Lucio Baccaro och Jonas Pontusson är två tunga forskare inom fältet jämförande politisk ekonomi (hädanefter JPE) så när de tar ställning för en ändring av riktning i denna forskning så är det en stor grej. Precis det gör det i pappret "Rethinking Comparative Political Economy: Growth Models and Distributive Dynamics", som tillsammans med Baccaros tidigare papper med Chiara Benassi om Tysklands tillväxtmodell i mitt tycke är det mest spännande som hänt i JPE på länge.
Baccaro och Pontusson börjar med att konstatera att JPE i sin första fas på 1980-talet handlade mycket om industriell och postindustriell omställning och makroekonomisk performance, men att på 90-talet svängde den forskningen till att allt mer istället handla om ojämlikhet och omfördelning. De vill att JPE ska gå tillbaka till att fokusera på makroekonomisk performance, men i ett teoretiskt ramverk som integrerar detta med fördelningsfrågorna. I det sena 90-talet nådde "Varieties of Capitalism"-skolan (se kritik av Howell 2003, Baccaro och Howell 2011, Thelen 2012, Schmidt 2012) hegemoni i JPE, och också denna vill Baccaro och Pontusson skåpa ut, med inspiration från heterodox makroekonomi. Så här beskriver de vad de gör i pappret:
Baccaro och Pontusson börjar med att konstatera att JPE i sin första fas på 1980-talet handlade mycket om industriell och postindustriell omställning och makroekonomisk performance, men att på 90-talet svängde den forskningen till att allt mer istället handla om ojämlikhet och omfördelning. De vill att JPE ska gå tillbaka till att fokusera på makroekonomisk performance, men i ett teoretiskt ramverk som integrerar detta med fördelningsfrågorna. I det sena 90-talet nådde "Varieties of Capitalism"-skolan (se kritik av Howell 2003, Baccaro och Howell 2011, Thelen 2012, Schmidt 2012) hegemoni i JPE, och också denna vill Baccaro och Pontusson skåpa ut, med inspiration från heterodox makroekonomi. Så här beskriver de vad de gör i pappret:
"Like the VofC approach, the approach that we sketch in this paper treats national economies as configurations of more or less complementary elements. In contrast to the VofC approach, our approach emphasizes the demand-side of the economy and focuses on trajectories of change in the post-Fordist era. We identify different “growth models” based on the relative importance of household consumption and exports and the dynamic relationship(s) between these components of aggregate demand. Empirically, we illustrate our analytical approach with data for Germany, Italy, Sweden and the UK over the period 1994-2007."
Av de fyra länderna 1994-2007 är Tyskland ett fall av exportledd tillväxt: där växte exporterna snabbare än annanstans men den inhemska konsumtionen långsammare. På den motsatta ändan av spektrat är Storbritannien med stor konsumtionstillväxt och svagare exportutveckling. Sverige har en mer balanserad tillväxtmodell under perioden, med tillväxt både i konsumtion och exporter. Italien representerar en "modell" med långsam tillväxt i både export (X) och konsumtion (C) och därför långsam BNP-tillväxt och "overall stagnation". De säger att deras syfte i pappret inte är att spika fast några kausala samband, utan att visa "inter-dependens" och "co-evolution" mellan olika variabler. Två viktiga faktorer avsäger de sig också från att behandla här. Ett, statens och politikens roll. Två, hur övergång mellan olika tillväxtmodeller går till. De säger här att de inte tror att tillväxtmodeller är "jämvikter" såsom modeller är i VoC-teori, och att "politics--electoral politics, sectoral politics and class politics--play a critical role in transitions from one growth model to another". (s 5)
Deras historieskrivning över JPE är -- föga förvånande från så prominenta forskare -- extremt kunnig och lödig. Inte minst är det elegant när de pekar på hur 1980- och 90-talens JPE-litteratur påverkades av den då pågående "antikeynesianska revolutionen"; de ledande JPE-forskarna då tonade ner ifall regeringar kunde påverka arbetslösheten och tillväxten och foksuerade istället på utbuds-institutioner för att bestämma en "non-inflation accelerating" nivå på arbetslösheten. (s 7) I ett kapitel i volymen med den talande titeln Beyond Keynesianism från 1991 utvecklade Wolfgang Streeck en hypotes om "diversified quality production" (DQP) som en postfordistisk tillväxtstrategi där det tyska arbetsmarknadssystemet hindrade arbetsgivarna från att sänka lönerna och därför tvingade dem att utveckla produktkvaliteten och produktiviteten. Denna teori om "enabling constraints" utvecklades i VoC:s teori om hur olika länder konkurrerar på olika sätt. Här var nationalekonomen David Soskice ledande och han svängde lite på "enabling constraints"-teorin: medan Streeck menade att institutionerna tvingade fram DQP-strategin från företagen, så menade Soskice att företagen själva förstod att kollektivavtal, företagsråd, yrkesutbildning, löntagarskydd och a-kassa gynnade högkvalitets-exportindustrin. Så här beskriver Baccaro och Pontusson tolkningarna av Tyskland och Sverige i denna litteratur:
Men 1994-2008 var det inte alls så utan då ökade löneojämlikheten allra mest i CME:n Tyskland, och näst mest i Norge. Baccaro och Pontusson konstaterar: "Something is clearly missing from our concentional ideas about the dynamics of wage ineq1uality in OECD countries over the last two decades." (s 11) Ojämlikheten ökar inte nödvändigtvis i LME-länder med oreglerade arbetsmarknader och finansiell dominans. Thelen (2014) gör en liknande poäng men B och P menar att hennes approach fortfarande är för nära VoC:s utbudssidefokus. De medger att "dualisering" av arbetsmarkanden är en viktig del av vad som hänt men i kontrast till Thelen och andra (t ex Emmenegger) som betonar avindustrialisering som den drivande faktorn bakom dualiseringen så förläner Baccaro och Pontusson en central roll till exporter som drivande i ekonomin. Thelen har rätt i att industrin bara står för ungefär 20 procent av sysselsättningen i OECD-länderna, men B och P menar att exporter -- även exporter av tjänster som vuxit -- ändå är avgörande för ländernas välstånd. "The imperatives of competitiveness affect all wage-earners, not just those who work in export-oriented firms." (s 12)
David Soskice har i flera senare papers uppmanat JPE-forskare att vända sig till makroekonomin och utforska kopplingarna mellan varianter av kapitalism och "demand-management regimes" (Soskice 2007, Carlin och Soskice 2009, Iversen och Soskice 2012); Baccaro och Pontusson lever upp till detta, men vänder sig inte till den nykeynesianska nationalekonomin som Soskice favoriserar, utan till postkeynesiansk ekonomi, närmare bestämt nykaleckiansk. I Kalecki och de som följer honom är rationellt nyttomaximerande inte lika viktigt som fördelningskonflikt; "prima facie, this established an elective affinity with CPE scholars." (s 13) Den centrala frågan är: hur påverkan en ökning av löneandelen aggegerad efterfrågan och BNP? (Referens till Bhaduri och Marglin 1990.) Om netto-effekten på BNP är positiv är tillväxten "löneledd"; är netto-effekten negativ är den "vinstledd". Ökningen av löneandelen har en positiv effekt på konsumtionen under två förhållanden. (1) det finns en negativ korrelation mellan inkomstnivå och andelen konsumtion av ens inkomster: eftersom löntagare har lägre inkomster än kapitalägare ökar då expansionen om löntagarnas andel ökar på kapitalägarnas bekostnad. (2) det finns spare capacity i ekonomin som gör att företagen kan öka produktionen när efterfrågan ökar: kan de inte det blir resultatet endast inflation. En minskning av kapitalandelen bör minska investeringarna eftersom de bör delvis finansieras av kapitalinkomster; å andra sidan kan ökad aggregerad efterfrågan öka investeringarna. Den sammantagna effekten av en ökning av löneandelen på investeringarna beror alltså på om den negativa profitabilitetseffekten eller den positiva konsumtionseffekten dominerar. Vidare borde ökningen av löneandelen också ha en effekt på exporterna: en ökad löneandel leder till en högre real valutakurs om inte någon kompenserande nominell nedskrivning av valutan sker.* Hur stor effekt löneandelen har på netto-handeln beror på exporternas och importernas priselasticitet och importernas inkomstelasticitet. (s 15) På sikt måste current account balanseras: om på kort sikt konsumtionen och importerna är höga och man har negativ handelsbalans så betyder detta negativt sparande någonstans i ekonomin och någon gång måste detta rättas till; i denna korrektion kommer konsumtionen falla och BNP med den (s 16).
I den heterodoxa litteraturen är det vanligt att modellera att löneökningar ökar produktiviteten genom två kanaler. Ett, när arbete blir dyrare jämfört med kapital ökar kapitalintensiteten och med den arbetsproduktiviteten. Två, skalfördelar kan göra att när efterfrågan ökar, ökar produktiviteten (Kaldor-Verdoorn-effekten). Alltså kan i löneledda ekonomier löneökningar öka produktiviteten både indirekt (marknadsstorlekeffekten) och direkt (faktor-substitutions-effekten). (s 17) Lavoie och Stockhammer (2012) konstaterar att den vinstledda modellen i den nykaleckianska nationalekonomin stämmer överens med idén om "trickle-down economics".
Kaleckianerna menar att de flesta ekonomierna i Väst var löneledda under efterkrigstiden, då starka fack och arbetsmarkandsregleringar ökade lönerna vilket ökade tillväxten. (Notera kontrasten mot Eichengreens bild av efterkrigstiden.) Detta stämmer överens med reguleringsskolans analys där löneökningar i takt med produktiviteten ökade aggregerad efterfrågan (Boyer och Saillard 2002 Regulation Theory, Boyer 2004 Theorie de la Regulation.) Analysen av en fordistisk modell under efterkrigstiden och därefter övergång till "postfordism" delar reguleringsskolan med VoC och JPE, men i VoC har man ignorerat fördelningen mellan arbete och kapital -- ett opublicerat papper av Bob Hancké från 2004 är det enda undantaget. (s 19) Löneandelen ökade i princip i alla OECD-länder från någon gång på 1950-talet till 1970-talet (Glyn 2009, Storm och Naastepaad 2012), och runt 1980 vändes denna trend i motsatsen. Men att löneandelen faller betyder inte nödvändigtvis att tillväxtmodellen byts till vinstledd. Däremot får aktörer incitament att försöka en sådana övergång, och några forskare har provat "finansialisering" som rubrik på en sådan övergång (Stockhammer 2008, Hein och Mundt 2012).
Storm och Naastepaad (2012) lyfter fram att också en övergång till exportledd tillväxt kan vara en version av vinstledd tillväxt. Exportledd tillväxt blir vinstledd tillväxt under två förhållanden: (1) exportsektorn är tillräckligt stor, och (2) relativa kostnader är en viktig bestämningsfaktor för exporterna. (s 20) I VoC-litteraturen är CMEs exportorienterade men konkurrerar med kvalitet, inte pris (Streeck 1991); Baccaro och Benassi (2015) har nyligen ifrågasatt detta och lagt fram en analys av Tyskland som betonar att DQP inte längre gäller där utan att tyska exporter blivit mer priskänsliga. (s 21) En annan möjlig tillväxtmodell på kort sikt är skulddriven konsumtion. (s 21)
Baccaro och Pontusson förklarar att det inte är deras avsikt i detta papper att ekonometriskt bedöma om länder är löneledda eller vinstledda. Det skulle fordra en mer teknisk undersökning som också kollar på investeringar; här fokuserar de istället på exportledd tillväxt (som en form av vinstledd tillväxt) och konsumtionsledd tillväxt, som kan bero både på kreditexpansion och lönetillväxt.
Deras undersökning av de fyra länderna 1994-2008 visar flera viktiga fakta. Ett, att deras tillväxt beror på olika kombinationer av export och konsumtion, på ett sätt som inte kan prediceras eller förklaras av VoC-teori. Andra faktorer, såsom exporternas sammansättning och priskänslighet, måste tas in. Två, både i Storbritannien och Sverige har konsumtionstillväxten drivits av både kreditexpansion och lönetillväxt: detta visar att finansialisering inte är något unikt för LMEs. Tre, de visar hur ojämlikhet och tillväxt rör sig ihop och hänger ihop.
Sverige var det mest exportintensiva landet 1994 (det är ju också mindre än de andra tre), och 1994-2007 var det Sverige och Tyskland som hade snabbast exporttillväxt. Storbritannien hade däremot snabbast tillväxt i den inhemska konsumtionen, och netto-exporterna gjorde ett negativt bidrag till BNP-tillväxten. De menar att Tyskland ser ett skifte i tillväxtmodell under perioden: 1994-98 växer den inhemska konsumtionen snabbare än exporterna, men 2000-04 är det tvärtom. "Germany, but not Sweden, appears to have faced -- and arguably continues to face -- a trade-off between exports and domestic consumption." (s 25) För att utforska exporternas priskänslighet kör de enkla regressioner där årlig förändring i exporter (i fasta priser) bestäms av den reala valutakursen. För Tyskland och Italien, men inte för Sverige och Storbritannien, får de en signifikant negativ effekt av stigande real valutakurs på exporterna. För Tyskland är elasticiteten ungefär 0.5, alltså att 1 procents ökning av den reala valutakursen minskar exporttillväxten med 0.5 procent. Detta talar emot den inflytelserika tolkningan av tyska exporter som diversifierad kvalittetsproduktion. Deras förklaring till att Sverige inte har någon signifikant korrelation mellan valutakurs och exporttillväxt är att Sverige exporterar starkt på IT-tjänster. (s 26) Att landet är så bra på detta hänger i sin tur ihop inte med yrkesutbildningen -- som VoC brukar betona -- utan med högskoleexpansionen sedan 1980-talet. (s 26) I Storbritannien och Sverige men inte i Tyskland blir tjänster en allt viktigare del av exporterna från 1994 till 2007. Så här sammanfattar de sin syn på den svenska tillväxtmodellen 1994-2007:
Slutsatsdelen börjar ödmjukt: "We believe that the analytical framework sketched in this paper provides a useful first cut at the problem of conceptualizing and explaining post-Fordist growth models." (s 38) De skissar också på områden där approachen måste kompletteras. Det första är politik, där de menar att man bör börja med makroekonomisk politik. De förväntar sig att när tillväxtmodellerna är "rena" (utpräglat exportorienterad t ex) så kommer det inte finnas så stora vänster-höger-skillnader i ekonomisk politik, men i mer blandade modeller så spelar politisk färg större roll. (s 38) Det andra området är utbuds-sidan: här har de medvetet spelat ner den för att betona kontrasten från den egna approachen jämförd med tidigare inom CPE, men framöver vill de integrera utbudssidan. Det kan t ex behövas för att förklara att medan tyska exporter -- enligt Baccaro och Pontussons analys -- gynnats av långsam inhemsk konsumtionstillväxt, så har långsam konsumtionstillväxt i Italien inte fått någon motsvarande stimulerande effekt på exporterna där. (s 41) En annan fråga om utbudssidan är varför Sverige och Storbritannien båda utvecklats så starkt på "high-end services". En given del är expansionen av högre utbildning; en annan och mer originell är att de menar att institutioner som stärker de anställda i lågproduktiv inhemsk tjänstesektor är en ny typ av "enabling constraints" (s 42). De avslutar pappret: "The challenge of understanding better how and why Germany tipped and what has (thus far) prevented a similar transformation of the Swedish economy provides, we think, one of several avenues to develop further the analytical framework set out in this paper." (s 43)
Fotnot
*Jfr Barry Eichengreen, Global Imbalances and the Lessons of Bretton Woods (2006).
Deras historieskrivning över JPE är -- föga förvånande från så prominenta forskare -- extremt kunnig och lödig. Inte minst är det elegant när de pekar på hur 1980- och 90-talens JPE-litteratur påverkades av den då pågående "antikeynesianska revolutionen"; de ledande JPE-forskarna då tonade ner ifall regeringar kunde påverka arbetslösheten och tillväxten och foksuerade istället på utbuds-institutioner för att bestämma en "non-inflation accelerating" nivå på arbetslösheten. (s 7) I ett kapitel i volymen med den talande titeln Beyond Keynesianism från 1991 utvecklade Wolfgang Streeck en hypotes om "diversified quality production" (DQP) som en postfordistisk tillväxtstrategi där det tyska arbetsmarknadssystemet hindrade arbetsgivarna från att sänka lönerna och därför tvingade dem att utveckla produktkvaliteten och produktiviteten. Denna teori om "enabling constraints" utvecklades i VoC:s teori om hur olika länder konkurrerar på olika sätt. Här var nationalekonomen David Soskice ledande och han svängde lite på "enabling constraints"-teorin: medan Streeck menade att institutionerna tvingade fram DQP-strategin från företagen, så menade Soskice att företagen själva förstod att kollektivavtal, företagsråd, yrkesutbildning, löntagarskydd och a-kassa gynnade högkvalitets-exportindustrin. Så här beskriver Baccaro och Pontusson tolkningarna av Tyskland och Sverige i denna litteratur:
"In other words, Soskice posited that German employers had a pre-strategic preference for keeping the institutions of coordinated capitalism alive and running, independent of unions’ or governments’ countervailing power, and that this accounted for the resilience of the German model in the face of globalization. His interpretation of the Swedish case was different. Swedish firms were equally coordinated and also enjoyed the benefits of vocational training and cooperative industrial relations at the firm level, but in this case the combination of stronger unions and more centralized wage bargaining produce excessive wage compression in the 1960s and 1970s, depriving employers of the ability to use wage differentials strategically to recruit, motivate, and retain skilled workers. From the early 1980s, Swedish employers therefore pushed successfully for the convergence of the Swedish institutions with the German institutions (see also Pontusson and Swenson 1996, Pontusson 1997). While denying that globalization would generate convergence between LMEs and CMEs, VofC-inspired scholars thus entertained the possibility of external pressures giving rise to convergence among LMEs and CMEs or, in other words, a crystallization of the two types and the differences between them (see also Pontusson and Iversen 2000)." (s 8f)Angående den nyare litteraturen så pekar de på två utvecklingar. Ett, det har debatterats hur omfattande de institutionella omvandlingen varit i olika länder sedan 1990-talet, ifall "kvantitet har slagit över i kvalitet" och ifall detta bör betecknas som konvergens. Två, intresset för ojämlikhet har ökat men denna forskning i JPE har ignorerat kopplingen till ekonomisk performance och tillväxtmodeller och istället fokuserat på den ökade ojämlikhetens implikationer för ojämlikheten. (s 10) De visar snyggt med tabell 1 (nedan) hur löneojämlikheten 1975-90 ökade så som VoC skulle förvänta sig: mest i LMEs (gråa).
Men 1994-2008 var det inte alls så utan då ökade löneojämlikheten allra mest i CME:n Tyskland, och näst mest i Norge. Baccaro och Pontusson konstaterar: "Something is clearly missing from our concentional ideas about the dynamics of wage ineq1uality in OECD countries over the last two decades." (s 11) Ojämlikheten ökar inte nödvändigtvis i LME-länder med oreglerade arbetsmarknader och finansiell dominans. Thelen (2014) gör en liknande poäng men B och P menar att hennes approach fortfarande är för nära VoC:s utbudssidefokus. De medger att "dualisering" av arbetsmarkanden är en viktig del av vad som hänt men i kontrast till Thelen och andra (t ex Emmenegger) som betonar avindustrialisering som den drivande faktorn bakom dualiseringen så förläner Baccaro och Pontusson en central roll till exporter som drivande i ekonomin. Thelen har rätt i att industrin bara står för ungefär 20 procent av sysselsättningen i OECD-länderna, men B och P menar att exporter -- även exporter av tjänster som vuxit -- ändå är avgörande för ländernas välstånd. "The imperatives of competitiveness affect all wage-earners, not just those who work in export-oriented firms." (s 12)
David Soskice har i flera senare papers uppmanat JPE-forskare att vända sig till makroekonomin och utforska kopplingarna mellan varianter av kapitalism och "demand-management regimes" (Soskice 2007, Carlin och Soskice 2009, Iversen och Soskice 2012); Baccaro och Pontusson lever upp till detta, men vänder sig inte till den nykeynesianska nationalekonomin som Soskice favoriserar, utan till postkeynesiansk ekonomi, närmare bestämt nykaleckiansk. I Kalecki och de som följer honom är rationellt nyttomaximerande inte lika viktigt som fördelningskonflikt; "prima facie, this established an elective affinity with CPE scholars." (s 13) Den centrala frågan är: hur påverkan en ökning av löneandelen aggegerad efterfrågan och BNP? (Referens till Bhaduri och Marglin 1990.) Om netto-effekten på BNP är positiv är tillväxten "löneledd"; är netto-effekten negativ är den "vinstledd". Ökningen av löneandelen har en positiv effekt på konsumtionen under två förhållanden. (1) det finns en negativ korrelation mellan inkomstnivå och andelen konsumtion av ens inkomster: eftersom löntagare har lägre inkomster än kapitalägare ökar då expansionen om löntagarnas andel ökar på kapitalägarnas bekostnad. (2) det finns spare capacity i ekonomin som gör att företagen kan öka produktionen när efterfrågan ökar: kan de inte det blir resultatet endast inflation. En minskning av kapitalandelen bör minska investeringarna eftersom de bör delvis finansieras av kapitalinkomster; å andra sidan kan ökad aggregerad efterfrågan öka investeringarna. Den sammantagna effekten av en ökning av löneandelen på investeringarna beror alltså på om den negativa profitabilitetseffekten eller den positiva konsumtionseffekten dominerar. Vidare borde ökningen av löneandelen också ha en effekt på exporterna: en ökad löneandel leder till en högre real valutakurs om inte någon kompenserande nominell nedskrivning av valutan sker.* Hur stor effekt löneandelen har på netto-handeln beror på exporternas och importernas priselasticitet och importernas inkomstelasticitet. (s 15) På sikt måste current account balanseras: om på kort sikt konsumtionen och importerna är höga och man har negativ handelsbalans så betyder detta negativt sparande någonstans i ekonomin och någon gång måste detta rättas till; i denna korrektion kommer konsumtionen falla och BNP med den (s 16).
I den heterodoxa litteraturen är det vanligt att modellera att löneökningar ökar produktiviteten genom två kanaler. Ett, när arbete blir dyrare jämfört med kapital ökar kapitalintensiteten och med den arbetsproduktiviteten. Två, skalfördelar kan göra att när efterfrågan ökar, ökar produktiviteten (Kaldor-Verdoorn-effekten). Alltså kan i löneledda ekonomier löneökningar öka produktiviteten både indirekt (marknadsstorlekeffekten) och direkt (faktor-substitutions-effekten). (s 17) Lavoie och Stockhammer (2012) konstaterar att den vinstledda modellen i den nykaleckianska nationalekonomin stämmer överens med idén om "trickle-down economics".
Kaleckianerna menar att de flesta ekonomierna i Väst var löneledda under efterkrigstiden, då starka fack och arbetsmarkandsregleringar ökade lönerna vilket ökade tillväxten. (Notera kontrasten mot Eichengreens bild av efterkrigstiden.) Detta stämmer överens med reguleringsskolans analys där löneökningar i takt med produktiviteten ökade aggregerad efterfrågan (Boyer och Saillard 2002 Regulation Theory, Boyer 2004 Theorie de la Regulation.) Analysen av en fordistisk modell under efterkrigstiden och därefter övergång till "postfordism" delar reguleringsskolan med VoC och JPE, men i VoC har man ignorerat fördelningen mellan arbete och kapital -- ett opublicerat papper av Bob Hancké från 2004 är det enda undantaget. (s 19) Löneandelen ökade i princip i alla OECD-länder från någon gång på 1950-talet till 1970-talet (Glyn 2009, Storm och Naastepaad 2012), och runt 1980 vändes denna trend i motsatsen. Men att löneandelen faller betyder inte nödvändigtvis att tillväxtmodellen byts till vinstledd. Däremot får aktörer incitament att försöka en sådana övergång, och några forskare har provat "finansialisering" som rubrik på en sådan övergång (Stockhammer 2008, Hein och Mundt 2012).
Storm och Naastepaad (2012) lyfter fram att också en övergång till exportledd tillväxt kan vara en version av vinstledd tillväxt. Exportledd tillväxt blir vinstledd tillväxt under två förhållanden: (1) exportsektorn är tillräckligt stor, och (2) relativa kostnader är en viktig bestämningsfaktor för exporterna. (s 20) I VoC-litteraturen är CMEs exportorienterade men konkurrerar med kvalitet, inte pris (Streeck 1991); Baccaro och Benassi (2015) har nyligen ifrågasatt detta och lagt fram en analys av Tyskland som betonar att DQP inte längre gäller där utan att tyska exporter blivit mer priskänsliga. (s 21) En annan möjlig tillväxtmodell på kort sikt är skulddriven konsumtion. (s 21)
Baccaro och Pontusson förklarar att det inte är deras avsikt i detta papper att ekonometriskt bedöma om länder är löneledda eller vinstledda. Det skulle fordra en mer teknisk undersökning som också kollar på investeringar; här fokuserar de istället på exportledd tillväxt (som en form av vinstledd tillväxt) och konsumtionsledd tillväxt, som kan bero både på kreditexpansion och lönetillväxt.
Deras undersökning av de fyra länderna 1994-2008 visar flera viktiga fakta. Ett, att deras tillväxt beror på olika kombinationer av export och konsumtion, på ett sätt som inte kan prediceras eller förklaras av VoC-teori. Andra faktorer, såsom exporternas sammansättning och priskänslighet, måste tas in. Två, både i Storbritannien och Sverige har konsumtionstillväxten drivits av både kreditexpansion och lönetillväxt: detta visar att finansialisering inte är något unikt för LMEs. Tre, de visar hur ojämlikhet och tillväxt rör sig ihop och hänger ihop.
Sverige var det mest exportintensiva landet 1994 (det är ju också mindre än de andra tre), och 1994-2007 var det Sverige och Tyskland som hade snabbast exporttillväxt. Storbritannien hade däremot snabbast tillväxt i den inhemska konsumtionen, och netto-exporterna gjorde ett negativt bidrag till BNP-tillväxten. De menar att Tyskland ser ett skifte i tillväxtmodell under perioden: 1994-98 växer den inhemska konsumtionen snabbare än exporterna, men 2000-04 är det tvärtom. "Germany, but not Sweden, appears to have faced -- and arguably continues to face -- a trade-off between exports and domestic consumption." (s 25) För att utforska exporternas priskänslighet kör de enkla regressioner där årlig förändring i exporter (i fasta priser) bestäms av den reala valutakursen. För Tyskland och Italien, men inte för Sverige och Storbritannien, får de en signifikant negativ effekt av stigande real valutakurs på exporterna. För Tyskland är elasticiteten ungefär 0.5, alltså att 1 procents ökning av den reala valutakursen minskar exporttillväxten med 0.5 procent. Detta talar emot den inflytelserika tolkningan av tyska exporter som diversifierad kvalittetsproduktion. Deras förklaring till att Sverige inte har någon signifikant korrelation mellan valutakurs och exporttillväxt är att Sverige exporterar starkt på IT-tjänster. (s 26) Att landet är så bra på detta hänger i sin tur ihop inte med yrkesutbildningen -- som VoC brukar betona -- utan med högskoleexpansionen sedan 1980-talet. (s 26) I Storbritannien och Sverige men inte i Tyskland blir tjänster en allt viktigare del av exporterna från 1994 till 2007. Så här sammanfattar de sin syn på den svenska tillväxtmodellen 1994-2007:
"Sweden in the period 1994-2007 can be characterized as a distinctive model in which exports and household consumption both contributed significantly to overall growth. This growth model involved—and, we believe, critically depended on—an ongoing shift towards greater reliance on exports of high-tech manufacturing and high-end services, making Swedish exports, overall, less vulnerable from price competition than German exports." (s 28)Från exporterna går de vidare till frågan om inhemsk konsumtion och skuldsättning. Den konventionella bilden är att skuldsättningen ökat särskilt i anglosaxiska länder (Storbritannien och USA) där lönerna långsamt; vad Colin Crouch kallat "privatiserad keynesianism". Men B och P visar -- och Barnes (2014) har också visat det -- hushållens skuldsättning är hög också i länder som Sverige och det kan alls inte ses som något "anglo-liberalt" fenomen. De visar också löneandelen och att den faktiskt fallit mer i "koordinerade" Tyskland än i "liberala" Storbritannien. (s 31) Liknande kontra-intuitiva mönster gäller också lönefördelningen: lågavlönade arbetare har halkat efter mer i Tyskland än i Storbritannien och Sverige. Så här jämför de Sverige och Tyskland vad gäller de lågavlönade arbetarna:
"The key difference between Germany and Sweden is, we believe, that German export firms, by virtue of the price sensitivity of their products, were less willing to concede to the wage claims of their own employees and also pushed much harder than Swedish export firms to ensure that wage increases in the export sector would not spill over into economy-wide increases in labor costs (see also Baccaro and Benassi 2014, 2015). In this effort, they were presumably aided by the lower level of union strength in the German service sector than in the Swedish one, and by the dominance of export-sector unions within the German labor movement.För tyska industriarbetare har de fallande lönerna i tjänstesektorn hållit inhemska tjänster billiga, vilket gjort industriarbetanra mindre beroende av löneökningar för en stärkt konsumtionskraft. (s 36f) Dessutom har de sjunkande lönerna i tjänstesektorn också en disciplinär effekt på industriarbetarna: alternativet att byta sektor blir mindre lockande.
Macroeconomic conditions must also be taken into account in order to explain the divergent inequality trajectories of Germany and Sweden. While Swedish unemployment remained high by pre-1990 standards, it fell from nearly 12% in 1997 to less than 6% in 2002. From 2000 onwards, the German unemployment consistently exceeded the Swedish unemployment rate by at least two percentage points. Sweden recovered from its early 1990s crisis through an export boom, but export earnings in turn generated demand for domestic goods and, above all, domestic services. The Social Democratic government held public spending in check, but, in contrast to the German government (also Social Democratic), it did not intervene to dampen private consumption. In Sweden, much as in the UK, robust growth of domestic consumption in turn boosted demand for less skilled labor, thus contributing in this way to propping up real wages at the lower end of the wage distribution." (s 34f)
Slutsatsdelen börjar ödmjukt: "We believe that the analytical framework sketched in this paper provides a useful first cut at the problem of conceptualizing and explaining post-Fordist growth models." (s 38) De skissar också på områden där approachen måste kompletteras. Det första är politik, där de menar att man bör börja med makroekonomisk politik. De förväntar sig att när tillväxtmodellerna är "rena" (utpräglat exportorienterad t ex) så kommer det inte finnas så stora vänster-höger-skillnader i ekonomisk politik, men i mer blandade modeller så spelar politisk färg större roll. (s 38) Det andra området är utbuds-sidan: här har de medvetet spelat ner den för att betona kontrasten från den egna approachen jämförd med tidigare inom CPE, men framöver vill de integrera utbudssidan. Det kan t ex behövas för att förklara att medan tyska exporter -- enligt Baccaro och Pontussons analys -- gynnats av långsam inhemsk konsumtionstillväxt, så har långsam konsumtionstillväxt i Italien inte fått någon motsvarande stimulerande effekt på exporterna där. (s 41) En annan fråga om utbudssidan är varför Sverige och Storbritannien båda utvecklats så starkt på "high-end services". En given del är expansionen av högre utbildning; en annan och mer originell är att de menar att institutioner som stärker de anställda i lågproduktiv inhemsk tjänstesektor är en ny typ av "enabling constraints" (s 42). De avslutar pappret: "The challenge of understanding better how and why Germany tipped and what has (thus far) prevented a similar transformation of the Swedish economy provides, we think, one of several avenues to develop further the analytical framework set out in this paper." (s 43)
Fotnot
*Jfr Barry Eichengreen, Global Imbalances and the Lessons of Bretton Woods (2006).
Referens
Baccaro, Lucio och Jonas Pontusson (2015) "Rethinking Comparative Political Economy: Growth Models and Distributive Dynamics", opublicerat papper.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar