Exploateringskvot och profitkvot i Sverige 1800-2005

"Profitkvotens fallande tendens" är ett gammalt, välkänt marxistiskt begrepp. Marx såg profitkvotens fall som just en tendens, som kunde upphävas av mottendenser. Huvudkritiken mot PFT-teorin är att mottendenserna kan överträffa PFT också på lång sikt, och på så sätt utesluta förekomsten av en långsiktig PFT. Den huvudsakliga mikroekonomiska kritiken av PFT är Okishioteoremet som hävdar att om varor utbyts till sina produktionspriser och lönerna är orörliga, så kommer innovationer av nya produkter att leda till kortsiktiga superprofiter när lönerna inte hänger med den nya produktiviteten, och denna produktivitet kommer därefter att sprida sig ut över ekonomin med en generellt stigande profitnivå som resultat. Syftet i ekonomisk-historikern Rodney Edvinssons artikel "A Tendency for the Rate of Profit to Fall? From Primitive to Flexible Accumulation in Sweden 1800-2005" från 2010, från vilken även översikten ovan är hämtad, är att empiriskt testa förekomsten av PFT i Sverige 1800-2005; det har gjort förvånande få empiriska studier av PFT, konstaterar Edvinsson.

Edvinsson använder statistik från nationalräkenskaperna, tidigare presenterade i hans avhandling Growth Accumulation Crisis från 2005, för mått som kapitalstocken, produktion/kapitalstock (capital-output-ratio, kapitalintensitet), överskott/kapitalstocken (profitkvot), och överskott/arbetsinkomster (exploateringskvot).

Kapitalintensiteten har ökat rejält sedan 1850, föga förvånande: i snitt med 0.5 procent per år. Hälften av denna ökning beror på att tillväxten i volymen av kapitalvaror var högre än tillväxten i volymen av BNP, och hälften berodde på en ökning i kapitalvarornas relativpriser. Kapitalintensiteten ökade särskilt snabbt under fyra decennier: 1850-talet, 1870-talet, 1910-talet och 1970-talet (s 473). Alla dessa fyra decennier sammanföll med omvandlingar mot nya "ackumulationsfaser", ett periodiserande begrepp som är relaterat till reguleringsskolans "ackumulationsregimer" men, menar Edvinsson, flexiblare. Under "rekordåren" 1950-1970 var tillväxten i kapitalstocken rekordsnabb, över 5 procent per år, men eftersom BNP-tillväxten var så snabb under dessa år så ökade inte kapitalintensiteten lika kraftigt som under de fyra ovan nämnda decennierna (s 474).

Edvinsson operationaliserar exploateringskvoten som överskott delat med arbetsinkomster. Av detta följer att:

“The change in the rate of exploitation is determined by two factors: the change in the nominal wage rate (nominal wage per employed or per hour worked) and the change in nominal productivity (nominal value added per employed or per hour).” (s 475)

Utvecklingen för exploateringskvoten, brutto och netto, 1850-2005 syns i diagrammet nedan:

Nivån år 2005 var ungefär densamma som år 1850, så det finns långsiktig stabilitet, konstaterar Edvinsson (s 476). Men inom denna långsiktiga stabilitet finns det stora variationer. Exploateringskvoten toppade runt 1870 och runt 1910, och stod som allra lägst under 1970- och 1980-talen. Under 1976-1982 var nettoexploateringskvoten till och med negativ; "This was the most severe crisis of profitability for manufacturing in modern times. It was to a large degree the expansion of government services that rescued the economy from collapsing. " (s 476) Från slutet av 1970-talet till 1990-talet återställdes profitabiliteten i svensk industri genom att löneökningstakten sjönk och genom en produktivitetsboom under 1990-talet.

Edvinsson definierar profitkvoten:
S/K = S/Y * Y/K
där S är överskottet (surplus), Y är value added, och K är kapitalstocken. Profitkvoten S/K kan alltså förändras på två sätt, genom en förändring av ration S/Y som är överskott per output, eller genom förändring av ration Y/K som är kapitalintensiteten. En ökad kapitalintensitet ger allt annat lika en minskad profitkvot. Likaledes ger en lägre överskottskvot (S/Y) samma resultat. Båda dessa faktorer bidrog till profitkvotens fall 1850-1970 (s 477). Mer precist så förklarar ökningen av kapitalintensiteten 56 procent och minskning av överskottskvoten 44 procent av den fallande profitkvoten 1871-1900 till 1971-75 i industrin (s 479). Den därpå följande ökningen av profitkvoten från 1971-75 till 1996-2000 förklarades till 62 procent av ökad överskottskvot och 38 procent av minskad kapitalintensitet. Edvinsson beskriver den nya situationen, med en ny ackumulationsfas, som att "under flexible accumulation, the profit rate is kept at a higher level by keeping investments, especially in inventories, to a minimum and increasing the surplus share" (s 482).


Fotnot
"Toward the end of the 20th century, residential investment in Sweden became by far the lowest in any OECD country in proportion to GDP." (s 474)

Referens
Rodney Edvinsson, "A Tendency for the Rate of Profit to Fall? From Primitive to Flexible Accumulation in Sweden 1800-2005", Review of Radical Political Economics 2010