Sociala utgifter 1880-1930

Vad drev socialstatens och senare välfärdsstatens utbyggnad från och med den så kallade "sociala frågan" eller "arbetarfrågan" i det sena 1800-talet? Peter Lindert jämför i en artikel från 1994 de offentliga sociala utgifternas utveckling 1880-1930 i 30 mer eller mindre rika länder. (Lindert hämtar data från ILO:s trevolymspublikation International Survey of Social Services från 1933 och 1936, och fortsätter med nationella statistiska årsböcker vars data kollas mot ILO, två tidigare officiella surveys och sekundärlitteraturen. Han tar fram data för det första året varje decennium 1880-1930.) Lindert kollar på fem typer av offentliga sociala transfereringar och utgifter: välfärd och arbetslöshet, pensioner, sjukvård, bostäder, och utbildning. De fyra första typerna av utgifter ser han som direkt omfördelande och kallar dem med en sammanfattande term "social transfers"; de fyra plus utbildningsutgifterna kallar han "social spending". I början av perioden är utläggen för sociala transfereringar extremt låga: i flera länder 0 procent av BNP, och inte i något land mer än 1 procent. I slutet av femtioårsperioden hade de totala offentliga utläggen ökat till maximalt 5 procent.

Vad gäller Sverige så kan man konstatera att utläggen på Linderts fyra typer av sociala transfereringar rör sig från 0,72 procent år 1880, 0,85 procent år 1890, 0,85 procent år 1900, 1,03 procent år 1910 till 1,14 procent år 1920 och 2,60 procent år 1930. År 1880 låg Sverige relativt högt – bara Storbritannien (0,86) och Danmark (0,96) var högre. År 1900 var Sverige ett mellanland, även om fyra av sexton rika länder fortfarande hade 0 i sociala utgifter! År 1930 så have fem länder högre utgifter än Sverige: Danmark (3,40), Finland (2,97), Tyskland (4,96), Irland (3,87) och Storbritannien (2,61). Vi ser att utgifterna ökade snabbt i Sverige på 1920-talet; detta var en vanlig utveckling som började 1924, enligt Lindert (s 15). Tyskland var ett av länderna i vilket regeringarna ville köpa samhällsfred efter första världskrigets kaos.

Lindert menar att hans studie, som är den första jämförande kvantitativa studien, reviderar flera konventionella uppfattningar om de sociala utgifternas historia. Den visar att det varken var Bismarcks Tyskland eller Storbritannien som ledde utvecklingen, utan först Danmark och efter WW1 Irland och Weimar-Tyskland. Och vad gäller kausaliteten att de ofta framlyfta förklarande variablerna inkomsttillväxt och demokrati bara förklarar delar av variationerna i sociala utgifter 1880-1930.

Han kontrasterar flera hypoteser om de sociala utgifternas utveckling. En kommer från Harold Wilensky och går ut på att de sociala utgifterna ökar monotont med "den ekonomiska utvecklingen" förstådd som BNP per capita. En annan teori kallar Lindert "deadweight costs"; denna är förknippad med nyliberala ekonomer som Gary Becker och Gordon Tullock, och de hävdar att välfärdsstaten har så negativa konsekvenser för ekonomins effektivitet att dess utbyggnad måste upphöra efter ett tag innan den sänker hela ekonomin. En tredje hypotes pekar på befolkningens åldrande som en viktig förklaring till ökade sociala utgifter.

Lindert testar teorierna med hjälp av regressionsanalys. Hans oberoende variabler är BNP/capita, jordbrukets andel av ekonomin, demokrati eller inte, kvinnlig rösträtt och valdeltagande, statens ålder (bisarrt nog, från Mancur Olson, en teori som knappast har bäring på perioden 1880-1930), regeringsskiften, befolkningens ålder, katolicism och protestantism, och en tidsdummy för år 1920. Han kör tobitregressioner och jag måste säga att tekniken är obskyr för mig och jag begriper den inte. Han har t ex ingen diskussion alls om land-dummies.

Valdeltagande och kvinnlig rösträtt har positiva och signifikanta koefficienter. Andelen katoliker i befolkningen har däremot en negativ och signifikant koefficient: Irland var det enda katolska land som gick före vad gäller offentliga sociala utgifter. Linderts substantiella slutsats betonar betydelsen av demokratins införande -- och inte "ekonomisk utveckling" -- för de offentliga sociala utgifternas utveckling:

”Sorting out the influences on social-transfer spending between 1880 and 1930 leads to several suggestions toward a revised theory of political sympathies. The usual emphasis on economic development should perhaps be diminished, a revision that would help avoid the implication that prospering countries will someday devote more than 100% of national product to social transfers. Democracy was a more important influence on the timing of the rise of the welfare state. The rise of voting rights helps explain the greater redistributions after World War I, while the incompleteness of voter participation in the interwar elections helps explain why the rich were not soaked further before World War II.” (33f)

Referens
Peter Lindert, ”The Rise of Social Spending, 1880-1930”, Explorations in Economic History nr 1 1994.