onsdag 11 februari 2015

Förmögenhetsfördelning i Sverige före ca 1950

Carl Bonde (1741-1791). En mycket rik man.

Bondeska palatset revs 1899 för att ge rum åt Nordiska Kreditbanken Rosenbad. Byggdes 1791 av greve Carl Bonde som nytt stadsresidens när han sålt sitt tidigare palats i Gamla stan till staden

Jag är med kollegor vid Lunds universitet inblandad i att göra nya beräkningar av förmögenhetsfördelning i Sverige ca 1750 till 1900, baserat på bouppteckningar, och därför ska detta blogginlägg ge en översikt över forskningen om förmögenhetsfördelningen i vårt land.


Soltow 1985
I 1805 års svenska folkräkning fick prästerna ange för sina socknar befolkningens ekonomiska situation: de som hade mer än 500 riksdaler över sin årliga utgifter skulle klassas som rika, de som hade mindre skulle kallas något rika, de som inte klarade sig utan svårigheter skulle klassas som fattiga, och de som bara överlevde genom gåvor från andra skulle klassas som utfattiga (Soltow använder ordet destitute och anger inte det svenska ordet). Folkräkningen från 1805 ger oss alltså väldigt detaljerade data geografiskt sett: varje stad och varje socken. Däremot anger den inte fördelningen av förmögenheter eller genomsnittsförmögenheten per klass. För denna information använder Soltow förmögenhetsskattedata för 1800, som listar varje ägare av egendom och förmögenhet det året. Soltow har ett sample på 6309 personer därifrån och skattar med dem och de fyra klasserna från folkräkningen förmögenhetsfördelningen. Ginikoefficienten är 0.73, vilket liknar vad Soltow får fram utifrån Nils Wohlins studie (Jordfördelningen och landsbygdens affolkning, 1915) av de största godsen samt ett antagande om att förmögenhetsfördelningen var lognormal, 0.76.

Med data för fastigheter 1845 får Soltow en gini på 0.69 (0.78 i städerna och 0.67 på landet). Ginin är högst i adels-tunga Södermanland och Uppland samt Stockholm.

År 1880 ägde 100 adelsfamiljer 4.1 procent av hela förmögenheten, vilket med en lognormal fördelning skulle implicera en ägande-gini på 0.75.

Soltow har också kollat på bouppteckningar (estate inventories) för adliga personer som dog mellan 1790 och 1810. Carl Bondes enorma gods stod ensamt för 1.3 procent av förmögenheten i Sverige år 1800! Gustav den III:s personliga förmögenhet 1792 var dubbelt Bondes liksom var Gustav IV:s 1809, men Soltow menar att köpmannen John Hall i Göteborg var ännu rikare. (s 4)

(om 1700-tidigt 1800-tal se också Lindberg 2007 om inkomstfördelning i Stockholm 1730-1810.)


Ohlsson, Roine och Waldenström 2007
Detta papper av Ohlsson, Roine och Waldenström är i huvudsak en forskningsöversikt över förmögenhetsfördelning över tid. Jag har tidigare bloggat om det och kommer här bara fokusera på metod- och källfrågor, samt vad de redovisar i fallet Sverige. De redovisar data för sju utvecklade länder. De första skattningarna för Storbritannien och USA kommer från 1740-talet, för Danmark och Norge från 1789, för Sverige från 1800, för Frankrike från 1807 och för Schweiz från 1915. Dessa är dock förutom Frankrike bara enstaka noteringar med 20 eller 100 år till nästa notering. Någorlunda regelbundna serier börjar förutom Frankrike runt 1910 till 1930. Diagrammet nedan sammanfattar de data som redovisas med måttet toppercentilens andel av totala förmögenheter.


När man ska diskutera förmögenhetsfördelning på lång sikt är det logiskt att börja med att definiera vad man egentligen menar med förmögenhet, det som ska fördelas. De säger:
"The definition of wealth in historical sources is most often net wealth (also called net worth, net marketable wealth), defined as the sum of real and financial assets less the sum of debt. This is the most common concept appearing in the historical tax-based sources (i.e., wealth and estate taxes) and the main concept used throughout in this chapter. For the postwar years, however, augmented wealth, which is defined as net wealth but also including pension wealth (contributions into pension schemes and future social security payments), has been proposed as an alternative." (s 4)
De huvudsakliga källorna för långsiktiga data är skattedata,  säger de:
"The taxation of wealth and estates provides the most common sources of historical wealth data. These fiscal instruments have been levied for centuries and the authorities have often been interested not only in collecting the revenues but also to calculate the sizes of the respective tax bases. In the present study, the series from France, the UK, and the USA are based on the estate tax, specifically on samples of individual estate tax returns.[FN] The wealth data from Denmark, Sweden, and Switzerland are instead based on the wealth tax, in most cases in the form of tabulated distributions published by each country’s tax authorities. Of course, using tax-based statistics are associated with some obvious problems such as underreporting and the problems with changing definitions or data collection routines over time. On the good side, however, is that tax statistics have been available for a long time and often in a similar fashion for very long periods of time. Moreover, they are quite comprehensive in their coverage, especially of the top of the wealth distribution (unlike, e.g., survey data which are often top-coded). Another source of wealth data is surveys, but this is only available for most countries since the 1960s or later and we, therefore, only include in a few cases for comparative reasons distributions." (s 4f)
[FN] These are generally adjusted to reflect the distribution of the living population by use of inverse mortality rates for age, sex and social status classes; see Atkinson and Harrison (1978: chapter 3) for a thorough description of the estate multiplier method.
Skattningarna för Norge och Danmark 1789 och Sverige 1800 kommer från den flitige Soltow. Norge 1868 kommer från Mohn (1873), och för 1912 och 1930 har de data från SSB. För Danmark kommer data för 1908-25 från Zeuthen (1928) och 1939, 1944 och 1949 från Bjerke (1956). För Sverige kommer data för 1908 från Finansdepartementet (1910) och 1920 och 1930 från folkräkningarna. För Frankrike kommer data för 1807-1994 från Piketty et al (2004). För Schweiz kommer data för 1913-97 från Fabian Dell et al (2005). För Storbritannien kommer data för 1740, 1810 och 1875 från Lindert (2000), 1911-13 från Atkinson och Harrison (1978) och 1923-77 från Atkinson et al (1989). För USA (jfr Lindert och Williamson 1980) kommer data för 1774 och 1860 från Carole Shammas (1993), för 1890 från Lindert (2000) för 1916-2000 från Kopczuk och Saez och för 1922-79 från Wolff (1987). För Sverige tillägger Ohlsson et al nya data från fastighetsskatter för 1873-77, 1906-08 m fl år.

Enheterna för förmögenhetsmåttet varierar mellan hushåll eller individer. Huvudsakligen så är förmögenhetsskatter (som i Sverige, Danmark och Schweiz) baserade på hushåll, medan fastighetsskattar (som i Frankrike, K och USA här) baseras på individer, så populationen blir alla vuxna. Atkinson och Leigh (2005) visar att resultaten blir olika beroende på om man har hushåll eller individer som enhet: om inte fruar och äkta män har samma förmögenhet så tenderar individdata att ge större ojämlikhet än vad hushållsdata gör (s 5).

Den längsta sammanhängande serien för Sverige som presenteras här är 1920 till 1993, med måttet som "share of net-worth (tax values)." För 1920 till 1975 kommer data från Roland Spånts doktorsavhandling från 1970-talet, och till det tillägger Ohlsson et al nya data för 1978 till 1993. (s 15) För 2000-02 tillägger de liknande skattningar. Till det kommer kvarlåtenhets-skattedata för 1873-77, 1906-08, 1954-55, 1967 och 2002-03, samt Soltows (1985) skattning för 1800. "Overall, we believe our series give a good sense of the evolution of wealth concentration in Sweden at least from the beginning of the twentieth century until present day. We also note that wealth tax data and estate tax data indicate similar patterns of development over the twentieth century." (s 15) Deras diskussion om resultaten fokuserar på 1900-talet, eftersom skattningarna är tätare då. Den stora grejen är att förmögenhetsojämlikheten minskar under det århundradet; toppdecilens andel minskar från runt 90 procent i början till runt 53 procent runt 1980 och runt 60 procent i slutet av århundradet. (s 16) De säger att detta är ett "Kuznets-type pattern" vilket jag tycker är en dålig beskrivning, eftersom (a) Kuznets (1955) story handlade om industrialiseringsperioden, vilket för Sveriges del är tidigare än de täta data här, och (b) Kuznets story handlar om sektorsförskjutningar från jordbruk till industri och den mekanismen har knappast bäring på toppförmögenheternas andel. 

I den jämförande diskussionen säger de att data inte otvetydigt stödjer hypotesen att förmögenhetsojämlikheten stiger i början av industrialiseringsfasen (s 18). Här säger de att Danmark och Norge under den perioden -- 1800-talets senare del -- visar något fallande toppandelar (P99) och Sverige ingen större förändring. (s 18, 19) Dessutom blir bilden annorlunda om man studerar den lägre delen av toppdecilen. För det andra så säger de att för 1900-talet så är bilden tydligare: toppandelarnas andel minskar. (s 18f)


Roine och Waldenström 2009
Detta paper av Roine och Waldenström, publicerat 2009, kan nog ses som en utveckling av den svenska delen i 2007-pappret från IFN. Som jag konstaterat ovan la de där fram nya data från fastighetsskattekällor för 1873-77, 1906-08 m fl år samt utvidgade Spånts serier för 1920-75 med 1978-93. Här utvecklas det arbetet ytterligare, och pappret handlar om perioden från 1873 till 2006. (Soltows skattning för år 1800 exkluderas här eftersom R och W inte haft tillgång till hans underliggande data, s 166n.)

Måttet på förmögenhet här är "net worth, or net marketable wealth", det vill säga marknadsvärderade reala och finansiella tillgångar minus skulder. (s 154) Detta mått är standard i litteraturen. En datafråga är ifall skattedata underskattar förmögenheten, alltså om taxeringsvärdena understiger marknadsvärdena. Spånt (1979) diskuterar hur den skillnaden påverkar sammansättningen av förmögenheter; R och W säger att skillnaden inte är så stor, men kontrollerar i vilket fall för det i robustness checks. (s 154n) De säger, vilket låter rimligt, att om underskattningen av värden var liknande över fördelningen så påverkas inte deras skattningar av toppandelar (s 155). I nettoförmögenhet räknas inte pensionssparande in vilket förvrider bilden av Sverige i slutet av perioden. Därför räknar R och W också fram vad de kallar koncentration av "augmented wealth", som då inkluderar pensionssparandet. (s 155)

Kvarlåtenhetsskattedata (estates) är för hushåll medan fastighetsskattedata är för individer. Atkinson (2007) visar att för en given toppandel i hushållsfördelningen så blir skattningen ungefär 20 procent högre i individfördelningen om de rika alla är ogifta eller gifta med personer utan förmögenhet, medan skattningen blir 20 procent lägre om de rika alla är gifta med varandra och förmögenheten jämnt fördelad mellan rika makar. (s 155f) R och W har alltså skattningar på båda basis och de är tillräckligt lika varandra för att skillnaden inte ska vara stort orosmoment. De två serierna för toppdecilens andel av förmögenheterna syns i diagrammet nedan för perioden 1873-2006.


Fastighetsdata är baserade på tillgångar för de som dött. För att översätta de döda till den totala populationen använder man en mortalitetsmultiplikator (Atkinson och Harrison 1978, kap 3). Om jag förstår det rätt kan de inte justera data för 1873-77 på detta sätt men för 1908 gör de det. (s 157) Det verkar inte göra en så stor skillnad, vilket också Piketty et al (2006, "Wealth concentration in a developing economy") finner för Frankrike; däremot finner Atkinson (2008, "Concentration among the rich") för Storbritannien rejäla skillnader med och utan justeringen (s 157n).

Förmögenhetsskattedata är ett mer direkt sätt att kolla på förmögenhetsfördelning (i den levande befolkningen). Men också de har problem. Ett, bara en liten del av befolkningen har betalat denna skatt, och konstruktionen av en referenspopulation är därför komplicerat. Två, varaktiva konsumtionsvaror är underrepresenterade, vilket underskatar "folklig förmögenhet". Tre, pensionssparande är inte med. Fyra, skillnaden mellan taxeringsvärden och marknadsvärden har ökat över tid, särskilt efter 1980. (s 158) Från 1975 och framåt har de marknadsvärde-justerade förmögenhetsdata från SCB. För 1978 till 2006 använder de mikrodata från HINK/HEK-databasen på SCB. De konstaterar att marknadsvärdena på bostäder som ägaren bor i är mycket svåra att mäta. Ett annat problem med data från 1975 och framåt är att "closely-held" företag saknas. (s 159) De justerar för utlandsplacerade förmögenheter och använder sig också av "rich lists" i Affärsvärlden, Månadens affärer och Veckans affärer för år mellan 1983 och 2006. De inkluderar också i vissa versioner pensionssparande. (s 162)

Vad gäller resultat så finner de hög förmögenhetsojämlikhet (P99-andel) fram till ca 1945. Minskningen runt 1930-40-talen menar de passar bra med att socialdemokraternas långa maktinnehav börjar på 1930-talet (s 163); här kan vi konstatera att Scheve och Stasavage (2009) inte finner någon strukturell brytpunkt i toppinkomster eller ingenjörs- till industriarbetare-löneratios på 1930-talet. De finner att toppercentilens andel börjar falla redan på 1910-talet men att fram till ca 1950 så kompenseras det av att övriga i toppdecilen ökar sina andelar, så att toppdecilens andel totalt ser konstant ut. De menar att "popular wealth", framför allt ägande av boende, börjar öka på 1930-talet och ännu mer efter 1950, så efter 1950 så minskar toppdecilens andel (s 165). Ca 1980 förbyts mönstret och toppgruppernas andelar ökar igen. För 1870 till 1910 finner de en viss ökning av ojämlikheten, men brasklappar att detta bara baseras på kvarlåtenskapsdata och de har inte kunnat göra några mortalitetsjusteringar (s 167).


Ohlsson, Roine och Waldenström 2014
Ohlsson et al börjar detta paper med att konstatera att ärvda förmögenheter på sistone väckt stort forskarintresse, inte minst genom Piketty. Det har gjorts en del kontraster mellan Europa och USA säger de, trots att det bara finns data för Frankrike (Piketty 2011), USA och i någon mån Storbritannien (Atkinson 2013). Detta paper lägger fram data för Sverige. De finner en liknande trend som i Frankrike och Storbritannien: hög nivå på 1800-talet, fall under mellankrigstiden och fortsatt lägre nivå än på 1800-talet, om än med en viss ökning i nutiden. Men nivån är mycket annorlunda: de svenska flödena före 1900 var bara hälften så höga, och även efter 1980 mycket lägre. Ohlsson et als förklaring är att kapital-inkomst-ration (Pikettys beta, se Piketty och Zucman 2013) var mycket lägre i Sverige -- mer lik USA -- än i Storbritannien och Frankrike på 1800-talet. I de två senare länderna var den runt 600-700 procent, medan den i Sverige ökade från 300 till 500 procent fram till det tidiga 1900-talet. De förklarar den låga förmögenhet-till-BNP-ration med att Sverige var ett fattigt land och inte sparade så mycket; när Sverige industrialiserades var det i hög grad med utländskt kapital, säger de (s 3). Under 1900-talet sänker snabb ekonomisk tillväxt beta, till runt 250 procent 1950 och ner till en historisk bottennivå på 200 procent på 1970-talet (s 3). Skillnaden på senare tid har med välfärdsstaten att göra. De sammanfattar klatschigt: “Sweden was 'un-European' during the nineteenth century because the country was so poor, Sweden is 'un-European' today because so much wealth formation has taken place within the welfare state and the occupational pension systems.” (s 1) De finner vidare att andelen ärvd förmögenhet av totala privata förmögenheten var hög, runt 80 procent, före första världskriget, och därefter minskade ner till 40 procent runt 1950, varpå nivån stannat där (s 4). Detta mönster liknar det som Piketty finner för Frankrike, förutom att Piketty finner en ökning i slutet av 1900-talet.


Arvsflödena mäter de som genom att relatera (1) beta, (2) ration av de döendes till de levandes förmögenhet, och (3) mortaliteten. Beta kommer från ett opublicerat paper av Waldenström och täcker perioden från 1810 till 2010. Förmögenheten här inkluderar marknadsvärderade icke-finansiella tillgångar (huvudsakligen bostäder och jord) samt finansiella tillgångar, och skulder. (s 7) Waldenström mäter detta från observerade stockar istället för kumulerade investeringsflöden (jfr Lindmark och Andersson 2014 som räknar på förmögenheten i Sverige från 1830 till 2010).

Arvsflödena (se figur 4 ovan) låg runt 11 procent av BNP på 1800-talet och sjönk under 1900-talet kraftigt, ner till 5 procent runt 1970. Efter 1980 har ration ökat igen, eftersom värdena på hus och finansiella tillgångar har ökat så kraftigt (s 21). Ökningen har dock dämpats av att de ration av de döendes till de levandes förmögenhet är lägre idag än förr. Eventuellt så kommer ökningen i avkastning på kapital snart omsättas i större arvsflöden som andel av BNP, om de stora kapitalinkomsterna sedan 1980-talet har tillfallit de relativt unga. (s 24)


Referenser
Ohlsson, Henry, Jesper Roine och Daniel Waldenström (2007) "Long-Run Changes in the Concentration of Wealth: An Overview of Recent Findings", Institutet för Näringslivsforskning. Publicerad i J.B. Davies (2008) Personal Wealth from a Global Perspective (Oxford UP).
Ohlsson, Henry, Jesper Roine och Daniel Waldenström (2014) "Inherited wealth over the path of development: Sweden, 1810–2010"
Roine, Jesper och Daniel Waldenström (2009) "Wealth Concentration over the Path of Development: Sweden, 1873–2006", Scandinavian Journal of Economics.
Soltow, Lee (1985) "The Swedish census of wealth at the beginning of the 19th century", Scandinavian Economic History Review.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar