Schön 1997
Lennart Schön beskriver utvecklingen 1850-1890 som en kontinuerlig ökning, särskilt snabb från och med det tidiga 1870-talet (s 219). På 1890-talet föll löneandelen och förblev på ungefär den nivån fram till första världskriget. Under den perioden allokerades resurser till branscher med hög value-added per arbetare vilket ökade profitabiliteten utan att sänka reallönerna.
Vad förklarar då ökningen 1850-1890? Schön lägger fram två möjliga förklaringar utan att riktigt undersöka någon av dem, och utan att bedöma vilken som är mer rimlig. Den första är en social förklaring där ett gradvis maktskifte från kapitalister till lönearbetare drev upp löneandelen. en mer teknisk förklaring är att arbetets marginalproduktivitet steg i relation till genomsnittlig produktivitet. Schöns fokus är dock inte på att förklara ökningen, utan på en konsekvens av den, att "the economy became more homogenous in terms of labour productivity in the course of the long structural cycle 1850-1890" (s 220). Schön menar också att den stigande löneandelen hade konsekvenserna att (a) öka omvandlingstrycket på företaget i riktning mot mer produktiva och arbetsbesparande verksamheter, och (b) att marknaden för konsumtionsvaror växte snabbt.
Vikström 2002
Ekonomisk-historikern Peter Vikström samlar och utvidgar i sin avhandling The Big Picture från 2002 nationalräkenskapsdata, vilka inkluderar statistik med vilka man kan räkna ut löneandelen av nationalinkomsten för en rad sektorer. Detta genom att dividera posten D.1 Compensation of employees med posten B.1g Value added (jfr s 45). På detta sätt kan man få fram löneandelen för åren 1870-1990, dvs en mycket längre serie än vad man kan få från internationella databaser som AMECO som börjar 1960 eller OECD-STAN som börjar 1970. I diagrammet nedan ser vi löneandelen i jordbruk och industri för dessa 121 år:
Vi ser att löneandelen i jordbruket faller under perioden, från en nivå runt 55-60 procent 1870-1930 till en nivå runt 30-40 procent 1950-1990. Något som antagligen kan förklaras med ökad mekanisering (i Blanchards terminologi: förskjutningen i π/~w-relationen förklaras av motsvarande förändring i ñ/k). Industrin ser däremot en ökande trend under perioden som helhet. 1880-1950 står nivån rätt stilla runt 60 procent, men sedan ökar löneandelen under 1950- och 60-talet, och boomartat och ohållbart under 70-talet då, som Edvinsson visat, svensk industri upplever sin värsta kostnadskris i modern tid. Tyvärr så har Vikström ingen diskussion om förklaringar till utvecklingen i löneandelen, utan den data-baserade avhandlingen har mer diskussion (s 96-99) om hur denna nya statistik skiljer sig åt från den som tidigare fanns, som Karl Jungenfelt tog fram på 1950- och 60-talen.
Ljungberg 2004
"If the distribution between factor costs is constant, the real product wage, that is, the wage in real terms deflated by output prices, should parallel productivity. However, the wage share of value added in Swedish manufacturing followed an upward trend during most of the twentieth century. It has been estimated to slightly below 50 percent just before World War I, and moved in swings to a level ten percentage points higher in the late 1970s (Schön 1993). On the other hand, the increase of the wage share after 1960 did not have any correspondence in the wage statistics, since it was absorbed by social insurance fees to the public welfare system, that is, payroll taxes (Didriksson 1993). In a long-term perspective of the twentieth century it should therefore be reasonable to assume factor proportions as constant, at least at the aggregate level of manufacturing and if only the wages paid out to the workers were included in the “wage share”. /.../
Since social costs actually are a labour cost it is reasonable to include them in the wage share and in the product real wage. In practice social costs also seem to have encroached more upon wages than on profits. Thus, when social costs trebled from 12.5 percent of the wage in 1970 to 37.1 percent in 1977, the real product wage exclusive of social costs came to a halt, while productivity continued to increase albeit at a slower pace like in most other countries at the time." (s 4)
Ljungbergs paper innehåller också denna briljanta bild:
Större delen av pappret handlar också om denna typ av löneskillnader - inom löntagargruppen - snarare än om funktionell inkomstfördelning.
Bohlin och Larsson 2007
Om Vikström inte hade så mycket diskussion om förklaringar till utvecklingen i löneandelen, så har denna artikel av ekonomisk-historikerna Jan Bohlin och Svante Larsson däremot en sådan diskussion, även om det är i förbifarten i en artikel som egentligen handlar om löne-jordränte-rations utveckling i Sverige. Det intressanta påståendet i vårt sammanhang är:
"The bifurcation of the path of hourly wages in agriculture and manufacturing after World War I marks a striking redistribution between labour and capital in manufacturing: during 1918–20, hourly wages rose quickly in the manufacturing industry together with big reductions in working hours. In the ensuing deflation in the 1920s industrial wages did not fall by nearly as much as industrial commodity prices. Figure 8 shows that the increase in labour productivity was not high enough to compensate the owners of industrial firms for the reduction in working hours and the increase in product wages. The share of wages in value added expanded, which mirrors a shift in the distribution of power between social classes in favour of workers. It is no coincidence that workers managed to encroach on capital’s share of value added after the end of World War I, as it coincided with the introduction of universal suffrage in Sweden and the revolutionary tide in many European countries.Och jo, om vi tittar på Vikströms statistik så ser man att löneandelen ökade från 1919 till 1921 från 47,8 till 62,5 procent i jordbruket och från 55,26 till 62,93 procent i industrin (även om löneandelen där tillfälligt föll tillbaka till 54,3 procent 1922). Bohlin och Larsson visar att en liknande ökning efter första världskriget påvisats också för Danmark: "Greasley and Madsen /.../ found a similar dislocation of incomes in favour of labour in Denmark in the aftermath of World War I. They attributed most of that shift to a rise in labour’s bargaining power associated with trade union militancy."
No similar distributional shift in favour of labour took place in agriculture. /.../ Mass unemployment and the absence of unionisation weakened the bargaining powers of agricultural workers vis-à-vis landowners." (s 65)
Larsson skriver på annat ställe (2011, s 493) om den unikt snabba löneökningen efter första världskriget, och i detta stycke periodiseras också hela epoken 1917-2010:
"The most remarkable surge in nominal wages took place towards the end and in the aftermath of the First World War, between 1917 and 1921, when wages rose 134 per cent. Wages then fell substantially in the ensuing deflation but remained quite stable in the rest of the 1920s and the 1930s. A steady and long-term rise followed from the 1950s until the depression at the beginning of the 1990s. After the crises, nominal wages have increased moderately."Alltså, kaos på 1920-talet, sedan stillastående under 1930-talet -- förvånande! --, stadig ökning 1950-1990 och därefter långsammare ökning efter 90-talskrisen. Reallöneutvecklingen (alltså inte längre nominallöner) för manliga industriarbetare periodiserad ser ut så här enligt Larsson: industrialiseringsfasen 1860-1913 1.6 procent per år, mellankrigstiden 1913-1950 2.1 procent per år, de gyllene åren 1950-1973 3.8 procent per år, och globaliseringsfasen 1973-2007 bara 1.1 procent per år (s 495). Observera att medan nominallönerna växte stabilt 1950-90 så ökade reallönerna mycket snabbare under 50- och 60-talen än under 70- och 80-talen. Åren 1976-1983 så föll faktiskt de manliga industriarbetarnas reallöner med 11 procent; ett mycket kraftigt fall att jämföra med bara -4.4 procent under 90-talskrisen 1990-1993 (s 497).
Roine och Waldenström 2011
Sedan 1980 har kapitalinkomsternas betydelse i den svenska ekonomin ökat rejält. Kapitalinkomsterna är också högt koncentrerade, framför allt till den procent av befolkningen som tjänar mest. Nationalekonomerna Jesper Roine och Daniel Waldenström visar att om man jämför toppercentilens andel av nationalinkomsten mätt utan samt med kapitalinkomster så var toppercentilens andel år 1980 4.3 respektive 6.5 procent, men år 2008 4.3 respektive 7.4 procent (s 5). Medan löneinkomsternas ojämlikhet med detta mått alltså inte ökat, så gör ökade (ojämlikt fördelade) kapitalinkomster att den totala ojämlikheten ökat. De ökade kapitalinkomsterna är framför allt ett toppercentilfenomen: inte ens percentilerna 91-95 i inkomstfördelningen har några större kapitalinkomster.
Roine och Waldenström påpekar att en andel till ökade kapitalinkomster är att sådana sedan år 1991 är lägre beskattade än löneinkomster, vilket orsakade en spik i kapitalinkomster under övergångsåren då de som kunde "skifta" sina inkomster från en typ till en annan gjorde det (s 7). Men de menar ändå att de ökade kapitalinkomsterna överlag är ett reellt fenomen, som kan förändra vår tolkning av de kontinentaleuropeiska ländernas utveckling (Sverige räknas dit) jämfört med de anglosaxiska länderna, vad gäller inkomstfördelningen:
"These findings offer important clues for how to interpret the recent increases in top income shares in Sweden. In the U.S. context it seems clear that the main driving force behind top income growth is increasing wage inequality. In the European, and especially in the Swedish case, there is much less evidence of such pronounced wage dispersion (though wage inequality also has gone up). If the capital gains that we have found to make a big difference to inequality in Sweden stem from work effort and are in effect “hidden” wage income then the Swedish development is much closer to the recent Anglo-Saxon development than what previous studies suggest. If, on the other hand, the main reason for growing inequality in Sweden is more related to a skewed distribution of private wealth and large increases in asset values the story is a different one." (s 16)
Fotnoter
[1] Jfr Vikström (2002, s 13): "This thesis is rooted in the tradition of historical study known as macroeconomic history. Within this tradition issues pertaining to growth, structural change and the distribution of income are discussed."
Referenser
Jan Bohlin och Svante Larsson, "The Swedish wage-rental ratio and its determinants, 1877-1926", Australian Economic History Review 1 2007.
Greasley, D., and Madsen, J. (2006) A Tale of Two Peripheries: Real Wages in Denmark and New
Zealand, 1875–1939. Scandinavian Economic History Review, 54, 116–136.
Karl Jungenfelt, Löneandelen och den ekonomiska utvecklingen. En empirisk-teoretisk studie (Uppsala: Almqvist och Wicksell, 1966).
Jonas Ljungberg, "Earnings differentials and productivity in Sweden, 1870-1980", 2004.
Jesper Roine och Daniel Waldenström, "On the Role of Capital Gains in Swedish Income Inequality", paper, augusti 2011.
Lennart Schön, "Internal and external factors in Swedish industrialization", Scandinavian Economic History Review nr 3 1997.
Peter Vikström, The Big Picture: A Historical National Accounts Approach to Growth, Structural Change and Income Distribution in Sweden 1870-1990. Umeå Studies in Economic History 26, 2002.
---
Uppdatering 11 februari 2013
ur Svenskt Näringsliv, "Baksmällan: det ekonomiska läget", december 2002.
"En av globaliseringens effekter är sannolikt att kapitalavkastningen, och därmed vinstandelen av BNP, fortsätter att ligga på en högre nivå än på 1970- och 1980-talen. Det är i så fall en fördel att anpassa villkoren för investeringar och sparande till vad som erbjuds i omvärlden." (s 4) /.../Svenskt Näringsliv, "Fem vägval för Sverige – Näringslivets långtidsutredning", juni 2007
Löneandelen av BNP kan pressas av att det internationellt tillgängliga arbetskraftutbudet har fyrfaldigats sedan 1980 och fortsätter att växa i mycket snabb takt. I motsvarande grad drivs då vinstandelen upp. Empiriska analyser tycks ge stöd åt denna tes.
IMF har nyligen analyserat frågan i mer detalj. Löneandelen av BNP har fallit med några procentenheter i nästan hela västvärlden. De finner belägg för att globaliseringen och automatisering har pressat löneandelen, medan en avreglering av arbetsmarknader snarast haft den omvända effekten.
Även i Sverige har vinstandelen ökat med ungefär lika mycket som i västvärlden i övrigt. Det skapar ett visst dilemma, eftersom ägarnas avkastningskrav självfallet också har ökat för svenska företag, i linje med ökningen av den internationella kapitalavkastningen. Detta tas sällan hänsyn till i de inhemska löneförhandlingarna. Om vinstandelen fortsätter att ligga på en högre nivå, samtidigt som svenskars diskontering av framtiden är densamma som tidigare, så skulle det tala för att kapitalbildningen borde vara större än tidigare." (38f)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar