"Greater representation of the poor, usually associated with higher turnout, is thought to increase government spending. Increased inequality increases the incentives for the less well off to demand redistribution from the rich. Both of these expectations are premised on the idea that individual preferences, dictated by economic situation, are translated into policy via participation in the political process. The logic is straightforward: the poorer the decisive voter, the more likely he or she will demand redistributive policies from government. The income of the decisive voter depends on two parameters: the distribution of income, and who votes. Much empirical work has studied the effects of these two variables – income inequality and turnout – on redistribution, or on government spending. Yet they are thought to be important only in that they impact the income of the median voter. In this article, I use direct measures, from individual survey data, of the income of the median voter and examine its effect on government spending."Det finns alltså enligt teorin två mekanismer som går genom medianröstaren. Ökad inkomstojämlikhet som ger medianväljaren större incitament att vilja omfördela. Och ökat valdeltagande -- man antar att det ökar valdeltagandet framför allt längre ner i inkomstfördelningen -- flyttar medianväljaren ner i inkomstfördelningen, vilket också ökar omfördelningsröstningen (s 2, jfr s 5). Detta bygger på väldigt bekanta teoretiska referenser: Downs (1957) och Meltzer och Richard (1981). Så är det ju inte heller teoretiskt som Barnes artikel ska vara innovativ, utan med vilka data hon använder för att testa de välkända hypoteserna.
Litteraturen hittills har hittat starkt stöd för idén att ökat valdeltagande ger ökad omfördelning, men svagt stöd för att ökad ex ante-ojämlikhet skulle ge ökad omfördelning. Några forskare som funnit att ökat valdeltagande ger ökad omfördelning är Carles Boix (2003), Vincent Mahler (2008) och Alexander Hicks och Duane Swank (1992). De främsta kritikerna av denna teori är Ansell och Samuels. Meltzer-Richard-hypotesen om att ökad ex ante-ojämlikhet ger ökad omfördelning har som sagt inte mycket empiriskt stöd. Några studier som inte finner stöd för Meltzer-Richard är gjorda av Roberto Perrotti (1996), Fransisco Rodriguez (1999), Peter Lindert (2004) och Moene och Wallerstein (2001). Kenworthy och Pontusson (2005) och Mahler (2008) har dock hittat den förväntade associationen mellan ojämlikhet och omfördelning. Jag har bloggat om några studier av denna typ: Barth och Moene 2011, Karabarbounis 2011, Kelly och Enns 2011, Aleman och Torres-Reyna 2011. Barnes menar att om man ska följa modellens logik så bör man inkludera en interaktion mellan ex ante-ojämlikhet och valdeltagande, men att få gör det; Robert Franzese (1995, 2002) har dock gjort det och hittat den förväntade effekten på omfördelningen.
Barnes artikels bidrag till litteraturen är att den inte använder makrodata på inkomstojämlikhet och valdeltagande, utan faktiska individdata om väljarna och deras inkomster:
"the major contribution of this article is to go beyond using turnout and inequality data – assumed to be important due to their impact on the income of the median voter – as proxies, and use the relevant data on the median voter’s income directly." (s 2)Hon undersöker USA:s 50 delstater (Washington D.C. är inte med) för åren 1978-2002, med data från Current Population Survey. Under perioden föreligger 13 valår (s 8). Två av de viktigaste omfördelande välfärdsstatsprogrammen ligger på delstatsnivå: Supplemental Security Income (SSI) och "welfare", Aid to Families with Dependent Children (AFDC) och Temporary Aid to Needy Families (TANF. Nivåerna i programmen varierar rejält mellan delstaterna, vilket förstås är en förusättning för att Barnes ska kunna använda delstatsnivån för en ekonometrisk undersökning. Ersättningen i TANF till en familj med tre barn varierade år 2004 från $170 per vecka i den snålaste delstaten till $923 i den mest generösa dito (s 5). Ett problem med att använda data på delstatsnivå är att väljarna kanske inte identifierar sig utifrån sin position i delstatens inkomstfördelning, utan snarare från positionen i hela landets fördelning (s 6). Ett annat problem med delstatsnivån är att delstaternas utgifter påverkas också av politik på den federala nivån. Barnes menar dock att den påverkan bör vara någorlunda konstant över tid, och därför kommer räknas bort av de delstatsdummies/fixed effects som hon använder. För att beakta att guvernörer som tillhör samma parti som presidenten tenderar att gynnas, inkluderar hon en dummyvariabel för partikongruens mellan guvernör och president (s 6).
Barnes använder två olika beroende variabler. Den ena är delstatens sociala utgifter, på program som de ovan nämnda SSI, AFDC och TANF såväl som på Medicaid. Den andra är delstatens totala utgifter (s 7). Detta mått, som inkluderar utgifter på t ex motorvägar, förväntas ändå vara omfördelande eftersom a) platta utgifter finansierade med progressiv beskattning totalt sett blir omfördelande, och b) de rika förväntas i högre grad köpa sig till privata alternativ till offentligt producerade tjänster*. Båda variablerna är mätta per capita.
Som kontrollvariabler använder Barnes bruttodelstatsprodukt per capita (jfr Wagners lag), facklig anslutningsgrad (referens till Korpi!), arbetslöshetens nivå, andelen av befolkningen som är äldre än 65, andelen som är afrikan-amerikaner (referens till Alesina och Glaeser), och vilket parti som har majoriteten i delstatens "legislature" (s 8). Alla variabler på delstatsnivå. Alla variabler laggas med ett år för att undvika problemet med omvänd kausalitet.
För att komma till bukt med autokorrelation använder Barnes en laggad beroende variabel. En lagg räcker enligt ett Lagrange Multiplier test (s 10). När hon testar att inkludera fler laggar än en av de oberoende variablerna så är det bara arbetslöshet som får en signifikant effekt som andralagg och även i denna specifikation förändras inte de substantiella resultaten. Därför presenteras i artikeln bara resultat från specifikationerna med enkel lagg för varje oberoende variabel. Med hänvisning till Nickell bias kör hon modellerna antingen med laggad beroende variabel eller med delstats-fixed effects. I tabell 1 nedan syns resultaten för fyra modeller. Modell 1 och 2 har welfare-utgifter per capita som beroende variabel medan 3 och 4 har totala utgifter per capita. Modell 1 och 3 använder laggad beroende variabel (LDV) medan 2 och 4 använder fixed effects.
MR står för Meltzer-Richard och Meltzer-Richard-avståndet är alltså avståndet mellan medianväljarens inkomst och genomsnittsinkomsten i delstaten. Inga konsistenta resultat för att MR-hypotesen att ett större avstånd skulle leda till större omfördelning; Barnes menar att detta är "a surprising and important null finding".
Barnes går vidare med modeller där MR-hypotesen modelleras tillsammans med variablerna inkomstojämlikhet och valdeltagande. I tabell 2 är modellerna med jämna nummer de där medianväljarens inkomst är med som kontrol.
Barnes får här inte den förväntade effekten att större valdeltagande ökar offentliga utgifterna. Kan bero (s 16, 17) på att äldre har låga inkomster men oftast röstar, att afrikan-amerikaners socioekonomiska gradient inte är lika stark, och att fack mobiliserar låginkomstväljare.
Barnes slutsatser:
"In conclusion then, the hypothesised micro-logic that relates inequality and turnout to government spending is not corroborated by measures that consider the individual-level parameters directly, as opposed to relying on jurisdiction-level aggregates. The gap between the income of the median voter and average income has, if anything, a negative impact on redistributive spending.However, while precisely estimated from a statistical standpoint, this effect is very small. Thus from a substantive viewpoint, the key finding is one of little effect of this type of inequality on redistribution.Within the US states in the period in question, the Meltzer-Richard model finds little support.
The implications of the data are broader than just the Meltzer-Richard model, however, as many arguments linking voter turnout to redistributive outcomes rely implicitly on a mechanism that runs via the income of the median voter. The second finding of this article is that the income of the median voter does nothing to mediate the impact of turnout on redistribution. Indeed, I find little evidence that turnout has an important impact on redistribution at all. Equally (and in line with the negative impact of inequality found above) to the extent that the income of the median voter matters for spending outcomes, it is richer median voters, rather than poorer ones, who demand higher redistribution."
Fotnoter
*Notera att detta alls inte är något givet, utan beror på land, typ av tjänster man beaktar, och så vidare. Win Van Lancker och Joris Ghysels visar t ex i ett nytt paper (pdf) att i Flandern så är det främst höginkomsttagare som använder offentlig barnomsorg, vilket gör att denna inte ökar jämlikheten i disponibel inkomst. Ett annat klassiskt exempel är avgiftsfri offentligfinansierad universitetsutbildning; det är mest barn till högutbildade som studerar på universitet och stora offentliga utgifter för att hålla denna utbildning avgiftsfri kan därför ses som regressiva. Barnes studerar dock USA och jag skulle tro att det där är mer relevant att se offentliga utgifter som per definition omfördelande; min intuition är att höginkomsttagare där är mindre benägna än sina kusiner i Europa att använda sig av den offentliga sektorn.
Referenser
Lucy Barnes, "Does Median Voter Income Matter? The Effects of Inequality and Turnout on Government Spending", Political Studies, 2012.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar