Huvudbilden är att förmögenhetsfördelningen gick igenom fyra faser under dessa trehundra år. Den första perioden är den koloniala perioden från mitten av 1600-talet till 1770-talet, under vilken förmögenhetsfördelningen var relativt jämn, och inte rörde sig i någon riktning. Period två är från 1770-talet till 1860-talet då spridningen ökade kraftigt, och särskilt snabbt från 1820-tal till 1850-tal. Under 1860-talet minskade dock förmögenhetsojämlikheten, drivet av förändringarna i Södern. Period tre är från 1870 till 1910-talet, då ojämlikheten var mycket hög och stabil. Period fyra är en period av minskande ojämlikhet, under första världskriget och från det sena 1920-talet till 1950 (s 10, 72f). Lindert och Williamson konstaterar att utvecklingen ser ut just som Kuznetskurvan (jfr bloggen här, här) säger: först ökad ojämlikhet med industrialisering/ekonomisk modernisering, och därefter minskad ojämlikhet.
Att mäta ekonomisk ojämlikhet före 1900-talets statistiska centralbyråer är inte enkelt, men som Lindert och Williamson konstaterar (s 11f) så finns det tidigare data för fördelningen av förmögenheter än av inkomster, eftersom det finns gamla bouppteckningar, dokument som har med arv att göra, och liknande. Lindert och Williamson ger en forskningsöversikt med bl a Lampman (1962) och Smith och Franklin (1974) som använde fastighetsskattepapper från 1900-talet, medan Gallman (1969) och Soltow (1975) använde uppgifter om förmögenhet i folkräkningarna från 1850, 1860 och 1870 (även s 15f).
Period 1: 1650-1770
Lindert och Williamson redovisar serier för bl a Worcester, Hampshire, rurala Suffolk, Maryland, Philadelphia, Boston 1650/60-1780/90. De flesta serierna har inga trender. Det är viktigt att inte göra "the fallacy of composition": den totala ojämlikheten i kolonierna kan ha ökat genom att befolkningen ökade snabbare i städer och regioner som hade högre ojämlikhet till att börja med. Under 1800-talet så var ojämlikheten högre i städerna än på landet och eftersom en urbaniseringsprocess pågick så drev detta på ojämlikheten (s 50f). För perioden ungefär 1650-1770 verkar förmögenhetsfördelningen dock ha varit trendlös.
Period 2: 1770-1870
Hur såg utvecklingen ut i den tidiga perioden som oberoende stat? Alice Hanson Jones (1977) har gjort beräkningar för förmögenhetsfördelningen år 1774 och Lee Soltow har gjort detsamma för 1860 och 1870 (s 36). Dessa data möjliggör diskussion av vad som hände över det första århundradet av oberoende, även om man förstås måste minnas att data är problematiska; Hanson Jones beräkningar baseras bara på 919 observationer och Solows på 13 696 observationer (s 39). (Williamson och Lindert menar dock att Hanson Jones data är unbiased och användbara, se s 39-41.) År 1774 ägde den rikaste percentilen 12,6 procent av den totala egendomen, och den rikaste decilen nästan 50 procent. År 1860 ägde den rikaste percentilen 29 procent och den rikaste decilen hela 73 procent. Ojämlikheten i ägande ökade alltså mycket kraftigt under denna period; gini-koefficienten för ägande ökade från 0,63 till 0,83. Lindert och Williamson är försiktiga och säger att arbetshypotesen är att förmögenhetsojämlikheten ökade större delen av perioden 1774-1860, med särskilt snabb ökning från 1820-talet till sena 1840-talet (s 56). Perioden 20-40-tal var också en av tidig industriell acceleration och ökat lönegap mellan outbildade och utbildade arbetare.Om vi drar kalendern fram ytterligare hundra år, till 1962, så ägde toppercentilen då 26,0 procent och toppdecilen 61,6 procent av de totala tillgångarna. En viss utjämning skedde alltså från 1860 till 1962. Gini-koefficienten för ägandet minskade från 0,83 till 0,76 (s 37). I siffrorna för 1774 och 1860 är slavar inte inräknade vare sig som (porentiella) ägare eller som egendom. Om man räknar in slavarna, som 1770 utgjorde 21 procent av befolkningen och 1860 11 procent, så ökar den mätta ojämlikheten, mer för 1774 än för 1860 (s 38). Soltow har också gjort beräkningar på hur fördelningen av slavägande var inom gruppen slavägare, och förvånansvärt nog ökade inte spridningen där under 1800-talet: gini-koefficienten för slavägandet var 0,57 år 1790, samma år 1830, 0,58 år 1850, 0,60 år 1860. Toppercentilens andel bland slavägarna var 13,4 procent 1790, 13,7 procent 1860 (s 54). Gallman (1969) samlade in data för den rikaste 0,031 procenten av USA:s familjer och fann att deras andel av det totala ägandet ökade från 6,9 procent år 1840 till 7,2-7,6 procent år 1850, och 14,3-19,1 procent år 1890 (s 51). Under 1860-talet minskade dock förmögenhetsojämlikheten på grund av avskaffandet av slaveriet, har Lee Soltow visat med sina studier av folkräkningarna 1860 och 1870 (s 56).
Period 3: 1870-1914
De sju decennierna efter inbördeskriget verkar ha varit en period av hög och orörlig ojämlikhet i ägande (s 56). Men man vet inte säkert; de femtio åren från folkräkningen 1870 fram till att fastighetsskatten införs 1919 är en "empirical Dark Age for wealth distributions". Folkräkningen 1890 inkluderade data på ägande av bondgårdar och hem i 22 delstater och George K Holmes (1893) extrapolerade och använde dessa data till att skatta fördelningen av ägande i hela landet. Hans gissningar var att toppercentilen ägde 26 procent och toppdecilen 72 procent av egendomen (s 57). För 1912 och 1923 finns det undersökningar av Federal Trade Commission. Enligt FTC:s data minskade förmögenhetsojämlikheten kraftigt mellan de två åren, vilket stämmer väl överens med Lindert och Williamsons (1976) tidigare forskning om utjämning av löner och inkomst under de åren (s 59). Både Willford King (1927) och Williamson och Lindert har gjort beräkningar utifrån FTC:s data. Enligt King ägde toppercentilen 54 och toppdecilen 88 procent av den totala förmögenheten år 1912. Enligt Williamson och Lindert 56 och 80 procent. För 1923 säger King 43 procent för toppercentilen och 70 procent för toppdecilen; Williamson och Lindert säger 46 och 72 procent (s 59).
Period 4: 1914-1950
Studier på perioden efter första världskriget är baserade på två typer av data: fastighetsskattedata, eller Federal Reserves Survey of Financial Characteristics of Consumers från 1962. Från 1922 till 1956 minskade toppercentilen av vuxnas andel av egendomen från 31,6 procent till 26,0, via 36,3 år 1929, 28,3 år 1933, 30,6 år 1939, 23,3 år 1945, 20,8 år 1949 och 24,3 år 1953 (s 62). För toppercentilen i hela befolkningen så finns data från 1953 till 1972 i Williamson och Linderts artikel. Denna indikator stod rätt stilla under de tjugo åren: 27,5 procent 1953 och 26,6 procent år 1972. De "revolutionära" utjämningarna från 1930- och 40-talen har alltså bestått, men efterkrigstidsperioden såg ingen vidare utjämning (s 62). Allt detta är enligt fastighetsskattedata. Med Federal Reserves data är ojämlikheten större och mindre utjämning sker efter första världskriget (s 65). En förklaring kan vara att rika människor skattesmiter och därför underrapporterar sina förmögenheter (s 65, 72). Men de olika resultaten kan också bero på olika beräkningar av landets totala förmögenhet.
Förmögenhetsojämlikhetens toppar
Lindert och Williamsons kapitel är framför allt deskriptivt och data-orienterat. Men i slutet kommer de också med en intressant spekulation om att de tre höjdpunkterna av ojämlikhet i förmögenhetsfördelningen alla följdes av stora omskakningar av landet:
"three likely candidates for the dubious distinction of being the era of greatest inequality in American personal wealth: ca. 1860, ca. 1914, and 1929. That each of these pinnacles was followed by a major upheaval-civil war and slave emancipation, world war, or unparalleled depression-suggests interesting hypotheses regarding the effects of these episodic events on wealth inequality (or perhaps even the impact of inequality on these episodic events)." (s 60)Denna spekulation kan jämföras med diskussionerna kring ökande inkomstojämlikhet och finanskriser.
Referenser
Lindert, Peter och Jeffrey Williamson. 1976. “Three Centuries of American Inequality,” in P. Uselding, ed., Research in Economic History, vol. 1 . Greenwich, Conn. : Johnson Associates.
Jeffrey G. Williamson och Peter H. Lindert, "Long-Term Trends in American Wealth Inequality", i James D. Smith (red), Modeling the Distribution and Intergenerational Transmission of Wealth. University of Chicago Press, 1980.
Mer på bloggen om ojämlikhet på lång sikt:
löneandelen i Sverige, Piketty m fl, Edvinsson 2005, Roine och Waldenström 2011, Allen 2009, Milanovic, Lindert och Williamson 2011, Soltow 1989, Boix 2010.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar