Globaliseringen och inkomstfördelningens U-kurva

Nationalekonomen Simon Kuznets formulerade på 1950-talet en teori om inkomstfördelningens utveckling i industrialiserande länder som kom att betecknas som "Kuznetskurvan". Idén är att i den tidiga fasen av ett lands industrialisering så ökar inkomstojämlikheten kraftigt när individer flyttar ut ur en stor jordbrukssektor som antas ha homogen produktivitet och små produktionsenheter, till en industrisektor där produktiviteten och därmed lönerna är mycket högre. Skillnaden mellan industriinkomsterna och jordbruksinkomsterna gör då att ojämlikheten ökar. När landet är "färdigindustrialiserat" och bara en väldigt liten del av arbetskraften är kvar i jordbruket, så sker dock det omvända och inkomstojämlikheten minskar när den stora majoriteten av befolkningen tjänar "industriinkomster". Inkomstojämlikhetens utveckling förväntas därför se ut som ett upp-och-ner-vänt U under industrialiseringsfasen (s 1258). För USA hittade Kuznets att inkomstojämlikheten ökade fram till 1890-talet, fann en platå, och därefter minskade från 1920-talet till 1950-talet; efterföljare som Lindert och Williamson (1985) har hittat motsvarande mönster i en rad andra länder (s 1246).



Sedan 1960-talet har dock de rika länderna sett en omvänd rörelse: först en minskning av inkomstojämlikheten, och därefter en rejäl ökning; alltså ett U-mönster, som tillsammans med den tidigare lokaliserade Kuznetskurvan innebär att inkomstfördelningens utveckling i t ex USA de senaste 150 åren kan beskrivas som ett N-mönster. Hur kan man förklara detta? Sociologerna Arthur Alderson och Francois Nielsen gör ett försök i sin artikel "Globalization and the great U-turn" från 2002.

Teori och variabler
Den stora förklaringskandidaten är den ekonomiska globaliseringen, i en eller annan form. Ökad kapitalrörlighet och utflöden av FDI antas försvaga de rika ländernas arbetares förhandlingspositioner, genom att multinationella företags anställda i olika länder är heterogena och har svårt att vara solidariska med varandra (1252). FDI kan också öka ojämlikheten i de rika länderna genom att arbetarna där sysslar med mindre kapitalintensiv produktion vilket minskar avkastningen på arbete och ökar den på kapital (1253). Ökad handel Syd-Nord leder till avindustrialisering i Nord vilket leder till ökad inkomstojämlikhet eftersom industrin innehåller relativt välbetalda jobb för lågutbildade medan de nya tjänstesektorjobben tenderar att vara mer polariserade: dels högbetalda för högutbildade, dels lågbetalda för lågutbildade [1]. Och invandring antas sänka lågutbildades löner genom att öka utbudet på den typen av arbetskraft; Alderson och Nielsen baserar här sina antaganden på George Borjas inte okontroversiella forskning.

Alderson och Nielsen använder också Kuznets-variabler i sina regressioner: sektordualism, procent av arbetskraften som är i jordbrukssektorn, befolkningsökningstakt och enrollment ratio i sekundär utbildning (motsvarar gymnasiet i Sverige). Dessa variabler förväntas fånga de mekanismer av strukturell förändring i samhället som Kuznets på 50-talet teoretiserade (s 1258). Sektordualism är en funktion av skillnaden i genomsnittsinkomsterna i olika sektorer och sektorernas relativa storlek. A och N har data tillbaka till 1967 och hävdar att en rad av de 16 rika länder som de kollar på ännu inte var helt av-jordbrukifierade då; i Österrike, Danmark, Frankrike, Tyskland, Norge och Sverige arbetade då ännu över 10 procent av arbetskraften i jordbruket och i Finland, Irland, Italien och Japan var det över 20 procent.

Utöver variablerna från globaliseringens U-kurve-teorin och Kuznetsteorin använder de också en rad andra variabler som anses kunna vara viktiga. Kvinnligt arbetkraftsdeltagande förväntas öka hushålls-ginin a) genom kvinnors lägre löner öka andelen lågavlönade och b) genom "assortive mating" (1261). Andelen av arbetskraften som är i industrin förväntas ha en negativ effekt på inkomstojämlikheten genom argumentet som förklarats ovan (1262). Klassrelationer och institutionella faktorer förväntas också spela roll: facklig anslutningsgrad, grad av löneförhandlingskoordinering och välfärdsstatens dekommodifiering av arbetare förväntas alla sänka inkomstojämlikheten (1262ff). Förklaringen av dekommodifiering är mest intressant:

"'Decommodification' refers to the differing degrees to which individuals in different societies are able, given the same level of total social welfare expenditure, to opt out of the market while maintaining a “socially acceptable” standard of living (Esping-Andersen 1990). /.../
To the extent that decommodification circumscribes the purchase of labor /.../ and raises the effective minimum wage, we expect to observe a negative relationship between decommodification and  income inequality." (1264)

Själv kände jag bara till Scruggs index, som försöker göra precis samma sak, så det är intressant att se att också Alderson gjort en operationalisering av Esping-Andersens dekommodifieringsteori.

Data
Som beroende variabel använder Alderson och Nielsen brutto-ginikoefficienter från Deininger och Squire (1996). Ekonomiska och demografiska data kommer från de vanliga källorna: OECD, Penn World Tables, Världsbanken, IMF. Mer intressant är måttet på dekommodifiering, som inte är det av Lyle Scruggs som jag har använt, utan ett egenproducerat av Alderson (1997), inspirerat av Esping-Andersen.

"Decommodification is measured as an index of decommodification in sickness, maternity, and unemployment programs. The measurement scheme is inspired by Esping-Andersen (1990, p. 54) and is described in detail in Alderson (1997). Decommodification in sickness, maternity, and unemployment programs is measured in terms of (1) the replacement rate—ratio of benefits to usual earnings—for an average production worker in the first 26 weeks of sickness, maternity, or  unemployment, (2) the number of weeks of employment required to qualify for benefits, (3) the number of waiting days before benefits are paid, and (4) the number of weeks that benefits can be maintained. These individual items are standardized and then summed to arrive at decommodification scores for each of the three programs." (1266)

Lönesättningskoordineringsdata kommer från Kenworthy och facklig anslutningsgrad från Visser.

Modellspecifikationer
Alderson och Nielsen använder, och det här gillar jag inte riktigt, två perioddummies: en för 1973-1981 och en för 1982-1992; referenskategorin är 1967-1972 (1267). De använder också land-dummies, och nästan unikt för jämförande politisk ekonomi så använder de faktiskt inte fixed effects-dummies (FE) utan random effects-dummies (RE). De argumenterar för detta val med att RE till skillnad från FE inte tar bort all variation mellan länder ur estimatorn (1269) och att de är intresserade av att förklara variation mellan länder, inte bara inom. De använder, konventionellt men som nu på sistone, 2012 blivit allt mer kritiserat -- King och Roberts 2012, Beck 2012 -- Huber-White/sandwich-korrigerade standardfel (1270). De avfärdar användandet av en laggad beroende variabel bland de oberoende variablerna (en AR(1)-specifikation) med argumenten att deras RE-dummies redan fångat upp orsaker till seriekorrelation inom länderna (dettta visar de dock inte), att de har för korta serier för en AR-specifikation, att de ojämna avstånden mellan observationerna i data gör samplet olämpligt för AR, och att kombination av enhetsspecifika intercept och AR-specifikationer är problematiskt (1270).

Resultat
Alderson och Nielsen kör en stor mängd regressioner, så många att det blir otydligt i min mening, i regel enligt metoden att lägga till en variabel i taget. De slutar dock vid nedanstående tabell som innehåller de två mest inkluderande modellerna, 12 och 13, som inkluderar såväl globaliserings- och Kuznetsvariabler som institutionella och andra variabler. De två period-dummies blir här inte signifikanta; de blir inte det i modellerna där globaliseringsvariablerna är inkluderade, vilket gör att jag än mer inte fattar varför dessa dummies allt är med. Jordbruksvariabeln har den motsatta effekten mot förväntat [2]. Annars är många resultat som förväntade: facklig anslutningsgrad, lönekoordinering och dekommodifiering sänker gini-koefficienten, kapitalutflöden, Syd-importer och invandring ökar den.

Alderson och Nielsen sammanfattar i en slags shoppinglista:

"The analysis also establishes empirically that the recent inequality experience of the OECD countries is associated with (1) the conclusion of the labor force shift from agriculture to the nonagricultural sectors (that generates between-sector inequality—sector dualism—that contributes to overall inequality), (2) the conclusion of the demographic transition (that generates an inverted-U trajectory of inequality as the rate of population growth rises and falls over the course of development), (3) the continuing spread of education with development (that generates a monotonic trend toward declining inequality over the course of development), (4) deunionization (that loosens constraints on wage variation among blue-collar workers and results in widening wage differentials among blue- and whitecollar workers), (5) the decline of wage-setting coordination (that also loosens institutional constraints on wider wage differentials), (6) variation in the degree to which welfare states decommodify labor (and thus reduce incentives to take low wage jobs), (7) the growth of female labor force participation (that generates rising inequality due to women’s lower average earnings and assortative mating), and (8) deindustrialization (that generates rising inequality as a consequence of the lower average wage and greater variance in wages in the service sector)." (s 1285)

Det här blir ju lite oöverskådeligt och det inser också A och N; därför går de vidare med en ny tabell som ska klargöra hur stora effekterna är, alltså substantiella effekter snarare än bara betas rakt av. I denna tabell, inklistran nedan, ser vi vad de kallar "standardiserade koefficienter" vilket är β för de i modell 13 signifikanta variablerna gångat med respektive variabels standardavvikelse, delat med den beroende variabelns standardavvikelse. Den "standardiserade koefficienter" är alltså hur mycket en standardavvikelses ökning av X-variabeln skulle påverka gini, uttryckt i standardavvikelser. Den "semistandardiserade koefficienten" är ett mått som jag är mer van vid att se: hur mycket en standardavvikseles ökning av X-variabeln skulle förändra gini, uttryckt i den beroende variabelns egna enheter (i detta fallet en skala från 0 till 100). Vidare så anger de också "maximum impact" som är det extrema scenariot att X-variabelns värde ökas från dess minimum i samplet till sitt maximum: hur mycket skulle då gini påverkas? Detta scenario är förstås väldigt orealistiskt, inte minst eftersom samplet innehåller 16 olika länder och att till exempel facklig anslutningsgrad i USA år 1992 knappast hux flux kommer att öka till Sveriges nivå år 1967. Därför anger de också vad de kallar "maximum longitudinal impact" vilket är effekten av en multiplikation med β * det genomsnittliga avståndet mellan minimi- och maximivärde inom länderna.

De tre variablers om visar sig ha störst effekter är andelen av arbetskraften i jordbruket, facklig anslutningsgrad samt dekommodifiering (1286). Störst effekter inom länder har däremot arbetskraften i jordbruket tillsammans med kapitalutflöden och importer från globala Syd. Detta är ett fascinerande sätt att visa på varierande kausalitet mellan och inom länder.

Noter
[1] Detta är i mitt tycke det mest intressanta teoretiska resonemanget ur teoridelen. Argumentet bygger på Bluestone och Harrisons arbeten från 1982 och 1988 om USA:s utveckling, och A och N sammanfattar så här: "The work of Bluestone and Harrison (1982; see also Harrison and Bluestone 1988) is representative of this approach. Harrison and Bluestone argue that DI in the contemporary period is being undertaken as part of a “globalization gambit.” This move is argued to constitute an integral part of a new set of corporate strategies designed to abrogate the old postwar social contract between capital, labor, and the state and, in doing so, to restore acceptable levels of profitability in response to the “profit squeeze” of the 1970s. The result of this strategy, they argue, is a kind of hollowing of the economy of the capital exporting country. By hollowing, they mean that firms are no longer undertaking DI in an effort to complement domestic investment and production, but to replace it. Thus in recent years, as firm after firm in the manufacturing sector has decided to invest abroad in search of lower labor costs, the end result has been deindustrialization. Deindustrialization has, in turn, produced rising inequality because it has entailed the movement of a portion of the labor force from the industrial sector, typified internally by higher average wages and a comparatively flat distribution of income, to the service sector, typified internally by lower average wages and a higher level of inequality." (s 1251)
[2] Jordbruksvariabeln -- andel av arbetskraften som jobbar i den sektorn -- har här motsatt effekt mot den förväntade. A och N resonerar: "Since inequality within agriculture is assumed to be less than in the 'modern' industrial and services sector, a negative effect of %labor force in agriculture on income inequality is expected. The positive effect of this variable found in models 11–13 (and in similar models estimated from data on U.S. counties; see Nielsen and Alderson 1997) suggests that
Kuznets’s dualism model, while important for developing societies, tends to become less relevant for advanced industrial societies in which the agricultural sector has dwindled and sector dualism (which reflects average income differences between agriculture and other sectors) has become a small component of overall inequality. For such societies, the very meaning of the variable %labor force in agriculture likely changes to become a measure of agrarian traditionalism rather than a component of the dualism model." (s 1283)

Referens
Alderson 1997
Arthur Alderson och Francois Nielsen, "Globalization and the Great U-Turn: Income Inequality Trends in 16 OECD Countries", American Journal of Sociology mars 2002.
Deininger och Squire
Lindert och Williamson