De gyllene årens institutionella ordning och varför den slutade att fungera

Mycket av den ekonomisk-historiska och politisk-ekonomiska diskussionen om perioden efter 1945 i de rika länderna bygger på en väldigt enkel, men inte desto mindre relevant, periodisering: först de "gyllene åren" (les trente glorieuses, etc) som varade till ungefär oljekrisen 1973, och därefter perioden därefter, vad vi nu ska kalla den. De två perioderna skiljer sig markant åt i många sammanhängande dimensioner: den första perioden hade högre BNP-tillväxt (jfr Temin 2002), högre produktivitetstillväxt, en växande industrisektor i Europa, utbyggnad av välfärdsstaten, en ökande löneandel, starka fackföreningar i Europa, Bretton Woods-ordningen, i någon mån en keynesiansk dominans inom den ekonomiska politiken, kalla kriget, och stor arbetskraftsmigration till Västeuropa. Den andra perioden har lägre BNP-tillväxt, sämre produktivitetstillväxt, en krympande industrisektor och ökande tjänstesektor i Europa, stagnerande välfärdsstatsstorlek, sjunkande löneandel, försvagning av fackföreningarna, monetaristisk dominans i den ekonomiska politiken, kommunismens fall, och stopp på arbetskraftsinvandringen. Det finns förstås många olika tolkningar av och förklaringar till skiftet mellan de olika perioderna, men i detta blogginlägg ska jag fokusera på den tolkning av de gyllene årens institutionella ordning i Europa som ekonomisk-historikern Barry Eichengreen och statsvetaren Torben Iversen lägger fram i sin artikel "Institutions and Economic Performance" från 1999.


Artikeln är inte särskilt empirisk och rymmer ingen ekonometrisk analys, utan tillvägagångssättet är att de beskriver en "idealtypisk" beskrivning av de gyllene årens institutionella ordning i Västeuropa, och lite diskussion kring idealtypen, när den funkade och när och varför den slutade funka, samt lite om hur olika västeuropeiska länders realitet förhöll sig till idealtypen. Utgångspunkten är denna (s 124): efter kriget fanns tre centrala problem för arbetsmarknadsordningen i Västeuropa. Ett, kortsiktighet: det fanns föga internationellt rörligt kapital tillgängligt så nödvändiga investeringar var tvungna att finansieras inrikes, vilket enligt Eichengreen och Iversen innebar att löneåterhållsamhet skulle krävas för att finansiera investeringarna. Två, collective action-problem: det vore lockande för individuella fackförbund att pressa upp sina löner även när andra fackförbund varit återhållsamma för att gynna investeringarna; därför var koordinering av löneförhandlingarna nödvändiga för att uppnå återhållsamhet överlag. Och tre, distributionskonflikt: arbetare skulle bara vara villiga att avstå från löneutrymme om de kunde vara säkra på att kapitalisterna skulle återinvestera vinsterna och på så sätt skapa nya jobb och ökad produktivitet. Eichengreen och Iversen hävdar att "centralized and concerted bargaining of the form that emerged in Europe in the decades following the Second World War addressed these three problems simultaneously." Centraliserade löneförhandlingar fixade löneåterhållsamheten vilket i sin tur underlättades av expanderande välfärdsstater vilket gjorde arbetare mindre oroliga för framtiden, och skatter (E och I förklarar inte riktigt hur) missgynnade aktie-utdelningar och lyxkonsumtion vilket gjorde att "övervinsterna" i hög grad återinvesterades. På detta sätt, menar Eichengreen och Iversen, skapades win-win-institutioner under dessa år.

Varför slutade då denna ordning att fungera? E och I hävdar att den vilade på tre förutsättningar, som i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet upplöstes (s 125). Den första är att förutsättningarna för hög BNP-tillväxt var exceptionella, av flera orsaker: Västeuropa genomgick ett strukturellt skifte från lågproduktivt jordbruk till mer produktiv industri (jfr Temin 2002), och det fanns mycket enkel catch up-tillväxt att göra jämfört med världens teknologiska ledare, USA. Den andra förutsättningen, och här blir Eichengreen och Iversens tes mer problematisk kan jag tycka, är att arbetskraften under de gyllene åren var relativt "homogen" genom att den fordistiska produktionen framför allt använde "semi-skilled" arbetare, vars löner inte pressades upp för mycket av löneutjämningsstrategier. Den tredje förutsättningen är att staten förenklade "cooperative bargaining" genom att minska den ekonomiska osäkerheten för individerna. Under 1950- och 1960-talen rådde institutionella komplementariteter mellan lönesättningsinstitutionerna, den fordistiska organisationen av arbetet, och välfärdsstatens utbyggnad, menar Eichengreen och Iversen, men i slutet av 1960-talet började denna ordning att krackelera.

Med början i den "heta sommaren" 1968 ökade löneökningstakten kraftigt vilket ökade inflationen. Arbetslösheten var mycket låg och samtidigt hade arbetskraftsreserven från jordbruket börjat ebba ut. Med Bretton Woods-systemets uppbrott 1971 "inflationary expectations lost their anchor" (s 130). Under samma tid - och här kan man återigen ifrågasätta Eichengreen och Iversens framställning - växte vikten av "diversified quality production" på fordismens bekostnad, alltså mindre homogen produktion, med kortare produktionslinjer och större varians av produkter, och E och I hävdar att efterfrågan på arbetskraft i industrin med detta skiftade uppåt i skill-kontinuumet: efterfrågan på högutbildade relativt till mellanutbildade ökade, men de centraliserande lönesättningsinstitutionerna gjorde att relativlönerna inte anpassade sig (s 131). Tjänstesektorerna började växa och industrisektorerna att minska i betydelse, vilket minskade utrymmet för produktivitetstillväxt, vilket förändrade förutsättningarna för lönesättningen och gjorde de centraliserande institutionerna mindre funktionella.

Eichengreen och Iversen använder metaforen "overshoot" (s 122, 133) för de gyllene årens institutioner - arbetsmarknadsinstitutionerna och välfärdsstaten - och det är en välbekant bild: arbetarrörelsen/jämlikheten/välfärdsstatens generositet "gick för långt". Och denna förklaring kan fungera åtminstone teoretiskt: onekligen hade man hög BNP-tillväxt och produktivitetstillväxt kombinerat med starka fack och höga skatter på 1960-talet, så man det är direkt orimligt att säga att starka fack och höga skatter aldrig kan förenas med hög tillväxt och ekonomisk effektivitet, men däremot så kan man ju göra förklaringen att starka fack och höga skatter bara är förenliga med hög tillväxt och ekonomisk effektivitet under vissa förutsättningar. Till exempel catch up-tillväxt, en stor industrisektor, osv. Den invändning som jag vill göra mot framställningen i "Institutions and Economic Performance" är dock att de inte klargör mer exakt kopplingen  produktionssystem (fordism etc) - efterfrågan på olika typer av arbetskraft - lönesättningssystem och deras /in/effektivitet.

I alla fall, så är det ju en slags mainstreamförklaring det här, om än lite mer sofistikerad än många andra varianter.Vilka politiska slutsatser kommer Eichengreen och Iversen då fram till utifrån denna analys? Jo, dessa:

"Where successful, the Netherlands being a case in point, this mixture of macroeconomic discipline and negotiated flexibilization of labour markets has boosted employment without the political confrontation and gross inequalities accompanying the neo-liberal strategy in Britain." (s 136)

och:

"Because most European countries cannot rely on market-based solutions as in the USA, coordinated wage bargaining will continue to be important for cost competitiveness, but to capitalize fully on new technologies and changes in the type of labour they require, countries will have to accept wider and more variable wage differentials." (s 137)

Artikeln är från 1999 och en del har väl hänt sedan dess, men visst är väl Nederländerna fortfarande ett av länderna i Europa med starkare ekonomisk performance, åtminstone vad gäller arbetslöshet.


Referenser
Barry Eichengreen och Torben Iversen, "Institutions and Economic Performance: Evidence from the Labour Market", Oxford Review of Economic Policy nr 4 1999
Peter Temin, "The Golden Age of European Growth Reconsidered" (pdf), European Review of Economic History, 2002