Socialpolitik och social rörlighet

Jag har tidigare bloggat (0, 1, 2, 3, 4) om korrelationen mellan inkomstfördelning och social rörlighet: för de länder som vi har data, så har länder med större inkomstojämlikhet lägre social rörlighet, och vice versa. Korrelation är inte kausalitet men här finns det bra teoretiska argument för att förhållandet är kausalt, verkandes genom en kedja där större inkomstojämlikhet ger större boendesegregation, större utbildningssegregation etc som minskar möjligheten till social rörlighet.

Jag tror dock att det finns en institutionell faktor i välfärdsstatsdesign som är relativt autonom från inkomstfördelningen och som också spelar en stor roll för social rörlighet: socialpolitik med frågor som hur man från statens/det offentligas håll arbetar med drogberoende, föräldrar som vansköter och misshandlar sina barn, etc. Helen Epstein har en intressant artikel i senaste New York Review of Books om situationen i New York City med fosterhemspolitik etc. Hon tar bland annat upp hur en aktivist som heter David Tobis i början av 1990-talet fick enorm sponsring av en anonym miljardär för att förbättra systemet, och Tobis kommer nästa år ut med en bok om detta på Oxford University Press: From the Other Side: How Parents and Their Allies Changed New York City’s Child Welfare System.

Helen Epstein, "New York: The Besieged Children", New York Review of Books juli 2012