måndag 20 augusti 2012

Partieffekters variation 1971-2002

Det engelska samhällsvetenskapliga begreppet "partisan effects" är mycket bra och jag tycker att vi behöver det också på svenska; därför tänker jag översätta det som partieffekter. Partieffekter är att man kan se en skillnad i någon utfallsvariabel om ett parti av typ A snarare än ett parti av typ B leder regeringen i ett land. Utfallsvariabeln kan till exempel vara välfärdsstatens storlek eller generositet, och partityperna kommer i regel att vara Vänsterpartier, Center-Högerpartier, och möjligtvis också kontinentala Kristdemokratiska partier. Det är värt att notera att partieffekter är ett relativt begrepp: det handlar om avståndet och skillnaderna mellan vänster- och högerpartier, inte om vänster- eller högerpartiernas positioner i sig (jfr s 252). Även om vänsterpartier går högerut, som de gjort i rika länder de senaste trettio åren eller så, så kan alltså partieffekterna bestå, om högerpartierna gjort lika stora förflyttningarna högerut.

Hyeok Yong Kwon och Jonas Pontusson börjar sin artikel "Globalization, labour power and partisan politics revisited" från 2010 med att konstatera att vänster- och högerpartier har olika "core constituencies" och därför står för olika distributiva intressen och därmed olika ekonomiska och sociala policies (jfr Keech 1995). Under 1990- och 2000-talen har det förts en stor forskningsdebatt i frågan om huruvida partieffekterna -- alltså skillnaderna i distributiva konsekvenser mellan Vänster och Höger -- avtagit under den senaste tiden, under den nyliberala fasen. Pierson (1996) och Huber och Stephens (2001) att så skett, medan Korpi och Palme (2003) och Allan och Scruggs (2004) gjort det motsatta argumentet, alltså att partieffekterna bestått.

Kwon och Pontusson använder offentliga sociala utgifter som andel av BNP som beroende variabel[1] (s 261), och hävdar att partieffekterna ökade från mitten av 1970-talet och genom 1980-talet, men därefter minskade under 1990-talet. De hävdar att detta mönster kan förklaras genom en interaktion mellan två samhällsförändringar: den första är arbetarklassmobilisering (labour mobilization) och den andra är ekonomisk globalisering. I de länder där facken försvagades under 1980-talet avtog partieffekterna med ökad globalisering, medan i länder med bestående styrka för facken också partieffekterna bestod, trots ökad globalisering. Teorin förklaras så här:
"Building on Rodrik (1997) and Garrett (1998), we argue that partisan conflict over the public provision of social welfare is jointly conditioned by globalization and the strength of organized labour. In Rodrik’s well-known formulation, globalization constrains the ability of governments to expand public spending, but also generates demand for more social protection, especially among unskilled workers. Following Garrett, we hypothesize that Left parties have a particularly strong incentive to respond to the demand for more social protection because unskilled and skilled workers are part of their core constituency and that strong unions render Left parties more prone to respond to globalization by increasing social protection." (s 252)
Underliggande antagandet om partieffekter finns den gamla goda maktresursteorin, utvecklad av Korpi, som K och P förklarar  så här:
"As formulated by Korpi, the power resources approach treats trade unions and Left parties as representatives of working-class interests in the ‘democratic class struggle’. The public provision of social welfare caters to the interests of workers, defined broadly as wage-earners with limited economic resources, by insuring their income streamagainst the vicissitudes of themarket, reducing their dependence on their employers if not their dependence on employment in general and redistributing income and consumption opportunities. In this theoretical tradition, employers and other social groups that do not primarily depend on income from dependent employment are expected to resist the expansion of public welfare systems, especially public welfare systems based on the principle of social citizenship, and the extent to which governments provide for social protection and redistribution hinges on the ability of unions and Left parties to mobilize workers politically." (s 254)
Kwon och Pontussons studie omfattar 16 rika länder för åren 1970-2002. Ekonomisk globalisering operationaliseras med ett index från Dreher (2006), och facklig anslutningsgrad används som en proxy för "the marketplace power and political influence of organized labour" (s 259). Den beroende variabeln offentliga sociala utgifter kommer från OECD för åren 1980 och framåt, och från Swank (2002) för åren 1970-79. Offentliga sociala utgifter innefattar utgifter på socialhjälp, sjukvård, äldreomsorg, handikappomsorg, barnomsorg, familjepolitik, bostadsbidrag, föräldraförsäkring, a-kassa, sjukförsäkring och offentliga pensioner (s 261). Operationaliseringen för regeringens färg är Thomas Cusacks "cabinet centre of gravity". Operationaliseringen av "labour mobilization" är helt enkelt den fackliga anslutningsgraden, som de hämtar från Golden-Lange-Wallerstein snarare än Visser. De använder fem kontrollvariabler. Den första är förändringen i BNP eftersom den beroende variabeln är sociala utgifter som andel av BNP. Den andra är statsskulden som procent av BNP, eftersom de antar att högre statsskuld gör att regeringar drar ner på de sociala utgifterna. Den tredje är den s k "dependency ratio", som är andelen av befolkningen som inte är i arbetsför ålder eftersom de är barn (under 15 år) eller pensionärer (över 64 år). Den fjärde är den strukturella arbetslöshetens nivå, vilket de definierar som andelen av arbetskraften som varit arbetslös i över ett år. De två senaste variablerna är båda med eftersom de antas automatiskt pressa upp de sociala utgifterna (barnomsorg, äldreomsorg, arbetslöshetsförsäkringen) oavsett regeringens färg. Den femte kontrollvariabeln är "avindustrialisering" i Iversen och Cusacks (2000) bemärkelse, vilket innebär andelen av befolkningen som inte är anställd i industri eller jordbruk. Logiken här är att avindustrialisering förväntas öka människors socio-ekonomiska osäkerhet.

Med referens (s 252n) till Franzese (2002), Iversen och Cusack (2000) och Busemeyer (2009), samt till metodologerna Beck (1992) och de Boef och Keele (2008) använder Kwon och Pontusson error correction-modeller. Eftersom de har brottpunkter i sina serier så använder de dummies för 13 stycken outliers (s 265). De använder i Beck och Katz (1995) anda panel-korrigerade standardfel, en standardmetod i jämförande politisk ekonomi som fått mycket kritik på sistone. De använder land-dummies (land-specifika intercept) och noterar, också detta väldigt standard för artiklar i jämförande politisk ekonomi, att man kan få Nickellbias när man kombinerar användande av en laggad beroende variabel på höger sida [2] med land-dummies (s 266), men att deras serier är tillräckligt långa för att detta inte ska vara något större problem (de refererar till detta som "Kiviet problem [Kiviet 1995 - 937 citeringar på Google Scholar!]).

Deras första resultattabell innehåller resultat för fyra körningar: först grundmodellen med alla åren i samplet, 1971-2002, och sen tre periodmodeller där de kör separat för 1971-1980, 1981-1990 och 1991-2002. Att köra separata modeller så här är förstås det enklaste sättet att visa på varierande effekter över tid, ännu enklare än rolling regression. Resultaten är överlag konstiga, men Kwon och Pontusson drar ändå ur något för dem användbart ur dem. Vänsterregeringvariabeln är osannolikt nog inte signifikant för hela perioden, och inte heller i regressionerna för 1971-1980 eller 1991-2002, utan bara för 1981-1990 är den positiv och signifikant som förväntat. Inte heller facklig anslutningsgrad ger förväntade resultat: i modellen med hela samplet är dess koefficient negativ och signifikant, i 1971-1980 och 1981-1990 svagt positiva men insignifikanta, och 1991-2002 återigen negativ och signifikant. Om resultatet för facklig anslutningsgrad under 90-talet så konstaterar K och P att länder med hög anslutningsgrad, framför allt de nordiska, visst skar ner mycket på välfärdsstaten då, men att det inte är något som man kan generalisera utifrån (s 268). Det resultat som K och P tar tillvara på är att vänsterregering ändå som förväntat har positiv och signifikant effekt under 1980-talet. De gör en fin substantiell tolkning av denna koefficient genom att relatera till fallet Storbritannien:
"To illustrate the substantive significance of this effect, consider that a change from a Conservative government to a Labour government in the UK corresponds to a change from 0.23 to 0.0.73 on Cusack’s partisanship index. Taking into account the equilibrium adjustment mechanisms of social spending growth, our results indicate that a change in government partisanship of this magnitude was associated with an enduring 0.56 percentage point increase in social spending in the 1980s. In contrast, we do not observe any partisan effect in either the 1970s or the 1990s." (s 268)
K och P går vidare på samma tema -- skiftande partieffekter över tid -- med en moving windows-regression. Resultatet för vänsterpartivariabeln syns med 95-procentigt konfidensintervall i figuren:

Som synes har vänsterregering en positiv och signifikant effekt i fönstren som slutar mellan 1985 och 1990, vilket innebär fönster för 1976-1985 till 1981-1990 eftersom de valt tioåriga fönster.

De kör två robustness check-specifikationer. Den första är att använda en annan regeringsvariabel, med andel av regeringssäten som upptas av vänsterpartier. Den andra är att använda en annan beroende variabel, nämligen Scruggs (2008) index över välfärdsstatsgenerositet. Resultaten blir lite svagare men håller i båda fallen.

Jag tyckte ovan att de första empiriska resultaten som K och P inte var så imponerande. Men deras argumentation för den substantiella betydelsen av dem är desto mer imponerande (s 271). De konstaterar att Piersons argument om att välfärdsstatsklientels ökade betydelse och den nya fasen av "permanent austerity" inte är förenligt med K och P:s finding av ökade partieffekter under 1980-talet och därefter fallande effekter under 1990-talet; utifrån Piersons perspektiv borde partieffekterna ha fallit redan under 80-talet. Detsamma gäller för argumentet att globaliseringen gjort vänster-höger-konflikten obsolet: globaliseringen började också den på 70- eller 80-talet. Till råga på allt lyckas de också döma ut insider-outsider-argumentet för fallande partieffekter; de menar att inte heller detta kan förklara de stigande partieffekterna under 80-talet. De konstaterar: "the challenge is to provide a coherent analytical framework for explaining both the rise and the decline of partisan effects" (271).

De går därför vidare med regressioner som är uppdelade på två olika sätt. De är egentligen intresserade av en trevägs-interaktion, men menar att det blir för avancerat att modellera rakt av, och använder därför en tvåvariabelsinteraktion (vänsterregering * globalisering) kombinerat med två olika sample-uppdelningar som på olika sätt ska fånga variation i hur starka facken/arbetarrörelserna är. Den första är tidsuppdelad i 1971-1985 och 1990-2002 för att fånga en period med stark arbetarrörelse (den tidigare perioden) och en med svag dito (den senare perioden), och se om effekten av interaktionen mellan vänsterregering och globalisering är olika under de två perioderna. Den  andra uppdelningen använder åren 1980-2002 och är mellan länder där facken inte tappade särskilt mycket medlemmar under perioden (Belgien, Danmark, Finland, Norge, Sverige) samt länder där facken tappade medlemmar (de 11 andra länderna). Här får K och P mycket snygga resultat: interaktionen mellan vänsterregering och globalisering får i båda specifikationerna helt olika tecken och effekter beroende på "starkt fack"-scenariot eller "svagt fack"-scenariot. I tidsperiodsuppdelningen får interaktionen en starkt positiv och signifikant effekt i den tidiga starkt fack-perioden men en svagt negativ och insignifikant effekt 1990-2002. I den andra specifikationen får interaktionen en starkt positiv och signifikant effekt i "stabil anslutningsgrad"-länderna, men en negativ och signifikant effekt i länderna med fallande anslutninsgrad. Och så här snyggt plottar de koefficienten från den senare specifikationen:

K och P tar i sina slutsatser upp fyra stycken saker som bör göras som uppföljning. Ett, låta effekterna variera mellan länder; de förklarar att de inte gjort detta i denna artikeln med "The relevance of varieties of capitalism and different types of electoral systems for the politics of social spending deserves further exploration, but regression analysis requires us to assume some causal homogeneity either across countries or across time." (s 276) Två, i denna artikel antar de att effekten av vänsterregering är monoton: effekten på sociala utgifter är lika stor om andelen vänsterregering går från 0 till 30 procent som från 30 till 60 procent, och att effekten är likadan (fast omvänd) för en minskning från 50 till 45 som en ökning från 45 till 50. Tre, resultatet här att det inte fanns partieffekter på 1970-talet är på ett sätt problematiskt för maktresursteorin: på 1970-talet då det verkligen fanns starka arbetarrörelser både fackligt och politiskt, så borde väl partieffekterna ha varit särskilt starka? Men K och P konstaterar att Korpi redan inkorporerat detta i sin teori genom att ta med en hegemoni-effekt: när vänsterpartier är riktigt starka så kommer mitten-högerpartier att anpassa sig, vilket faktiskt gör att partieffekterna minskar under just perioden när vänstern är som starkast (eller när högern är som starkast, och vänstern anpassar sig). Och Kwon och Pontusson konstaterar en svindlande spännande väg att gå för denna forskning:
"Applied to the problem of inter-temporal variation, the logic of this argument implies that if our analysis could be extended back in time (using different data), we might observe previous waves of partisan conflict over public welfare provision and redistribution, with each wave being followed by a period of consensus—‘social democratic’ consensus in the 1960s and ‘market-liberal’ consensus in the late 1990s. Could some modified version of the theory developed in this paper explain earlier cycles of partisanship? This is another question that we wish to pursue in future research." (277)
Fyra, K och P har här använt facklig anslutningsgrad som operationalisering av "labour mobilization"; givetvis är detta en mycket trubbig operationalisering, och det behöver mätas mer vilka intressen som facken faktiskt företräder.

Noter
[1] Kwon och Pontusson motiverar sitt val av beroende variabel för det första med att data finns för en längre tid tillbaka medan disaggregerade sociala utgifter-data bara finns från 1980 och framåt, och för det andra med att de inte är intresserade av avancerad analys av olika variablers effekt på sociala utgifter, utan bara är intresserade av hur partieffekterna varierar över tid. De skriver:
"We would expect partisan effects to be more pronounced if our analysis were restricted to discretionary spending or to forms of social spending that are particularly redistributive. We use aggregate social spending as our dependent variable primarily because this allows us to cover a relatively long period of time (disaggregated social spending data are available only from the OECD for the post-1980 period); we also believe that Busemeyer (2009) is correct in emphasizing that globalization is a diffuse process with pervasive effects. Aggregate spending data arguably provide the ‘bird’s eye perspective’ necessary to detect the effects of globalization (Busemeyer, 2009, p. 460). In any case, we are first and foremost interested in how and why partisan effects have changed over time and not particularly concerned with the question of how the impact of government partisanship compares with that of other determinants of social spending." (s 253)
De konstaterar också i en fotnot att "the evidence for partisan effects is weaker when we use Scruggs’ index of welfare-state generosity as an alternative dependent variable" (s 253n).

[2] De skriver utförligt och fint om hur man ska tolka koefficienterna i en modell med en laggad beroende variabel bland de oberoende variablerna: "The coefficient for the lagged level of social spending is negative and statistically significant in all of the models reported in Table 1. This coefficient provides a ready check on the equilibrium properties of our model. Any coefficient between -1 and 0 implies that the effects of a change in any of the independent variables are progressively reduced over time, inducing social spending to converge to a long-term equilibrium rate. In model (3), for instance, the parameter estimates of the lagged level of social spending indicate that approximately 85% (1–0.15 = 0.85) of a change in 1 year persists into the next year, that another 85% persists into the following year, and so on." (s 266)

Referenser
J Kiviet, "On bias, inconsistency, and efficiency of various estimators in dynamic panel data models", Journal of Econometrics 1995
Hyeok Yong Kwon och Jonas Pontusson, "Globalization, labour power and partisan politics revisited", Socio-Economic Review 2010.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar