Ahlén 1989
Kristina Ahlén var 1989 forskningschef på Arbetslivsinstitutet i Stockholm. Hon beskriver Rehn-Meidnermodellen så här: "Workers were to receive equal pay for equal work, regardless of the industry or the firm's profitability. The aim was to restrain inter-union wage rivalry and to promote structural change by squeezing profits." (s 330) Denna modell kunde fungera genom hög organiseringsgrad både för anställda och företag, och centralisering av löneförhandlingarna där tjänstemännen följde "the lead of the LO-SAF settlement" (331). Men ordningen ruckades successivt av tjänstesektorns, inte minst den offentliga sektorns, stora expansion. Denna ökade komplexitet var i sig inte nog för att avskaffa modellen. SAF tog i slutet av 60-talet initiativ till en omformulering av modellen, genom vad som kom att bli EFO-modellen. Enligt EFO skulle avtalen för k-sektorn sätta normen för resten av ekonomin, och löneökningarna för k-sektorn skulle bestämmas av produktivitetstillväxt och internationella prisutvecklingen i sektorn (s 332). Ytterligare en spänning för den centraliserade modellen -- utöver tjänstesektorns expansion -- var den mellan lokalt, arbetsplatsen, och centralt. Runt 1969 ökade frekvensen av vilda strejker, vilket Ahlén tolkar som missnöje med bristen på lokalt självstyre. Facken försökte genomföra organisatorisk decentralisering, och politiskt genomfördes arbetslivsreformer för att öka de anställdas inflytande. Detta gjorde dock arbetsgivarna missnöjda. Den tredje faktorn som underminerade den centraliserade modellen, och utlöste dess kris, var 1970-talets försvagning av ekonomin efter oljekrisen (s 333). Ahlén beskriver situationen väl:
"Suddenly the economy was no longer expanding sufficiently to finance both the expansion of public programmes and greater purchasing power of the various labour groups. The focus fell sharply on the allocation of the more limited resources, bringing underlying conflicts within the union sector into relief. In the 1970s, wages exploded in a self-destructive series of agreements that placed Swedish firms in the uncompetitive position of having the highest paid labour force in the world. The demise of the Swedish Model was made more certain by the simultaneous need to restructure industry in line with world trade developments. As in many countries, older industries such as steel and shipbuilding have contracted, while others, more technologically advanced, have expanded. The process is forcing firms to adjust in ways that are much more dramatic than the EFO model envisaged." (s 333)Samtidigt mötte den offentliga sektorns expansion ökad kritik.
De första stegen mot decentralisering av löneförhandlingarna togs när SIF, SALF och CF tillsammans med sin motpart VF 1983 bröt sig ur SAF-PTK samordningen (s 334). 1987-88 skedde det slutgiltiga slutet för SAF-PTK-förhandlingarna, då alla PTK-förbund förhandlade på egen hand, och PTK:s roll minskades till att koordinera i frågor som pensioner och socialförsäkringar. På arbetarsidan togs det första steget också 1983, när Metall och VF klev ur samordningen. 1984 skedde för första gången sedan 1956 inga centrala förhandlingar mellan LO och SAF. Också 1985 och 1986 fanns starka viljor för branschvisa förhandlingar, men det första året centraliserades förhandlingarna genom regeringens intervention, och 1986 genom LO:s agerande. Men 1988 återvände den totala decentraliseringen. Ahlén menar att industriföretagen under 80-talet led av brist på arbetskraft på grund av sammanpressade löner och de tuffa arbetsförhållandena i industrin. Därför ville VF ha högre löner än genomsnittet för sina arbetare, så att de skulle kunna locka till sig arbetskraft (s 335). Andra arbetsgivarförbund vill samordna förhandlingarna, men LO säger nej till samordning utan VF. Ahlén menar att detta visar på exportsektorns stora vikt i den svenska ekonomin, att VF i princip på egen hand kunde avskaffa den centraliserade ordningen. 1988 visade dock stora löneökningar och ökade arbetsgivarnas stöd för koordinerade förhandlingar, och LO och PTK gick förvånansvärt nog med på centrala förhandlingar utan VF. Vissa SACO-förbund hotar dock med att bryta sig loss, och inom LO rasar en konflikt mellan Metall och Kommunal.
En stor del av löneökningarna under denna period skedde genom löneglidning. Löneglidningens andel av de totala ökningarna låg 1974-79 på 15 procent, 1982-86 på 36 procent, och stod 1987 för hela 66 procent och 1988 för 45 procent (s 337). "wage drift is considered by many as the key problem in the country's economic recovery". 1980 försökte LO och SAF begränsa löneglidningen genom att i ramavtalet sätta en gräns för hur mycket löneutvecklingen kunde påverkas lokalt, men detta fick ingen effekt, konstaterar Ahlén (s 339). Hon menar också att den stora löneglidningen gör den avancerade FOS-modellen (pdf), en utveckling av EFO som togs fram 1987 (och inkluderade ytterligare faktorer som kronkursen och dollarkursen), inte kan implementeras. Den största tjänstemannakonflikten i privat sektor i Sveriges historia inträffade 1988 när SIF ville öka sin kontroll -- genom de lokala fackliga organisationerna -- över den lokala löneutvecklingen (s 339).
Ett annat utmärkande drag för 1980-talets svenska arbetsmarknad var de starka konflikterna mellan olika fackförbund. Ahlén:
"Negotiations in the 1980s have been called a civil war in which rank order and relative pay levels are more important than actual purchasing power. The resulting leap-frog bargaining has created a wage-wage spiral that undermines the country's economy." (s 338)Inom industrin luckrades gränserna mellan arbetares och tjänstemäns arbetsuppgifter upp under 1980-talet, samtidigt som arbetarnas löner var återhållna av den solidariska lönepolitiken och även den högst betalade arbetaren tjänade klart mindre än den lägst betalade tjänstemannen (s 338). Detta orsakade missnöje inom Metall och Fabriks och även LO centralt fick 1987 i sin deklarerade lönepolitik ta ställning för ökad lönespridning bland arbetare i industrin, för att reflektera denna utveckling.
På 70-talet försökte regeringen påverka lönebildningen genom skattesystemet, först artikulerat i Hagaförhandlingarna 1974-75 då regeringen ville att facken skulle gå med på lägre löneökningar i utbyte mot lägre skatter (s 340). Detta misslyckades och 1975-76 ökade industriarbetarlönerna med 40 procent. 1976-1981 försökte de borgerliga regeringarna att minska företagens lönekostnader genom en kombination av devalveringar, inkomstskattesänkningar och tillfälliga prisstopp. Inte heller detta lyckades. Den första rakt på sak-inkomstpolitiken skedde 1984-85 med Rosenbadmötena mellan regeringen, LO, PTK och SAF. Dessa möten var ett direkt svar på "the inflationary leapfrog bargaining that took place during the experiment with decentralised negotiations in 1984". Regeringen föreslog policies som skatterabatt, frysning av aktieutdelningar, och hotade med motdrag om löneökningarna blev för höga. De lyckades med att övertala parterna om en moderat löneökning, men på den statliga sektorn sprack ambitionerna genom en strejk från TCO-S, den största strejken någonsin i svensk offentlig sektor. Denna ledde till att regeringen fick höja räntan till sin högsta nivå på fyra år. 1986 återuppstod problemen och ungefär två tredjedelar av de offentliganställda konfliktade (s 341). Konflikten handlade bland annat om arbetsgivarens vägran att inkludera garantier för följsamhet till den privata sektorns löneglidning; denna garanti kom inte med vilket var endast tredje gången på trettio år som ett avtal slöts utan denna. 1988 fördes inga centrala förhandlingar och finansminister Feldt försökte därför påverka lönebildningen genom att hota med ekonomisk-politisk åtstramning om löneökningarna i privat sektor överskred 4 procent. Det gjorde dem och regeringen stramade åt, men inflationen låg ändå på 6,5 procent år 1988.
Ahlén diskuterar tre olika scenarios för vart Sveriges lönebildningssystem är på väg. Det första är inkomstpolitik. SAMAK föreslog 1985 i en rapport, som Feldt var med och skrev, att facken skulle aktivt delta i inkomstpolitik där lönebildningen skulle knytas ihop med skattesystemet och andra politiska områden. Inkomstpolitiken är dock betydligt mindre institutionellt utvecklad i Sverige än i många andra europeiska länder, konstaterar Ahlén (s 343). Facken har också under 80-talets andra hälft avfärdat systematisk inkomstpolitik, men samtidigt i praktiken gjort utspel i samband med avtalsrörelser som kopplat samman lönebildningen och den ekonomiska politiken. Det andra scenariot är en ny lönepolitik från facklig sida, alltså med bevarad autonomi från regeringen (bipartism snarare än tripartism). LO accepterar nu större lönespridning än vad man gjorde 1983. Men Ahlén menar att de stora konflikterna mellan fackförbunden gör detta scenario svårt. Scenario tre är "realigning the bargaining system", á la det förslag som Sveriges då främste arbetsmarknadsforskare Nils Elvander (1928-2006) lade fram i sin bok Den svenska modellen år 1988. Elvander menade att gränsdragningarna mellan facken inte längre avspeglade de relevanta skillnaderna och ville omgruppera de anställda i fyra block för förhandlingar: högteknologisk industri (både privat och offentlig sektor), "the tradable goods sector", "small industries" (mest hemmamarknadsbranscher), och handel och tjänster. Ahlén pekar på att danska LO 1988 omorganiserade sina 31 förbund till fem förhandlingskarteller -- byggnads och trä, industri, handel, transport och tjänster, och offentlig sektor. Den danska centralorganisationen höll 1989 en extraordinär kongress just för att diskutera den fackliga strukturen. Hon menar dock att omorganisering på mindre skala kan ha en större chans, t ex genom närmre samarbete och kanske t o m sammanslagning mellan Metall, Fabriks och SIF. Här kan svenskarna följa det norska exemplet; de fem norska industriförbunden gick 1988 ihop (s 345).
Ahlén menar att någon typ av centraliserad ordning måste till, även om det är svårt när den fackliga sammanhållningen urholkats.
"In the long term, it seems clear that a small export-dependent nation like Sweden can prosper only through fairly centralised labour relations in which maeroeconomic issues are given prominence." (s 346)
Freeman och Gibbons 1995
Richard Freeman (Harvard) och Robert Gibbons (Cornell) börjar sitt paper med att konstatera att under 70-talet och fram till mitten av 80-talet så sågs centraliserade löneförhandlingar av många ekonomer -- Crouch (1985), Bruno och Sachs (1985), Calmfors och Driffill (1988) -- som något positivt, att länder med sådana hade klarat situationen efter 70-talets oljekriser bättre än andra genom att CB kunde "internalize the negative externalities of sectoral union-management bargaining such as inflationary wage and price increases or unemployment" (s 345). Men ändå övergav en rad länder under 80-talet centraliserade CB (Katz 1993). Italien avskaffade Scala Mobile, Nya Zeelands nyliberala regering införde lagstiftning som försvagade CB-systemet, i Frankrike fick lokala avtal en större roll, detsamma hände i Österrike, och "perhaps most striking" så övergav Sverige 1983 den centraliserade ordningen. Vad förklarar centraliseringens tillbakagång -- den som verkade så positiv på 70-talet? F och M tittar på denna fråga, med ett särskilt fokus på Sverige. Deras förklaringsmodell ser i stark sammanfattning ut så här:
"Our analysis stresses that central negotiators have neither the instruments nor the information needed to tailor national agreements to the particular circumstances of individual industries or enterprises and thus must allow for some “wage drift” to maintain flexibility. But drift opens the door for defection by local bargaining pairs, which threatens the viability of centralized arrangements. We argue that the more variegated the economic environment, the greater is the equilibrium level of wage drift, and the stronger is the incentive for some local pair to defect. We attribute the decline in centralized bargaining in the 1980s to two forces that increased the dispersion of the local conditions covered by the central bargain-growing unionization of new groups, such as white-collar workers, and market forces favoring greater wage differentials-and to the decline in the threat of inflation, which was an initial motivation for centralized bargaining." (s 346)Flanagan (1988), Calmfors och Driffil (1988) m fl har pekat på att centraliserade kollektivavtal kan innebära att externaliteter internaliseras och att inflationära löne-pris-spiraler undviks. Freeman och Gibbons menar att en nackdel underskattats: att de centrala förhandlarna inte har perfekt information och att centraliseringen kostar ekonomin flexibilitet. Avvikelser från de centrala avtalen måste därför tillåtas (t ex i form av löneglidning), men dessa avvikelser kan urholka stödet från förbunden till den centrala nivån. Den centrala nivån måste göra en avvägning om hur mycket avvikelser ska bestraffas (s 348). Alltför inflexibla löner kan leda både till misallokering av arbetskraft mellan minskande och växande sektorer, och till arbetslöshet (s 351f). I Freeman och Gibbons modell finns det tre utvecklingar som leder till centraliseringens försvagning. Den första är en ökning i spridningen av önskade utfall mellan sektorer; då kommer vissa sektorer få incitament att ta sig ur centraliseringen. Den andra är en ökad heterogenitet bland grupperna som omfattas; sannolikheten ökar då att vissa grupper ska ha incitament att ta sig ut. Den tredje är att det blir mindre viktigt att kontrollera inflationen genom centralisering, "a reduced value of wage discipline" (s 360). Freeman och Gibbons menar att alla tre faktorerna visat sig i OECD-länder under 80- och 90-talen. Den ökade lönespridningen som syns i t ex Storbritannien och USA tyder på att marknadskrafterna pressar för ökad lönespridning. Den ökade fackliga organiseringen av tjänstemän och offentliganställda visar på ökad heterogenitet i grupperna som omfattas av ett potentiellt centraliserat avtalssystem. Och inflationen har sjunkit i den rika världen (post-Volckerchocken), vilket minskar värdet av lönedisciplin för policymakers (s 361). F och G utvecklar dock inte analysen genom en jämförande studie, utan genom att kolla specifikt på Sverige.
Sverige var det arketypiska fallet av ett centraliserat avtalssystem. "The explicit consideration that LO and SAF gave national economic conditions made Sweden the leading example of the all-encompassing unionism that can deliver socially desirable outcomes (Olson 1990)." (s 361) 1960-talet var den centraliserade ordningens höjdpunkt. Men två saker under decenniets andra hälft pekade till framtida problem. 1966 fick offentliganställda strejkrätt, och 1969 kom gruvarbetarnas vilda strejk som protesterade bl a mot centrala avtal som sänkte deras löner relativt till andra arbetare och till tjänstemännen i gruvsektorn. Under 70-talet försvagade de vilda strejkerna och oljeprisernas inflation det centraliserade systemet. 1970 strejkade arbetarna på Volvo t ex och fick 11 procents löneökning, jämfört med 3 procent i det centrala SAF-LO-avtalet. "High demand for labor and a limited supply of workers for production jobs made Volvo unwilling to weather a labor dispute for the sake of the central agreement". (s 364) Situationen var problematisk: "Workers struck other profitable companies for a share of “excess profits” and then struck less profitable companies to restore relativities." (364) Sveriges centraliserade system hanterade inte 70-talets oljeprisökningar på ett bra sätt. 1975 var löneinflationen högre än i något annat land än Japan, efter en våg av vilda strejker 1974. Förtjänstgarantier och inflationskompensation grasserade i kollektivavtalen. Ett annat problem för LO-SAF-systemet var oenigheten mellan LO och SAF i inflytandefrågorna och SAF:s missnöje när LO pressade Socialdemokraterna till politiska regleringar i frågan. På 80-talet kollapsade systemet (s 365). Det centraliserade systemet funkade inte: "frame bargaining delivered neither the noninflationary wage settlements that are the sine qua non of centralized arrangements nor economically appropriate wage differentials." (s 367)
Iversen 1996
Torben Iversen (dansk statsvetare, Harvard) jämför i denna artikel den centraliserade förhandlingsordningens sammanbrott i Danmark och Sverige under 1980-talet. Iversen förklarar sin modell så här:
"The study draws on modem theories of wage regulation and industrial relations and identifies three logics of consensual wage regulation with whose problems bargaining institutions are designed to cope. The first is unions' free-riding on the wage restraint of other unions; the second is the obtaining of flexible wage structures and working conditions under centralized rules; and the third is the reconciliation of redistributive organizational goals with differentials in the market power of different occupational groups. Depending on how firms and unions are affected by these logics, they will have competing institutional preferences. Based on this theoretical framework, I argue that in most corporatist countries, including Denmark and Sweden, structural and technological changes in the world economy since the mid 1970s have stimulated the growth of cross-class flexibility coalitions between firms producing high quality goods for fragmented and volatile international markets and groups of highly skilled workers enjoying favorable market positions. Compared to the first three decades after World War II, this development signified a sectoral realignment of workers and employers and was associated with political pressure for a more decentralized and unequal industrial relations system." (s 399)Han pekar på att det finns två viktiga undantag till 80-talets decentraliseringstrend. I Österrike bestod det centraliserade systemet, och i Norge skedde recentralisering. Österrike förklarar Iversen med att lönebildningen där sedan länge varit frikopplad från de centrala förhandlingarna, och det norska fallet med att det där finns en stark, militant, löneinflationär grupp (oljearbetare) (s 400).
Iversen menar att diskussioner om centraliserade förhandlingar brukar bygga på två indikatorer: "centralization of bargaining authority" och koncentration av fackligt medlemskap. Vilken vikt som fästs vid vilken faktor varierar och därför kan "centralisering" betyda olika saker hos olika författare (s 400). Iversen gör ett index vars konstruktion är lånat från litteraturen om politiska partier, som har begreppet "effective number of parties" som sammanfattar graden av centralisering i en enda siffra. Iversen har använt denna metod för att konstruera tidsserier för centralisering för Danmark, Sverige, Österrike och Norge från mitten av 1960-talet till början av 1990-talet (s 401). För Sveriges del syns serien i figur 2:
Genom konkurrerande konfederationers tillväxt har centraliseringen med Iversens mått minskat långsamt men stadigt i de tre skandinaviska länderna (men inte i Österrike där alla fackförbund är med i ÖGB). Mer slående är dock att i Danmark och Sverige decentraliseras förhandlingarna i ett slag i början av 1980-talet -- 1981 i Danmark, 1983 i Sverige (s 402). Att rejäl decentralisering skett i två av länderna men inte i de andra två är intressant med tanke på att de fyra tenderar att klassificeras i samma kategori. Peter Katzenstein (1985) har Danmark, Norge och Österrike i samma subkategori av "social korporatism" och ser Sverige som endast marginellt annorlunda genom att landet har ett mer internationellt integrerat näringsliv. Och Peter Gourevitch (1978) m fl har pekat på att de fyra länderna är liknande i att de är exportberoende och integrerade på globala marknader (s 404).
Iversen går vidare med att diskutera de tre teorierna. För neokorporatismens betoning på behovet av kollektiv löneåterhållsamhet refererar han till Calmfors och Driffill (1984), Cameron (1984), Przeworski och Wallerstein (1982) och Olson (1982). Han menar dock att "the neocorporatist collective action framework" har tre svagheter. Den första är att den saknar en teori om institutionell design; genom att se löneåterhållsamheten som en kollektiv nyttighet får den en funktionalistisk tendens, att utgå från att centralisering uppstår av sig självt eftersom den leder till positiva utfall i form av löneåterhållsamhet. "As a theory of institutional design, neocorporatism therefore lacks microfoundations." Den andra svagheten är att utgå från att arbetsgivarna nöjer sig med centralisering eftersom den leder till LÅ; teorin bortser här från andra följder av centralisering, såsom minskad flexibilitet i lönesättningen. Den tredje svagheten är att neokorporatismens korrelation mellan omfattande fackförbund, "accomodating" ekonomisk politik och LÅ inte beaktar den lönekonkurrens som kan utlösas av centraliserade förhandlingars omfördelande drag.
Peter Swensons modell av klasskoalitioner har bättre mikrogrundvalar, menar Iversen. Enligt Swensons analys centraliserades arbetsmarknadssystemen i Sverige och Danmark som resultat av klasskoalitioner mellan arbetare och arbetsgivare i exportsektorn som medelst centralisering höll nere lönerna i hemmamarknadsssektorer, framför allt bygg, där arbetarna hade starka marknadspositioner, var militanta, och kostnaderna av löneökningar kunde externaliseras genom prisökningar (405, jfr 407). Iversen menar att denna modellen väl förklarar hur det centraliserade systemet uppstod. Hur decentraliseringen gick till förklaras inte lika bra av Swensons modell, menar han. Iversen vill utveckla Swensons modell så här:
"First, wage leveling must be linked directly to institutional design. This link can be made by conceptualizing wage leveling as an expression of nonmarket sources of bargaining power for low wage groups within the confederal union structure. Second, the incentive structure of unions and employers is at least partly endogenous to the macroeconomic policies of the government. Hence, while the theoretical division between sheltered and exposed sectors is valid, empirically the boundary is conditioned by the choice of macroeconomic policy regimes. Finally, it is necessary to identify employers' reasons, beyond cost control, for supporting decentralization." (406)Förklaringen till varför arbetsgivarna, bortom kostnadskontroll, i vissa lägen vill ha decentraliserade förhandlingar hämtar Iversen från litteraturen om "flexibel specialisering" och "diversifierad kvalitetsproduktion", med Wolfgang Streeck m fl. Iversen sammanfattar sin modell i två bilder, om fackens och företagens incitament, strukturella positioner, och strategier:
Iversen menar att decentraliseringen i Sverige och Danmark på 80-talet kan förklaras av följande situation (s 411). Avsaknad av en inflationär privilegierad sektor gjorde att centraliseringen inte fyllde någon tämjande funktion; däremot hindrade den löneflexibilitet för de "strategiska" företagen, de i övre vänstra rutan i figur 6. I Norge fanns däremot den inflationära privilegierade sektorn som behövde tämjas; därför ingen decentralisering där. Och i Österrike låg lönesättningen utanför de centraliserade förhandlingarna, därför hindrade den inte löneflexibilitet och behövde inte avskaffas av arbetsgivarna (s 424f).
Iversen visar att lönespridningen både för arbetare och tjänstemän minskade rejält under den centraliserade förhandlingsordningen i båda länderna. Han menar att 80-talet såg stora distributiva konflikter inom löntagarkollektivet, både mellan höglöne- och låglönegrupper i privat sektor och mellan privat och offentlig sektor. När högavlönade arbetare skulle få mer för att arbetsgivarna skulle kunna attrahera arbetskraft till industrin, utlöste detta kompensations- och följsamhetsgarantier i andra gruppers kollektivavtal (s 414f). Vidare så menar Iversen att internationaliseringen av produkt- och tjänstemarknader som tog fart på 1970-talet ökade pressen på facken att "ta ansvar" i lönebildningen, vilket minskade hotet för wage pushes (416f) -- hur Iversen tänker att detta teoretiska argument går ihop med den de facto stora wage push som hände i Sverige 1975-78 fattar jag inte riktigt. Han menar också att statens fiskala kris på 70-talet och framåt ledde till hårdare bud för offentliganställda, och att offentliganställdas löner som procent av privatanställdas minskade från 109 till 98 procent mellan 1971-79 och 1980-88 i Danmark och från 97 till 89 procent i Sverige (s 418). Iversen diskuterar också den ekonomiska politikens implikationer för lönebildningen, och menar att den makroekonomiska situationen i Sverige under 80- och 90-talen var mindre gynnsam för löneåterhållsamhet än vad situationen i Danmark var (s 421).
Iversen ser (jfr Elvander 2002) i Sverige förberedelser för att pattern bargaining-system á la Tyskland eller Danmark. (Om PB jfr Traxler och Brandl 2010; Johnston 2009.)
"Sectoral bargaining cartels have brought white and blue collar workers in the engineering sector together in the same bargaining units, and recently the Engineering Industry Association (VI) was created through the merger of the two powerful employer organizations in the metalworking sector, the Engineering Employers' Association (VF) and the MetalworkingI ndustrialA ssociation (Mekanforbundet).5T5 he explicit aim of this reorganization is to create a bargaining system (similar to the German and Danish) in which collective wage agreements concluded in the exposed sector are pattern-setting for the entire economy." (s 422)Sverige famlade dock sig fram till det PB-system som idag är systematiserat i industriavtaletordningen; efter 1983 års decentralisering vacklade förhandlingarna mellan sektorsnivå och centralisering genom politiskt ingripande. I Danmark var decentraliseringsprocessen smidigare. De decentraliserade förhandlingarna 1981 var de första sedan 1930-talet som inte involverade huvudorganisationerna eller Conciliation Board, och visade parterna att decentraliseringen kunde fungera (s 422). Förutom viss recentralisering 1983 och 1985 gick processen mer linjärt än sicksackprocessen i Sverige.
Pontusson och Swenson 1996
"We argue that the employer offensive should be understood as a resonse to a shift in power within old wage-bargaining institutions, introducing invasive regulation of firm-level pay practice and, at the same time, as a consequence of new flexibility-centered production strategies, giving rise to demands for more firm-level autonomy in wage bargaining."
s 224 P och S ser decentraliseringen som en fallstudie av institutionell omvandling
s 225 "the system of peak-level bargaining that distinguished the Swedish model of the postwar era was, in large measure, created by SAF as a means to organize wage restraint (Swenson, 1989)"
s 225 arbetsgivarna bytte preferenser av två skäl. Ett, den förändrade sammansättningen av sysselsättningen gjorde att anställda i hemmasektorer och offentlig sektor. Detta ruckade normeringen i det centraliserade systemet, satte fart på löneglidningen . Från detta perspektiv "the engineering employers did not abandon the model of wage bargaining that they had helped create in the 1950s; rather, they abandoned a new model that had emerged, over their objections, in the 1970s." Två, arbetsgivarna ville omstrukturera branschen till en organisering av produktionen som krävde större löneflexibilitet. Skäl ett är att "old interests struggled against new rigidities"; skäl två är att "new interests clashed with old rigidities". De menar att skäl ett mest förklarar början på arbetsgivaroffensiven, tidigt 1980-tal, och skäl två mest fortsättningen under 1990ö-talet (s 226).
s 225f teoretiskt innebär P och S förklaring en betoning på (a) till institutionerna exogena faktorer, (b) materiella faktorer (korporatismen försvagas här inte av postmaterialistiska värderingar eller liknande), (c) att arbete och kapital är två heterogena grupperingar.
s 226 P och S menar att den centraliserade modellen substantiellt hade två element: löneåterhållsamhet, och lönesolidaritet. 1950-talets löneförhandlingar beaktade implicit "löneutrymmet" som fanns för att industrin skulle behålla sin konkurrenskraft; senare gjordes detta hänsynstagande explicit, och formaliserades i EFO-modellen. Vad jag tycker är tveksamt i denna beskrivning är antagandet om löneåterhållsamhet -- som jag ser det påvisar de bara att lönepolitiken innebar en selektiv löneåterhållsamhet (i de mest produktiva företagen och branschen), inte en generell sådan. P och S menar att det 1974-76 inträffade en "wage explosion" (s 228) som visade att "peak-level bargaining failed to deliver restraint", men detta ska då ha varit första gången som det hände under den centraliserade perioden. De visar inte någon statistik för att ge belägg för denna bild: det vore ju intressant att se reallöneutveckling, produktlöneutveckling och produktivitet för perioden. T ex Wissén (1983, s 184) menar att produktlönerna ökade snabbare "än vad som var förenligt med en långsiktigt balanserad utveckling" redan under 60-talet, och framför allt under decenniets andra hälft* Det är också värt att konstatera att Hibbs och Locking (1996) i den grundläggande studien av löneutvecklingen under den centraliserade perioden inte påvisade någon generell löneåterhållsamhet, utan endast lönekompression. Hibbs och Locking konstaterade själva att det var oklart huruvida skiftet till branschnivå 1983 skulle leda till mindre lönetryck -- som Lindbeck hävdade -- eller mer, som Calmfors-Driffill-modellen skulle förutsäga. (Alexopoulos och Cohen (2003) hävdar däremot att det förelåg löneåterhållsamhet 1950-1970**.)
s 229 i början av 90-talet blev arbetsgivarna än mer ambitiösa med sin centraliseringsiver och föreslog att arbetstid och liknande skulle regleras på branschnivå men lönerna på företagsnivå, såsom Almega och arbetsledarnas förbund (numera Ledarna) gjorde 1992.
s 231 90-talskrisen och den kraftigt ökade arbetslösheten påverkade decentraliseringsdriven genom att (1) försvaga fackens förhandlingsposition, och (2) minska arbetsgivarnas oro att decentralisering skulle leda till löneoffensiv. Men å andra sidan drev SAF på för decentralisering också i slutet av 80-talet, då arbetsmarkanden var överhettad.
s 231f P och S håller med Iversen (1996) om att ekonomisk politik och makroekonomi hänger nära ihop, citerar att "decentralization is difficult to reconcile with cost competitiveness as long as the government pursues full employment policies". Pekar på att SAF lobbade för ekonomisk-politisk förändring samtidigt som de jobbade på att decentralisera avtalssystemet; frågan är dock hur mycket bäring det har att de gjorde dessa två saker samtidigt...
s 240f Handelns arbetsgivarorganisation (HAO) var den främsta motståndaren inom SAF till decentralisering av avtalssystemet (ref: De Geer 1989, s 271 och De Geer och Zetterberg 1987, s 81). Motsättningarna mellan VF och HAO gick ända tillbaka till 1965 då VF motsatte sig HAO:s inträde i SAF. 1980 var VF det största förbundet i SAF, med 25 procent av de totalt anställda i SAF-anslutna företag, och HAO näst störst med 14 procent. VF:s oro för ökade motsättningar bekräftades när HAO:s tillväxt och roll i SAF betydde att "it became increasingly difficult for the engineering industry to gain a hearing within SAF for its arguments that it be the pacesetter in pay increases" (cit Treslow 1988). HAO konkurrerade om arbetskraft med den offentliga sektorn där militanta fack drev upp lönerna. Det var också för HAO:s medlemmar att lockouta, med tanke på att kunderna då kunde gå till Konsum och PUB som stod utanför SAF (Ehrenkrona 1991, s 273).
P och S avslutar sin artikel med att relatera sin studie av decentralisering av avtalssystemet i Sverige till den bredare litteraturen inom jämförande politisk ekonomi/sociologi och statsvetenskap om korporatismens nedgång och institutionell förändring s (242f). Streeck och Schmitter (1991, Schmitter 1989, Streeck 1993) har pekat på tre orsaker till korporatismens nedgång. Ett, keynesianismens kris och välfärdsstatens kris har minskat regeringarnas förmåga att erbjuda de socila partners gotter i korporatistiska utbyten (oj, vilken bred pensel S och S målar med...). Två, klasstrukturens (framför allt arbetarklassens) ökade heterogenitet och sociokulturell förändring har gjort det svårare för arbetarrörelsen att formulera gemensamma mål som man kan ingå i korporatistiskt utbyte om. Och tre, fordismens nedgång och den "diversifierade kvalitetsproduktionens" uppgång. P och S kritiserar Streeck och Schmitter för att deras "diffuse general emphasis on changing structural conditions tends partially to obscure the interests and strategic calculations of the decisive collective actors involved in corporatist bargaining", och för att fokusera för mycket på arbetarrörelsen på arbetsgivarnas bekostnad. De menar också att Streeck och Schmitter betonar kulturella faktorer för mycket, och pekar på att det helt klart var "good old-fashioned" materiella intressen som ledde till decentraliseringen av avtalssystemet i Sverige. Pontusson och Swenson tar också en debatt med Lange, Wallerstein och Golden (1995) som med ett kvantitativt index på centralisering av lönebildningen i sex länder hävdat att decentralisering skett i Sverige och Danmark men inte i Norge, Finland, Tyskland och Österrike. P och S ifrågasätter om LGW:s index verkligen mäter de relevanta faktorerna: det enkla faktum att det finns ett centralt avtal betyder inte att det innehåller särskilt mycket (s 244f). De hänvisar också till att Katz (1993) i sin litteraturöversikt finner decentralisering i fem av sex studerade länder, och Howell (1992) i Frankrike. De pekar också liksom Iversen (1996) på att Österrike är ett intressant udda fall genom att ha centrala avtal men väldigt lite av centralt bestämd lönepolitik (s 245).
Wallerstein och Golden 1997
Wallerstein och Goldens (båda statsvetare, vid Northwestern respektive UCLA) artikel*** tar avstamp i 1980- och 90-talens nedgång för centraliserade kollektivavtalssystem. De nordiska länderna är typexempel på klassiska centraliserade system, men W och G menar att av dessa fyra är det bara i Sverige som förhandlingssystemet faktiskt decentraliserats; att centraliserade system bestått i de andra tre. Detta trots att litteraturen hävdar att centraliserade system blivit mindre funktionsdugliga sedan 70-talets slut genom tre i princip universella faktorer för de rika länderna. Skiftet från fordistisk produktion har av många forskare (Streeck 1993, Pontusson och Swenson 1996, Iversen 1996, Lindbeck och Snower 1995) hävdats ha en decentraliserande effekt när "diversified quality production" och "flexibel specialisering" blir viktigare och kräver mer lokal och individuell lönesättning. Det andra argumentet handlar om att facken blivit mer heterogena och därför fått minskad kapacitet att agera enat (Hernes 1991, Moene och Wallerstein 1993, Lange, Wallerstein och Golden 1995, Freeman och Gibbons 1995, Garrett och Way 1995). Den tredje faktorn är ökad rörlighet av produktionsfaktorer över nationsgränserna; Reder och Ullman (1993) menar att denna minskat centraliserade förhandlingars förmåga att "take wages out of competition" och Streeck och Schmitter (1991) menar att centraliseringen hade mycket att göra med regeringarnas behov av att kontrollera löneökningstakten för att bibehålla prisstabiliteten. Båda dessa argument kan inte stämma på en gång -- R och U:s implicerar att centralisering ökar lönerna och S och S att den minskar lönerna -- men båda hävdar att ökad ekonomisk integration minskar centraliseringens kraft (s 701f). Oavsett anledning så råder konsensus i litteraturen om att centraliserade förhandlingar blivit mindre effektiva över tid och spelar mindre roll idag (=1997) än under de gyllene åren.
För att utvärdera påståendet om universell decentralisering krävs data. Katz (1993) har hävdat att decentraliseringen skett överallt medan Hyman (1994) pekat på nationella skillnader; men Wallerstein och Golden menar att "so far, all discussions have been largely anecdotal" (702). De presenterar därför ett dataset, som är en uppdatering av Lange, Wallerstein och Golden (1995). (För exempel på studier som jag bloggat om som använder GLW:s dataset, se Kwon och Pontusson 2010.) Inget ont om datasets, men att säga om en litteratur som inkluderar så bra fallstudier som Iversen (1996) och Pontusson och Swenson (1996) är "largely anecdotal" låter i mina öron både arrogant och missvisande.
Hur mäter man då centralisering av lönebildningen? Det finns flera problem. Ett, hur mycket förhandling som görs på olika nivåer kan variera från förhandlingsrunda till förhandlingsrunda. Därför måste man koda nivå för varje runda, snarare än en gång per land. Två, det händer i princip aldrig att förhandlingar bara sker på central nivå. "Multi-tiered bargaining" är så sett ett mer precist begrepp än "centralized bargaining" för vad som rådde t ex i Sverige 1956-1983. W och G kan beskriva vilka begränsningar som uppifrån sätts på företagsnivåförhandlingar, men kan bara "mäta" (kvantitativ samhällsvetenskap!) förskjutningar mellan toppnivån och branschnivån. Tre, i all de nordiska länderna finns det flera olika fackliga konfederationer, separata för arbetare och tjänstemän och akademiker. I Finland är lönesättningen för tjänstemän i industrin mer centraliserad än för arbetarna, men i Norge och Sverige är förhållandet det omvända. W och G fokuserar för enkelhetens skull på arbetarnas konfederationer, och hävdar att "historically, these organizations and their affiliates have set the pattern for wage negotiation in the private sector" (s 704). Fyra, många former av deltagande i förhandlingar är svåra att mäta: t ex informellt inflytande från de högre i hierarkin på de lägre. Och fem, lönesättningen kan centraliseras av privata aktörer eller genom regeringens intervention. W och G försöker ange vilket som är fallet. Som källor använder de litteraturen och från och med mitten a 70-talet European Industrial Relations Review. Litteraturen som de anger är: SE -- Swenson 1989, Kjellberg 1992, Calmfors och Forslund 1990, De Geer 1992; NO -- Rödseth och Holden 1990, Ström Stölen och Torp 1988, Fröland 1993; FI -- Knoelliger 1960, Tyrväinen 1989, Eriksson Suvanto och Vartia 1990; DK -- Due Madsen Jensen och Petersen 1994 (s 704n). De har skapat skalor för graden av central styrning av lönesättningen och graden av regeringsinblandning (s 705f). För Sverige ser indexen ut så här för 1950 till 1992:
1956 till 1965 var SAF-LO-ramavtalet enligt W och G helt dominerande (ref Olsson 1991), även om SIF slöt ett eget avtal med SAF. 1966 fick de offentliganställda strejkrätt, och det var också det första året då de privatanställda tjänstemännen fick klart högre löneökningar än arbetarna, som kompensation för arbetarnas löneglidning (s 709). 1969 slöt tre stora tjänstemannafack ett femårigt avtal före LO och SAF tecknat sitt avtal. 1973 bildades PTK, som 1974 till 1982 förhandlade för ungefär 25 till 30 procent av de privatanställda. Under 70-talets andra hälft koordinerade LO och PTK sina förhandlingar med SAF, men koordineringen bröt ihop 1980 över den solidariska lönepolitiken (Kjellberg 1992). Efter decentraliseringen 1983 fortsatte PTK att förhandla med SAF utanför verkstadsindustrin fram till 1988. 1986 lyckades PTK och LO koordinera sina förhandlingar för första gången sedan 1980, men 1988 kollapsade PTK och varje medlemsförbund förhandlade separat med SAF (s 710n). I ett nordiskt perspektiv är regeringen i Sverige väldigt lite inblandade i löneförhandlingarna, även om de försökte med Hagadiskussionerna 1974-75. Den mest betydande inblandningen i förhandlingarna efter 1945 skedde dock 1991 och 1992, när facken ville omförhandla sin kompensation för inflationen från 1989-90 års kollektivavtal. Regeringen försökte då införa en tvåårig lönefrysning kombinerat med strejkförbud och ett tak för prisökningarna (s 711). Detta misslyckades och regeringen avgick och återuppstod; den nyformade regeringen tillsatte Rehnbergkommissionen med mandat att förhandla ett tvåårigt avtal för hela arbetsmarknaden, som skulle implementeras genom branschförhandlingar. 1993 hade S-regeringen ersatts av en borgerlig regering som inte var intresserad av att behålla centraliserade förhandlingar, och kommissionens uppdrag förlängdes inte (Martin 1995).
De historiska genomgångarna av Norge, Finland och Danmark ska jag inte diskutera här, utan jag går rakt på den avslutande diskussionen. Danmark hade centrala avtal på LO-sidan 1952 till 1974, därefter sex år med statsreglerade löneökningar och sedan 1981 decentraliserade förhandlingar, men W och G menar att de många konsolideringar som skett bland arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer menar att decentraliseringen inte är så stor som man kan tro -- i själva verket är förhandlingsenheterna inte så många, utan det handlar mest om fem stora karteller, två på offentlig och tre på privat sektor (s 723f). I Norge återställdes centraliseringen under 80-talet. Och i Finland har inte mycket hänt sedan arbetarfackens återenande 1968. Sverige med sin kraftiga decentralisering efter 1983 är därför enligt W och G exceptionellt i den nordiska kontexten. De menar att detta ger anledning att ifrågasätta flera av de vitt spridda förklaringarna till decentraliseringar av arbetsmarknadssystem: Streecks "diversifierade kvalitetsproduktion", internationaliseringen av ekonomin, och arbetarklassens ökade heterogenitet. Alla dessa faktorer är lika närvarande i Danmark, Norge och Finland som i Sverige, menar W och G (antagligen korrekt), men ändå skiljer sig utfallen i form av decentralisering eller ej åt (725f). De menar också att solidarisk lönepolitik och löneutjämning, som ju Pontusson och Swenson pekar på som en förklaring till arbetsgivarnas motstånd ca 1980, fanns inte bara i Sverige. De avfärdar i en fotnot Iversens (1996) förklaring till skillnaden mellan Norge och Sverige; Iversen menar ju att de norska arbetsgivarna omfamnat centraliseringen för att behärska löneökningarna i oljesektorn medan de svenska arbetsgivarna inte haft någon liknande stark militant grupp mot sig att snärja i centralisering. W och G argumenterar mot detta med att oljearbetarna i Norge faktiskt inte omfattas av det centrala avtalet, och med att de ohållbara löneökningarna i slutet av 80-talet i Sverige visar att decentraliseringen faktiskt förenades med ohållbar facklig militans, som hejdades först av 90-talets massarbetslöshet (s 726n). Wallerstein och Golden framför en egen förklaring till varför just Sverige sett decentralisering, en faktor som skiljer Sverige och de andra nordiska länderna åt: större politisk polarisering mellan fack och arbetsgivare, och större politiska mål hos arbetsgivarna (s 727). Martin (1991) har visat att många fackliga ledare ser SAF:s utträde från de centrala förhandlingarna som en del av strategin för att försvaga LO:s inflytande över samhället, inte bara lönebildningen. SAF-företrädare förneknar dock detta, och Swenson hittar inga diskussioner om politiska effekter av decentraliseringen i sin studie av SAF:s styrelseprotokoll. W och G menar ändå, med referens till Martin (1991), att politiken var en avgörande faktor för de svenska arbetsgivarna; "in Sweden, it is not surprising that a satisfactory compromise that would have preserved centralized bargaining was not achieved in the midst of an employers' offensive aimed at reducing the influence of the labor confederation in national politics as well as in the labor market" (s 728).
Thörnqvist 1999
"Even if internationally determined changes in the organization of work are important, changes in industrial relations still seem to be very much a question of a struggle between the different interests of employers and employees."
När SAF 2 februari 1990 förklarade att organisationen inte mer skulle delta i avtalsförhandlingar, så uppgav man två skäl. Ett, för att göra rum för större löneskillnader mellan k-sektorn och s-sektorn. Två, göra det enklare för arbetsgivare att använda lönerna för att sporra de anställda och stimulera kvalitetsproduktion. Thörnqvist, då vid historiska institutionen, Göteborgs universitet, menar dock att dessa deklarerade skäl inte behöver vara de enda faktiska skälen bakom beslutet (s 71). Han menar att det finns tre typ av motivationer för decentralisering: ekonomiska, organisatoriska, och politisk-ideologiska (s 72). Vad gäller det politisk-ideologiska så hävdade Lindbeck (1990) att det centraliserade systemet gav för mycket inflytande över samhället åt facken, och att det var ett skäl till decentraliseringen. SAF hade på 50-talet ett ekonomiskt intresse av centralisering, eftersom konkurrerande branschlönehöjningar gav inflationära effekter (De Geer 1986, s 110-11). Thörnqvist menar att LO däremot mest var för centraliseringen av organisatoriska skäl, snarare än ekonomiska som SAF (s 75). För LO möjliggjorde centraliseringen solidarisk lönepolitik och i allmänhet förbundsgemensam policy. Vad gäller 80-talets decentralisering så ifrågasätter Thörnqvist Pontusson och Swensons (1996) fokus på verkstadsindustriarbetsgivarnas ekonomiska skäl, som P och S menar var grundade i ett skifte till flexibel tillverkning (s 77). Thörnqvist menar att svensk industri inte flexibiliserades så mycket som P och S argument implicerar. Han menar också, med referens till Holmlund (1997), att de branschvisa lönerna inte divergerat särskilt mycket sedan decentraliseringen 1983. Däremot så pekar han på strejkvågen under 70-talet som en anledning till arbetsgivarnas omvärdering av det centraliserade systemet -- det hade tidigare till synes garanterat arbetsfred, men kunde tydligen inte längre göra detta (s 79). Han refererar också till Iversen (1996) om arbetskraftens ökade heterogenitet, med tjänstemän m m. Och så ville SAF försvaga LO, i svallvågorna av 70-talets arbetsmarknadslagstiftning och löntagarfondsfrågan (s 80).
Sheldon och Thorntwaite 1999
De australiensiska arbetsmarknadsforskarna Louise Thornthwaite och Peter Sheldon undersöker i sin artikel Verkstadsföreningens/Verkstadsindustriernas (organisationen bytte namn 1992) agerande sedan 1983 och fram till det första Industriavtalet. Artikeln bygger på ett antal intervjuer, på den tidigare litteraturen, och EIRR-rapporter. De beskriver Industriavtalet noggrant (s 525f), och diskuterar varför VI var intresserade av ett sådant. En intressant analys ges av Jan Bröms, då chefsekonom på SACO, som de intervjuat och som menar att arbetsgivarorganisationerna under 80-talet ändrade sin rekryteringspraktik och tog in mer ideologiskt övertygade, mindre förhandlingsvilliga personer. Detta för att försvåra förhandlingar på förbundsnivå och istället få ner så mycket av förhandlingarna som möjligt på företagsnivå (s 527). Men under 90-talet visade det sig att utfallen av denna strategi inte var oförblommerat positiva för arbetsgivarna. 1991 under högkonjunkturen grasserade löneglidningen och det blev en dyr avtalsrörelse för VI:s medlemmar, trots decentraliseringen. Samtidigt så förändrades LO-förbunden, mest relevant här Metall, under 90-talet, i riktning mot mer löneåterhållsamhet (bl a orsakat av den nya låginflationspolitiken), och bort från strejkvapnet (s 529). Detta gjorde det mindre smärtsamt för VI att sluta ett omfattande branschavtal 1997. VI hade då redan hunnit bli besvikna över att Bildtregeringen inte försämrat strejkrätten.
Sheldon och Thornthwaite menar att deras fallstudie ifrågasätter den teknologiska determinism som finns hos många författare i diskussionen om decentraliseringen av lönebildningen. De menar istället att "employer campaigns to decentralise (or centralise) bargaining are of a largely conjunctural political character and that they gather much of their strength from shifting intellectual fashions within management theory as well as from elements of 'group think' in employer circles." (s 531) -- de hänvisar till Sisson (1996) för en mer generell formulering av detta argument.
Ahlquist 2010
Metodgurun Ahlquist menar i detta paper att koordinering av lönebildningen har använts som oberoende variabel i ett otal studier, men att den mer sällan behandlats som beroende variabel, dvs som något som skall förklaras****. Han menar att ojämlik spridning av medlemmar mellan fackförbunden hindrar centralisering av strejkvapnet i konfederationerna, vilket hindrar koordinerade förhandlingar. Han använder data från Golden, Lange och Wallerstein för 15 länder från 1950 till 2000. Ett metodologiskt problem är att väldigt mycket av variationen för centrala variabler som huruvida konfederationen har strejkkassor eller inte, finns i tvärsnittsdimensionen snarare än i tidsseriedimensionen (s 7, 9).
Fotnoter
*Enligt Wissén ledde detta till kraftiga rationaliseringar inom industrin och att ej längre lönsamma maskiner skrotades. Denna typ av rationalisering kunde inte hålla på för evigt, även om den för tillfället ökade produktiviteten så snabbt att EFO-modellens ex post-kriterium om löneökningar inom löneutrymmet uppfylldes.
Wissén (1983, s 184): "EFO-modellens antagande att produktivitetsutvecklingen är oberoende av löneutvecklingen har säkert spelat en olycklig roll i sammanhanget. I verkligheten leder högre löner till högre produktivitet. Om man använder den faktiskt observerade produktivitetsökningen ex post för att bedöma det framtida utrymmet för löneökningar, är det lätt att hamna i den utveckling svensk industri upplevde.
Höga löneökningar ett år leder nämligen till snabb rationalisering och utslagning, dvs till snabb produktivitetstillväxt. Om detta tas till intäkt för att i nästa period höja lönerna ännu mer, får vi en utveckling där mer och mer kapital slås ut. Emellertid är EFO-modellens krav hela tiden uppfyllda och de relativa arbetskraftskostnaderna kan mycket väl vara konstanta."
Wissén pekar också (s 192) på att den snabba avskrivningen av kapital i k-sektorn skapade arbetslöshet, som bara kunde motverkas genom en snabb expansion av sysselsättningen i s-sektorn, vilket förstås skedde men "med det skattetryck vi nått idag, finns det skäl att betvivla att förloppet kan fortsätta. Den fulla sysselsättningen är då beroende av att den långa trenden av sysselsättningsminskning i k-sektorn kan brytas."
**Diskussionen om huruvida generell löneåterhållsamhet förelåg i Sverige 1956-1982 är helt uppenbart komplicerad. Wallerstein och Goldens referens (s 727n) i frågan är KO Moene och M Wallerstein, "How social democracy worked: labor market institutions", Politics and Society 1995: "See Moene and Wallerstein (1995) for an examination of the economics of wage compression amidst wage restraint."
***Begreppet "bargaining society" kommer från L Johansens artikel "The bargaining society and the inefficiency of bargaining", Kyklos 1979.
****En intressant vändning av kausaliteten är att han i Agells (1992) efterföljd spekulerar i om det kanske är så att arbetskrafter med jämnare lönespridning är mer benägna att bygga upp centraliserad lönebildning. Vilket ju är omvänd kausalitet jämfört med vad man ofta diskuterar -- att centraliserad lönebildning leder till jämnare lönespridning.
"One implication of the findings is particularly striking: it may be that the standard argument that centralized bargaining induces a more egalitarian distribution of wages and income has the story backwards; where workers (and the organizations that represent them) are not too unequal in their resources and interests they are more likely to cooperate in a centralized fashion.27 This comports with Scheve and Stasavage (2009)’s finding that income and wage inequality in Sweden had already fallen substantially and was declining at the time centralized bargaining was instituted. Decisively addressing this issue will require us to continue the work of explaining the complexion of unionism—–and other labor market institutions—–across countries.Why did some countries develop more balkanized craftbased unions as opposed to industrial unions? How much influence must be attributable to deep historical forces such as the legacy of guilds, the timing of industrialization, and the extension of the franchise (Ingham 1974; Iversen and Soskice 2009)? What is the role of changing job market risks (Beramendi 2007)? Is there a pivotal role for ideologies or even particular individuals? Ultimately, whether social democracy is a feasible developmental strategy for countries beyond a 60-year window in northwest Europe remains an open question." (s 14)
Referenser
Ahlén, Kristina. 1989."Swedish collective bargaining under pressure: Inter-union rivalry and incomes policies". British Journal of Industrial Relations.
Ahlquist, John. 2010. "The Political Underpinnings of Central Bargaining".
Freeman, R.B., Gibbons, R.S., 1995. Getting together and breaking apart: the decline of centralized bargaining (pdf). In: Freeman, R.B., Katz, L. (Eds.), Differences and Changes in Wage Structures. The University of Chicago Press, Chicago, pp. 345– 370.
Iversen, Torben. 1996. "Power, Flexibility, and the Breakdown of Centralized Wage Bargaining: Denmark and Sweden in Comparative Perspective" (pdf). Comparative European Politics.
Katz, Harry C. 1993. The decentralization of collective bargaining: A literature review and comparative analysis. Industrial Labor Relations Review 47.
Katzenstein, Peter. 1985. Small States in World Markets. Cornell UP.
Olsson, A.S. 1991. The Swedish Wage Negotiation System. Dartmouth.
Pontusson, Jonas och Peter Swenson. 1996.
Reder, M och Lloyd Ulman. 1993. "Unionism and unification". I Ulman, Barry Eichengreen och WT Dickens (red) Labor and an integrated Europe. Brookings Institution.
Sheldon och Thorntwaite. 1999. "Swedish engineering employers: The search for industrial peace in the absence of centralised collective bargaining". Industrial Relations Journal.
Thörnqvist, Christer.
Treslow, Kjell. 1986. Verkstadsföreningen under 90 år. Stockholm: VF.
Treslow, Kjell. 1988. "The Swedish Model". Papper presenterat på konferensen "New Sweden", Indiana University.
Wallerstein, Michael och Miriam Golden. 1997. "The Fragmentation of the Bargaining Society: Wage Setting in the Nordic Countries, 1950 to 1992". Comparative Political Studies.
Wissén, Pehr. 1983. "Sveriges industrikris: ett långsiktigt problem" (pdf). Ekonomisk Debatt 1983.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar