk Tidskrift för Finland

Vilken roll hade adeln i samhällets omvandling/"modernisering" ca 1700-1900, i övergången till ett kapitalistiskt industrisamhälle? Eric Hobsbawm (1978) företräder i sin Age of Revolution en till banaliteten förenklad historiematerialistisk syn då han hävdar att adeln åren kring 1830 ersätts av borgarklassen som den ledande klassen i samhället. Adeln ses i detta perspektiv som snarast en anakronism under 1800-talets andra hälft, med mindre betydelse för samhällets utveckling. Arno Mayer kom 1981 med ett mäktigt svar mot denna analys i sin The Persistence of the Old Regime, där han utifrån en omfattande litteraturstudie -- dock knappast med någon systematisk bevisföring -- hävdade att adeln i Västeuropa befann sig vid samhällets styrspakar ända till första världskrigets katastrofala omvälvningar på 1910-talet.

Vad kan man säga om detta i Norden? Var adeln relativt stark eller relativt svag här? Det är frågor som jag har intresserat mig för på sistone. Historisk Tidskrift för Finland hade 2013 ett temanummer om "herrgårdar och herrgårdsägare" som bidrar med några bitar till detta pussel, från det mer kulturhistoriska snarare än ekonomisk-historiska hållet. Redaktörerna Henrika Tandefelt och Maria Vainio-Kurtakko ger i sin inledning en ymnig översikt över den historiska forskningen om herrgårdar i Norden, från självbiografier av adelskvinnor och -män till släktforskning till coffee table-liknande översikter till mer specialiserad akademisk forskning. Mycket av den forskning de refererar är snarast kulturhistorisk, konsthistorisk och etnologisk, men de kommer också in på forskning som är mer relevant för mina syften. De skriver:

"Det under 1990-talet växande intresset inom historieforskningen för eliter och makt – vilket också innebar ett ökat intresse för adeln – berikade också herrgårdarnas historia med flera intressanta böcker och doktorsavhandlingar. Det handlar om frågeställningar kring eliternas maktutövning, medel och nätverk, manligt och kvinnligt aktörskap samt positionering och manifestation med bl.a. herrgården som kontext. Mirkka Lappalainen beskriver i Släkten, makten, staten. Creutzarna i Sverige och Finland under 1600-talet (2005, svenska översättningen 2007) adelns makt som en del av den centraliserade statens tillkomst och utveckling, och studerar släkten Creutz på 1500- och 1600-talen som ett konkret exempel. Johanna Ilmakunnas avhandling om familjen von Fersen i 1700-talets Sverige, Ett ståndsmässigt liv. Familjen von Fersens livsstil på 1700-talet (2011, svensk översättning 2012), studerar familjens och enskilda aktörers livsstil, positionering och strategier utgående från ekonomi, inkomster, investeringar och konsumtion. Både hos Lappalainen och hos Ilmakunnas är herrgården och godset en viktig komponent i enskilda personers och släkters makt- och förmögenhetsstrategier. Samma frågor är centrala också i Anu Lahtinens undersökning Anpassning, förhandling, motstånd. Kvinnliga aktörer i släkten Fleming 1470–1620 (2007, svensk översättning 2009) som sätter fokus på kvinnligt aktörskap i släkt- och godskontexten. Hon undersöker särskilt kvinnors möjligheter – och begränsningar – som medlemmar av släktnätverk och studerar också ett antal kvinnliga godsägare.
Kirsi Vainio-Korhonen har i sina böcker om Sophie Creutz (2008, svensk översättning 2011) och Sofie Munsterhjelm (2012) – varav den senare boken recenseras i detta nummer av HTF – fört de här frågorna till 1700- och 1800-talet. I Finland har man ännu inte inlett arbetet med ett nytt översiktsverk över de finländska herrgårdarnas historia med nya infallsvinklar som eliter, makt, konsumtion och statusmanifestation. I Danmark utkom under 2004–2006 verket Herregården: menneske, samfund, landskab, bygninger i fyra delar. I Sverige pågår under ledning av Göran Ulväng och Rebecka Millhagen Adelswärd arbetet med ett mindre storskaligt verk med ambitionen att presentera herrgårdens historia i Sverige för 2000-talet. I Finland är däremot ett översiktsverk över adelns historia i Finland under arbete och detta verk kommer att lyfta fram adelns och adelskulturens visuella och materiella ramar, med herrgården som central plats." (s 128f)

Att döma av denna översikt handlar den mesta senare forskningen snarast om 1500-1600-1700-talen, alltså lite tidigare än min inriktning -- men det är såklart också relevant.

Specialnumrets artiklar behandlar en mängd aspekter av herrgårdar. Kasper Kepsus artikel diskuterar gods i Ingermanland på 1600-talet med fokus på förvältare och inspektorer och relationen mellan godsherre och allmoge. Johanna Ilmakunna diskuterar utifrån två ungdomliga adelsdagböcker från 1700-talet arbetsdelningen på herrgården. Konsthistorikern Carolina Brown analyserar konsten på friherre FB Rosenhanes herrgård Tista från 1766. Etnologen Marie Steinrud diskuterar brukspatronen R Tersmedens Ramsnäs bruk i Västmanland. Redaktörerna Vainio-Kurtakko och Tandefelt studerar friherre VM von Born när han tar över herrgården Sarvlaks i östra Finland under 1800-talets andra hälft. Ekonomisk-historikern Göran Ulväng från Uppsala universitet studerar gårdsägande i Uppland från 1700-talets slut till 1900-talets början utifrån hans egna databas över herrgårdar och ståndsgårdar i Uppsala län. (Se också hans databas Svenska herrgårdar, ett mycket spännande projekt!)

Ulvängs anslag i sin artikel är mycket relevant för det som jag är intresserad av; han börjar sin artikel så här:

"Det är väl känt att adelns innehav av jord minskade i Europa från 1700-talet och framåt till förmån för ofrälse grupper. Vidgad handel och växande statsförvaltningar liksom ökad efterfrågan på jordbruksprodukter skapade förmögenheter hos borgare, tjänstemän och bönder som började förvärva adelsjord. För svensk del var närmare hälften av adelns jord i ofrälse händer vid 1800-talets slut. Den här uppsatsen kommer delvis att ifrågasätta detta förlopp genom en studie av herrgårdar och gods i Uppsala län i Sverige. Jag kan visa att frälsejorden visserligen till stora delar övergick i ofrälse händer, i många fall till bönder, men godsägarna förvärvade i dess ställe skattejord, bondejord, varför godsens storlek inte minskade påtagligt." (s 287)

Så här refererar Ulväng vad vi vet om de svenska herrgårdarna och godsen under "den agrara revolutionen" efter ca 1750, utifrån forskning av Mats Olsson, Ulf Jonsson och Ulväng själv:

"Mot bakgrund av den stigande efterfrågan på främst spannmål under 1700-talets andra hälft intensifierades nyodlandet. Man började inkorporera frälsehemman som låg i herrgårdarnas närhet med huvudgården, varigenom huvudgårdarnas areal växte och arrendeböndernas arbetsbörda för godsets gårdsdrift ökade. En del godsägare skapade särskilda plattgårdar genom sammanslagningar av flera hemman. Anställda statarfamiljer ersatte böndernas dagsverken. Mellan åren 1820 och 1850, med missväxter och dåliga konjunkturer samt arbetskraftens stigande löner, intensifierades övergången till domändrift (huvudgårdsdrift/egendrift/stordrift). Domändrift fick störst genomslag på herrgårdar med små gods i slättbygder, där det vid 1800-talets slut knappt fanns några arrendebönder kvar överhuvudtaget. Endast på herrgårdar med mycket stora och spridda godsinnehav, eller på sådana som var belägna i skogs- och mellanbygder där stordriftsfördelarna var begränsade, levde arrendebondesystemet kvar vid sidan av domändrift. Räntan omvandlades emellertid vanligen till penningarrenden.

Genom den vidgade domändriften underlättades möjligheterna för mekanisering och övergång till cirkulationsbruk, vilket ökade produktionen än mer. I takt med att samhället industrialiserades blev herrgårdarna stora leverantörer av spannmål, mjölk, smör och trävaror." (288f)

Han refererar Sten Carlsson (1949) som visar att ungefär hällften av frälsejorden vid 1800-talets mitt hade övergått i ofrälses händer, vilket Carlsson tolkade som en deklassering av adeln. Sedan 1723 hade ofrälse ståndspersoner fått köpa frälsejord och sedan 1789 gällde detta för alla ofrälse; "i och med detta upphörde i princip adelns skatteprivilegium" (s 289).

Referens

Henrika Tandefelt och Maria Vainio-Kurtakko, "Inledning: Herrgårdens många skepnader. Den finländska herrgårdsforskningens traditioner", Historisk Tidskrift för Finland, 2013.