Mellankrigstiden var politiskt turbulent och en mångfald av politiska regimer skapades i Europa. I Sverige, skriver statsvetarna Victor Lapuente och Bo Rothstein, skapades 1936, då Saltsjöbadsförhandlingarna började, en korporatistisk välfärdsstat som väg ut ur tidens konflikter (de använder Korpis begrepp "historiska kompromissen"), medan Spanien vid samma tid föll samman i inbördeskrig. Varför så olika utfall? Det är frågan som Lapuente och Rothstein ställer i sin artikel. Deras svar är att den svenska staten var icke-korrupt och att vänsterns motståndare därför kunde lita på att staten skulle skötas på ett rimligt sätt också under vänsterstyre [1], medan den spanska staten karaktäriserades av patronage så med vänsterstyre skulle vänstern tillsätta sina egna allierade.
Man kan genast ifrågasätta premisserna: är det verkligen rimligt att anta att ett inbördeskrig hade kunnat utbryta i Sverige på 1930-talet? Den likhet mellan länderna som L och R pekar på är att båda uppvisade "starkt politiserad klasskonflikt" (s 2) De har också en fin metodologisk diskussion utifrån Mahoney och Goertz (2004, pdf här) om att använda den jämförande fallstudien med ett negativt (inget inbördeskrig, i detta fall) och ett positivt (inbördeskrig) fall. Mahoney och Goertz påpekar att när man väljer sitt negativa fall så måste utfallet ha "a real possibility of occurring". (cit på s 4) Hur argumenterar då Lapuente och Rothstein för detta? Allmänt säger de att:
"The article focuses on interwar Europe, one of the periods with the highest concentrations of grievances or “objective” socio-economic conditions for intra-state violence, and also one of the periods where different institutional solutions to the capitalist-workers cleavage emerged in different countries (Luebbert, 1987). This was a time of intense political conflicts and dramatic clashes between the left and the right all throughout the continent." (s 4)
De säger också att nyare historisk forskning visar att katolska kyrkan och anarkismen inte hade så mycket inflytande och ekonomin inte var så efterbliven i Spanien som man tidigare trott -- alltså att Spanien är ett mer jämförbart land med övriga Europa än vad vi tidigare trott. Vidare så radar de upp några likheter mellan Sverige och Spanien. Ett, båda länderna var i början av mellankrigstiden i topp vad gällde mängden arbetskonflikter i Västeuropa (ref för Sverige Åmark 1992). Facken var också ungefär lika välorganiserade i de två länderna (Domenech 2013, Mann 1995). Båda länderna var också demokratier med fullständig rösträtt på 1930-talet. Både SAP och PSOE hade också nått inflytande på 20-30-talen. "That is, unlike what happened in most other European countries,
parties representing workers in Sweden and Spain enjoyed a unique opportunity
to use democratic power to pursue their policies." (s 6)
Den teoretiska delen börjar återigen med det påstående som jag är tveksam till:
Den teoretiska delen börjar återigen med det påstående som jag är tveksam till:
"There are several reasons to consider that conditions in Sweden, in the aftermath of the Russian Revolution, were ripe for a violent clash between left or labor organizations versus right or capitalist ones." (s 7)
Detta intressanta men kontroversiella påstående beläggs inte på något riktigt sätt. De säger att Finland hade ett inbördeskrig och att svensktalande spelade roll där, men Finland var ju dock också ett annat land med andra ekonomiska förhållanden, politiska traditioner och geopolitiska förutsättningar. Efter det övergår de till att påvisa att Per Albin Hansson tyckte att det var viktigt att arbetarrörelsen följde lagen, vilket knappast stärker deras case att ett inbördeskrig hade kunnat bryta ut i Sverige. (s 7f) De åberopar Roine och Waldenström om att ojämlikheten var stor i Sverige i början av 1900-talet och det är sant och intressant, men de säger ingenting om det relevanta, nämligen hur dessa ekonomiska förhållanden artikulerades socialt och politiskt -- vad som egentligen är det relevanta för frågan om en möjlig revolution. Det är också slående med denna sektion att de inte diskuterar det fönster av möjlighet som faktiskt inträffade för en socialistisk revolution i Sverige, nämligen tumultet 1917--18 -- nyligen diskuterat t ex i Per T Ohlssons samförståndsorienterade historieskrivning Svensk politik, men också klassiskt diskuterat t ex som Svenska revolutionen av Sigurd Klockare (1967).
Eftersom jag inte accepterar den kontrafaktiska premissen så hoppar jag över deras förklaring -- mindre patronage och mer hederlig byråkrati i Sverige -- och går rakt på slutsatserna där de förklarar hur deras analys skiljer sig från andra. De börjar med Gregory Luebberts stora bok Liberalism, Fascism and Social Democracy (1991) som menar att där socialisterna organiserade lantarbetarna så blev familjebönderna "pushed into the arms of fascists". Luebbert medger dock att denna förklaring av fascismens uppgång är mer passande för Tyskland och Italien än för Spanien. De menar också att Lipset och Rokkans (1967) teori om förindustriella sociala skiljelinjer missar varför spanska PSOE samarbetade mer med mittenpartier än vad norska och i någon mån svenska socialdemokraterna gjorde. (s 17) Deras egen teori om politisering eller icke-politisering av byråkratin passar jämförelsen Sverige-Spanien bättre, säger de. De påpekar dock att detta inte är faktorn som förklarar varför inbördeskrig bryter ut utan endast en katalysator som i interaktion med sociala konflikter (som klasskonflikt under mellankrigstiden) eller etnisk konflikt (som i Jugoslaien på 90-talet) ökar sannolikheten för krig. (s 18) I artikelns avslutning betonar de att de påvisar en kausal kanal som i korrelationens form påvisats i kvantitativa studier och att det finns en policyrelevans i att de visar hur viktigt det är med opartisk byråkrati för att demokratiska regimer ska kunna överleva t ex efter den arabiska våren.
Fotnot
[1] "scholars have noted that, in an interwar context of intense labor– capital conflict, the road to the historical Saltsjöbaden Accord was long and complicated and it was only possible because the Central Trade Union organization and the Swedish Employers’ Federation had been convinced by earlier events that neither of them would be able to persuade their political allies in the Parliament to politicize the state administration and use it to violate such an accord ex post in favor of their allies in the ongoing class conflict (Rothstein, 2005; Sejersted, 2011). Both social actors knew that the state, even with the Social Democratic party in government, would respect the rule of law in the labor–capital conflict. In sum, the Swedish state had been increasingly dominated by a largely autonomous civil service corps since the mid-19th century (Rothstein, 2011). In the increasingly politicized years of interwar Europe, the Swedish civil service was thus able to remain as an impartial or neutral power “above politics,” a term coined by Miller (2000)." (s 13)
Eftersom jag inte accepterar den kontrafaktiska premissen så hoppar jag över deras förklaring -- mindre patronage och mer hederlig byråkrati i Sverige -- och går rakt på slutsatserna där de förklarar hur deras analys skiljer sig från andra. De börjar med Gregory Luebberts stora bok Liberalism, Fascism and Social Democracy (1991) som menar att där socialisterna organiserade lantarbetarna så blev familjebönderna "pushed into the arms of fascists". Luebbert medger dock att denna förklaring av fascismens uppgång är mer passande för Tyskland och Italien än för Spanien. De menar också att Lipset och Rokkans (1967) teori om förindustriella sociala skiljelinjer missar varför spanska PSOE samarbetade mer med mittenpartier än vad norska och i någon mån svenska socialdemokraterna gjorde. (s 17) Deras egen teori om politisering eller icke-politisering av byråkratin passar jämförelsen Sverige-Spanien bättre, säger de. De påpekar dock att detta inte är faktorn som förklarar varför inbördeskrig bryter ut utan endast en katalysator som i interaktion med sociala konflikter (som klasskonflikt under mellankrigstiden) eller etnisk konflikt (som i Jugoslaien på 90-talet) ökar sannolikheten för krig. (s 18) I artikelns avslutning betonar de att de påvisar en kausal kanal som i korrelationens form påvisats i kvantitativa studier och att det finns en policyrelevans i att de visar hur viktigt det är med opartisk byråkrati för att demokratiska regimer ska kunna överleva t ex efter den arabiska våren.
Fotnot
[1] "scholars have noted that, in an interwar context of intense labor– capital conflict, the road to the historical Saltsjöbaden Accord was long and complicated and it was only possible because the Central Trade Union organization and the Swedish Employers’ Federation had been convinced by earlier events that neither of them would be able to persuade their political allies in the Parliament to politicize the state administration and use it to violate such an accord ex post in favor of their allies in the ongoing class conflict (Rothstein, 2005; Sejersted, 2011). Both social actors knew that the state, even with the Social Democratic party in government, would respect the rule of law in the labor–capital conflict. In sum, the Swedish state had been increasingly dominated by a largely autonomous civil service corps since the mid-19th century (Rothstein, 2011). In the increasingly politicized years of interwar Europe, the Swedish civil service was thus able to remain as an impartial or neutral power “above politics,” a term coined by Miller (2000)." (s 13)
Referenser
Lapuente, Victor och Bo Rothstein (2014) "Civil War Spain Versus Swedish Harmony", Comparative Political Studies. Jag citerar ur online first-versionen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar