Historikern Jane Cederqvist analyserar i sin avhandling Arbetare i strejk från 1980 strejker i Stockholm från 1850 till 1909. Det större tema som hon är intresserad av är arbetarnas politiska mobilisering under industrialismens genombrott; hennes studie är influerad av arbetarhistorikern Eric Hobsbawm såväl som de kvantitativa historiska sociologerna Shorter och Tillys analyser av strejker i Frankrike. Hennes angreppssätt är kvantitativt och bygger på ett dataset om strejker i huvudstaden från 1850 till 1909, sammansatt utifrån tidningsuppgifter, fackföreningsprotokoll och samtida strejkstatistik varav kommerskollegiums officiella statistik från 1903 är viktigast.
Hon arbetar med tre strata av arbetare: hantverksarbetare, oskolade arbetare och fabriksarbetare. Hantverksarbetarna var ledande: strejkade mest, hade mest avancerad strategi, ledde vägen. De oskolade arbetarna var mer oorganiserade, och deras strejker kortvariga, för att ställa till med oreda innan de ersattes av strejkbrytare. Hos fabriksarbetarna ser Cederqvist ingen särskild taktik utan mer allmän försiktighet. Klas Åmark konstaterar i sin utmärkta recension (han var opponent vid disputationen) i Historisk Tidskrift: ”Den som tänkt sig att man under denna tidsperiod skulle hitta den moderne proletären i form av en militant och målmedveten fabriksarbetare letar förgäves i Cederqvists tabeller.” (s 335f) Cederqvists förklaring till att hantverksarbetarna ledde är att de hade tradition och erfarenhet, yrkesidentitet (bytte mer sällan jobb), och hade starkare ställning i produktionen eftersom de hade mer specifik kunskap. Det sistnämnda gjorde att de kunde utmana arbetsgivarna i högre grad än vad de oskolade arbetarna och fabriksarbetarna kunde. Cederqvist avfärdar vidare, på goda grunder säger Åmark, uppfattningen att hantverksarbetarnas ledande roll gjorde att liberala och yrkesegoistiska idéer fick stark ställning i arbetarrörelsen.
Åmarks främsta kritik av avhandlingen är Cederqvists klassificering (utifrån Peter Stearns) av strejkerna som "offensiva" respektive "defensiva". Offensiva definieras strejkerna som om de handlar om löneförhöjningar, kortare arbetstid, kollektivavtal osv medan de är defensiva om de är reaktioner på vad arbetsgivarna gör: lönesänkningar, avskedanden, utskällningar av förmannen m m. Stearns menar att offensiva strejker är ett uttryck för högre klassmedvetande. Detta får dock inte stöd i Cederqvists undersökning. Andelen defensiva strejker ökar efter sekelskiftet medan den var låg t ex på 1870-talet, vilket inte överensstämmer med hennes resonemang om att klassmedvetandet ökar över tid. Åmark menar dock att Cederquists testning av Stearns hypotes och resultatet att den inte stämme, är "alltför enkelt och mekaniskt" -- ett ganska typiskt problem med teorianvändning i avhandlingar, tror jag. Han utvecklar därför appliceringen. Han påpekar till att börja med att Cederqvist delar upp materialet per decennium men att detta kanske inte är den mest relevanta tidsindelningen för strejkrörelser. Istället lyfter han fram att konjunkturrörelser måste beaktas när man analyserar arbetsmarknaden, och han hämtar information om konjunkturer från Lennart Jörberg (1961, Growth and fluctuations of Swedish industry 1869-1922) och levnadskostnadsindex från Gunnar Myrdal (1933, The Costs of Living in Sweden 1830-1930). Han påpekar att i perioder med prisfall betyder strejker mot pengalönesänkningar något annat än i perioder med prishöjningar -- det är inte så konstigt att facket strejkar mer för nominallönehöjningar när inflation råder, och att arbetsgivarna är mer benägna att kräva nominallönesänkningar i deflationsperioder. Han visar (figur 1) en ny periodisering av offensiva och defensiva strejker 1869-1909 (jag vet inte varför han börjar 1869 och inte 1850, men kanske är det utifrån Jörbergs statistik), och tar också murarfacket i Stockholm 1888 till 1900 som förtydligande exempel på det starka sambandet mellan konjunktur och typ av arbetsmarknadskonflikter. 1888-90 är facket på offensiven och strejkar för höjd timlön och arbetstidsförkortning, men i början av 90-talet vänder konjunkturen nedåt och fackföreningen diskuterar t o m att lägga ner. Efter 1894 vänder konjunkturen uppåt igen och facket blir återigen mer offensivt.
Åmarks främsta kritik av avhandlingen är Cederqvists klassificering (utifrån Peter Stearns) av strejkerna som "offensiva" respektive "defensiva". Offensiva definieras strejkerna som om de handlar om löneförhöjningar, kortare arbetstid, kollektivavtal osv medan de är defensiva om de är reaktioner på vad arbetsgivarna gör: lönesänkningar, avskedanden, utskällningar av förmannen m m. Stearns menar att offensiva strejker är ett uttryck för högre klassmedvetande. Detta får dock inte stöd i Cederqvists undersökning. Andelen defensiva strejker ökar efter sekelskiftet medan den var låg t ex på 1870-talet, vilket inte överensstämmer med hennes resonemang om att klassmedvetandet ökar över tid. Åmark menar dock att Cederquists testning av Stearns hypotes och resultatet att den inte stämme, är "alltför enkelt och mekaniskt" -- ett ganska typiskt problem med teorianvändning i avhandlingar, tror jag. Han utvecklar därför appliceringen. Han påpekar till att börja med att Cederqvist delar upp materialet per decennium men att detta kanske inte är den mest relevanta tidsindelningen för strejkrörelser. Istället lyfter han fram att konjunkturrörelser måste beaktas när man analyserar arbetsmarknaden, och han hämtar information om konjunkturer från Lennart Jörberg (1961, Growth and fluctuations of Swedish industry 1869-1922) och levnadskostnadsindex från Gunnar Myrdal (1933, The Costs of Living in Sweden 1830-1930). Han påpekar att i perioder med prisfall betyder strejker mot pengalönesänkningar något annat än i perioder med prishöjningar -- det är inte så konstigt att facket strejkar mer för nominallönehöjningar när inflation råder, och att arbetsgivarna är mer benägna att kräva nominallönesänkningar i deflationsperioder. Han visar (figur 1) en ny periodisering av offensiva och defensiva strejker 1869-1909 (jag vet inte varför han börjar 1869 och inte 1850, men kanske är det utifrån Jörbergs statistik), och tar också murarfacket i Stockholm 1888 till 1900 som förtydligande exempel på det starka sambandet mellan konjunktur och typ av arbetsmarknadskonflikter. 1888-90 är facket på offensiven och strejkar för höjd timlön och arbetstidsförkortning, men i början av 90-talet vänder konjunkturen nedåt och fackföreningen diskuterar t o m att lägga ner. Efter 1894 vänder konjunkturen uppåt igen och facket blir återigen mer offensivt.
Referenser
Cederqvist, Jane (1980) Arbetare i strejk: Studier röraande arbetarnas politiska mobilisering under industrialismens genombrott. Stockholm 1850–1909. (Diss., Stockholm)
Åmark, Klas (1983) "Politisk mobilisering i strejkernas spegel", Historisk Tidskrift s 334-343.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar