Alla dessa idéer

Alla Dessa Idéer

ett gästinlägg av Olof Larsson, doktorand i statsvetenskap, Göteborgs universitet

 

I vilken utsträckning var de samhällsekonomiska reformer som genomdrevs i Sverige under 80- och 90-talet (kreditavregleringen, den självständiga riksbanken, inflationsmålet, mm.) nödvändiga, och i vilken utsträckning var de en konsekvens av ideologiska förändringar? Detta har länge varit ett hett ämne, både i den svenska politiska debatten specifikt, samt i den samhällsvetenskapliga debatten kring idéernas eventuella kausala effekter generellt.

Det finns två stora problem i den här debatten. Det första gäller förvirringen kring när den avgörande kursändringen inom svensk politik, och då framförallt inom socialdemokraterna, skedde. Denna skedde inte när riksbanken blev självständig, eller när Persson blev finansminister, eller under århundradets skattereform, eller under ”novemberrevolutionen”. Istället skedde den (som senast, som jag skall visa nedan) när Olof Palme, Kjell-Olof Feldt och deras kollegor satt och skissade på socialdemokraternas ekonomiska politik inför maktåtertagandet 1982. 

Det andra gäller bristen på ingående studier av vilka samhällsekonomiska alternativ som fanns. Allt för många böcker och studier siktar in all sin kraft på att skjuta i sank olika specifika reformer, dock utan att beskriva vilka ekonomisk-politiska handlingsalternativ som fanns i debatten. Men för att kunna grunda ett argument kring den förda politikens onödighet i idéernas kausala betydelse måste man teckna bilden av en serie handlingsalternativ. Annars kollapsar argument till att endast handla om att folk i maktposition ibland gör felbedömningar, vilket inte är mycket till sprängstoff.

Idéernas självständiga betydelse för politiska händelser och förändringar är som sagt ett återkommande ämne inom den samhällsvetenskapliga forskningen. Framförallt är det ideologiska normer av olika slag som ställs mot mer krasst ”rationella” ekonomiska kalkyler. Måna författare vill på olika sätt påvisa att politikens utveckling inte bara, eller kanske inte över huvud taget, går att förstå utifrån olika ekonomiska hänsynstaganden – man måste se till idémässiga förändringar hos makthavarna.

I Sverige är detta ämne högst aktuellt, kanske framförallt för vänstersossar. En återkommande fråga i den svenska politiska debatten är nämligen i vilken utsträckning allt det som hände efter 90-talskrien var ekonomiskt nödvändigt eller en konsekvens av en idémässig förändring inom den socialdemokratiska eliten. I samma debatt brukar dessutom ett antal reformer som drevs igenom under enligt vissa närmast kupp-artade former (”Novemberrevolutionen” när kreditmarknaderna avregleras är här ett tydligt exempel) tas upp, vilket fördunklar bilden av vad som hände ytterligare.

Just Sverige har också självklart debatterats flitigt inom samhällsvetenskapen. Statsvetaren Mark Blyth, professor vid Brown och en utav de mest profilstarka förespråkarna för idéernas kausala betydelse, avhandlar till exempel det svenska 80- och 90-talet i sin bok ”Great Transformations”. Blyths argument, i mycket kortfattade och enkel version, är just att mycket utav det som hände var resultatet av nya, nyliberala idéer som bet sig fast inom både den ekonomiska och politiska eliten, då framförallt inom socialdemokratin. Detta ledde till en dramatisk högervridning av politiken, där den gamla modellen revs upp, inflationsmålet sattes över arbetslösheten, ekonomin bubblade upp och slutligen kollapsade i 90-talskrisen.

Grundproblemet med Blyths i övrigt mycket intressanta studie är dock att det inte beskrivs några alternativ till den förda politiken. Istället är det grundläggande argumentet att varje enskild reform var ett misstag, som endast försämrade det ekonomiska läget. Läsaren lämnas dock otillfredsställd när det gäller politiska alternativ. Man skulle i och för sig kunna tänka sig att man helt enkelt kunde kört på som innan, med den politik som helt enkelt fördes innan varje enskild reform. Men de socialdemokratiska regeringar som styrde landet under den här tiden genomförde inte dessa reformer utan djupare anledning, snarare var varje reform ämnad att åtgärda en serie övergripande problem. Om argumentet är att det var idéerna och inte de ekonomiska nödvändigheterna som orsakade förändringen, så måste man komplettera kritiken av de enskilda förslagen med att antingen beskriva varför socialdemokraternas problembeskrivning var felaktig, eller beskriva ett ekonomisk-politiskt alternativ till den förda politiken.

När den socialdemokratiska regeringen tillträdde 1982 gjorde man följande analys. Grunden i den svenska samhällsekonomiska modellen var en framgångsrik exportindustri, vars frukter man sedan kunde sprida hyfsat jämt över samhället, med hjälp utav Rehn-Meidner modellen, den solidariska lönepolitiken, med mera. En arbetare eller ett företag inom exportsektorn fick lite mindre lön respektive vinst jämfört med vad hen eller det skulle ha haft på en mer oreglerad marknad; en anställd inom en inhemsk sektor eller den offentliga sektorn fick lite mer. Full sysselsättning upprätthölls. Företagen beskattades dessutom, vilket finansierade välfärden, mm. Problemet var dock att lönsamheten inom exportsektorn hade gått ned under de senaste åren, tills den nu låg långt efter sina internationella konkurrenter. Kjell-Olof Feldt och hans ”gossar”, som han själv kallade dom (dvs. Klas Eklund och Erik Åsbrink), gjorde analysen att kostnaderna för exportföretagen helt enkelt hade blivit för höga, framförallt lönekostnaderna. Detta var det konkreta problemet som den höga inflationen, det vill säga framförallt de snabbt stigande lönerna, ledde till. Exportsektorn var helt enkelt motorn i den svenska modellen, och när den började gå knackigt så började hela grunden för det socialdemokratiska samhällsbygget rämna, trodde man.

Det var mot denna bakgrund som den så kallade ”Tredje vägens politik” föddes. I andra länder löste man helt enkelt problemet med klassisk austerity-politik, det vill säga dramatiska nedskärningar och lönesänkningar, gärna kombinerat med en allmän attack på facken. Feldt och gossarna vill dock gå annorlunda fram. I och med de nära banden mellan S och facken tänkte man sig att facken skulle övertygas att hålla igen på sina lönekrav, tills exportindustrin återigen blev konkurrenskraftig internationellt sätt. Dessutom planerade man en massiv devalvering av den svenska kronan, vilket missgynnar alla inhemska konsumenter som vill köpa importerade varor men däremot gör det billigare för exportindustrin. Lönerna skulle därmed hållas tillbaka eller sänkas, för att främja exportindustrin, vars vinster förhoppningsvis skulle återinvesteras så att denna sektor stärktes för framtiden. Här gör också löntagarfonderna ett inhopp. En del av de resulterande vinsterna för företagen skulle genom dessa garanterat återinvesteras i Sverige. När sedan exportsektorn gick mot ljusare tider kunde det progressiva samhällsbygget fortsätta.

Därmed blev på många sätt inflationsbekämpningen det högsta målet för den ekonomiska politiken. Det är dock missvisande att beskriva det som att inflationen därmed började prioriteras framför sysselsättningen, då grundanalysen var att inflationen måste ner just för att få upp sysselsättningen. Det kan man visserligen tycka är fel, och det finns många goda skäl till att göra det.  Men givet den analys S gjorde rörde det sig inte om någon omprioritering av arbetslösheten. Återigen måste man antingen visa på att denna analys var felaktig, eller på att det fanns andra alternativ. Att ignorera inflationen, eller låta den vara kvar på samma nivå eller öka, var givet den analys man arbetade med omöjligt.

Mycket annat som hände under denna period som ofta nämns i de här sammanhangen är analytiska red herrings. I dokumentären ”Novemberrevolutionen” från SVT framställs det till exempel som om att ett par klipska högerekonomer genomförde kreditavregleringen, det vill säga tog bort taken för hur mycket bankerna fick låna ut, som ett led i en avancerad långtgående plan för att högervrida Sverige. Om det är höger att prioritera inflationsbekämpning över arbetslöshetsbekämpning så är dock kreditavregleringen extremt o-höger. Efter att ha bekämpat och bråkat om inflationen i en massa år, det vill säga försökt begränsa mängden pengar i ekonomin, så tar man helt plötsligt bort lånetaken för bankerna, och pengar sprutar ut i ekonomin. Det är svårt att se vad som är så särskilt höger med att turbospendera pengar, i stället framstår det hela som ett enormt misstag. Samma sak gäller problemet med att man först tar bort lånetaken och först därefter genomför en efterlängtad skattereform, som dock minskar ränteavdragen och helt plötsligt gör det mycket dyrare att ha lån för alla som lånade friskt under det pengaregn som beskrevs ovan. Men medan S förhandlade med V på ena kanten och med en butter opposition på andra, samtidigt som man fäktade runt i rosornas krig med Stig Malm och LO, ja då blev politiken lite häjkon bäcon ibland. Men här verkar det snarare röra sig om politiska möjligheter blandade med politiska misstag. Jag har i alla fall inte läst någon som framgångsrikt argumenterat för att detta skulle vara del i ett allmänt högerperspektiv på samhällsekonomin.

En annan samhällsvetare som lyckats med att argumenterat för idéernas betydelse är Craig Parsons, som dock inte studerat Sverige, utan franska regeringars och partiers förhållande till EU, till exempel i EMU-frågan. Parsons design av sin studie är dock mycket olika Blyths. För Parsons är nyckeln till att bevisa idéernas betydelse just att belysa olika handlingsalternativ, men inte bara det. Det är också viktigt att visa på hur dessa diskuteras inom det politiska etablissemanget, inom partierna eller inom samhället i stort under den period när besluten man vill förklara fattas. På så vis beskriver Parsons hur det vid flera viktiga vägskäl i Frankrikes EU-politik fanns distinkta handlingsalternativ, och argumenterar givet dessa för att det var en ideologisk, icke-materiell-rationell disposition som avgjorde vilken väg man tog (till exempel en allmänt pro-Europeisk hållning hos t.ex. Mitterrand).

Under våren har jag, bloggens ägare och ett antal bekanta fört en läsecirkel över 80- och 90-tals kriserna i Sverige, på jakt just efter idéernas betydelse. Och även om mycket bra har skrivits, och många misstag som begicks har kunnat klarläggas (inte minst av Kjell-Olof Feldt själv), har jag ännu inte hittat någon som övertygande har kunnat argumentera för att det var en viss högerideologi, eller allmänna högervindar, som gjorde att sossarna tog de avgörande beslut de gjorde. Visst är Kjell-Olof Feldt en utpräglad högersosse, som stödjer privata aktörer inom olika delar av välfärden, mm. Men utan en ingående kritik av den problembild som S hade, eller en kritik av reformerna givet denna parat med en beskrivning av andra handlingsalternativ, så stannar analysen vid det följande: Sossarna hade ungefär samma approach till relationen mellan staten och marknaden som man alltid hade haft; man ställdes helt enkelt inför ett nytt problem.

Kjell-Olof Feldt själv definierar här på ett intressant sätt hur han själv såg på de grundläggande skillnaderna mellan höger och vänster i Sverige. Feldt menar att den grundläggande motsättningen mellan socialdemokratin och nyliberalismen var att S-regeringen inte accepterade eller trodde på idén om en ”naturlig arbetslöshet”, det vill säga att arbetslösheten givet vissa ekonomiska fundamenta borde befinna sig på viss nivå. Denna nivå skulle i korthet bestämmas av resultat en ekvation mellan arbetsmarknadens behov av arbetskraft, den arbetskraft som fanns tillgänglig, samt den lönenivå som bestämdes av denna övergripande utbud/efterfrågans-kalkyl. Därtill tillkommer en viss arbetslöshet bestående av personer som är i en transitionsperiod mellan olika arbeten. Enligt det nyliberala tankesättet skulle varje försök att pressa arbetslösheten under denna nivå bara leda till inflation och i förlängningen till högre arbetslöshet. S analys var istället att arbetslösheten berodde på en alltför improduktiv exportsektor parat med en mismatch mellan vilken utbildning den outnyttjade arbetskraften hade och vad exportsektorn krävde (den sistnämnda retoriken känns igen än idag). Genom en kombination av ökad produktivitet inom exportsektorn parat med arbetsmarknadsåtgärder för att undanröja denna mismatch kunde arbetslösheten pressas tillbaka än en gång. Det är också ungefär samma argument som Göran Persson fört om sin tid, t.ex. när han sammanfattar sin regeringsperiod i ”Min Väg, Mina Val”.

Beroende på hur man definierar höger och vänster kan såklart denna analys beskrivas som höger, men problemet är att det här är svårt att se något tydligt brott mot tidigare årtiondens socialdemokratiska politik. Det som var nytt var som sagt problembeskrivningen, inte de övergripande idealen. Inom läsecirkeln skojades det inledningsvis om att jag förberedde ett ”försvarstal för Feldt”, men det är alltså inte det som är poängen. Poängen är att för att kritisera den förda politiken räcker det inte med att belysa hur enskilda reformer var mer eller mindre lyckade, man måste antingen kritisera själva problemformuleringen, eller det politiska programmet i stort, givet denna (eller än hellre båda samtidigt).

Framförallt blir detta brännande när man inser att mycket utav de reformer som senare genomförs är en logisk följd av denna problemanalys. Feldt ägnade t.ex. mycket energi åt att försöka hålla lönerna tillbaka och på så sätt mer eller mindre indirekt bekämpa inflationen, senare får vi en mer självständig riksbank som gör detta direkt (med ett tydligt inflationsmål). Feldt blir också, med någon sorts ödets poesi, riksbanksordförande några år efter att han avgått som finansminister (1994-1998). De systemskiften som S genomförde i Sverige är logiska utifrån den problembeskrivning Feldt och Palme slog fast 1982, och en kritik av dessa bör ta avstamp i en kritik av just denna problembeskrivning, eller av den förda politiken som lösning på problemet. Endast på detta sätt kan man i min mening besvara frågan kring om det fanns ett mer vänsterinriktat program att genomföra som kunde lösa detta problem. För att belysa idéernas kausala betydelse måste man likt Parsons beskriva vilka idé-alternativ som fanns och finns, och inte nöja sig med svepande formuleringar kring S blev höger bara för att de började bekämpa ”inflationen”, det vill säga började oroa sig för exportsektorns internationella konkurrenskraft. I sådana fall har nämligen S varit ”höger” sedan långt innan reformerna genomfördes, som senast sedan 1982, och antagligen sedan långt innan dess. Det kan man visserligen argumentera för och man kan tycka att det är bra eller dåligt, men i sådana fall var det ingen idéförändring som orsakade politiken – det var samma gamla sossar som vanligt som ställdes inför ett nytt problem.