måndag 4 juni 2012

Politiska kris-svar i PIIGS

Jag har tidigare klagat på att den ekonomiska krisens förlopp i Europa fått så mycket mindre skildringar än vad finanskrisens förlopp i USA fått. Därför blir jag glad av att hitta sociologen Lucio Baccaro, vid universitetet i Géneve, och statsvetaren Klaus Armingeons, vid universitetet i Bern, paper "The Sorrows of Young Euro" (bedrövlig titel! Nästan Expressen Kultur-varning på hur långsökt den parafrasen är.) från förra året. De utgår från Peter Gourevitchs politisk ekonomi-klassiker Politics in Hard Times från 1986, med dess fråga: hur reagerar politiska aktörer i olika kontexter på samma kris? De kollar på fem länder som drabbats hårt i den nuvarande krisen: Irland, Portugal, Spanien och Grekland, med sidoblickar på Island och Italien. Det är inget anmärkningsvärt paper utan mest deskriptivt med någon utströdd teoretisk reflektion, men det är ändå gott med en samlad diskussion av likheter och olikheter i PIIGS-krisen.Jag ska ta upp frågorna om (a) orsaker till, och (b) responser på krisen.


(Utlösande) orsaker
Irlands och Islands kriser är i hög grad finansiella kriser. I Irland förenades en finanssektorkrasch dessutom med en fastighetskrasch. Den senare utlösande orsaken har Irland gemensamt med Spanien. Grekland och Portugal är däremot mer klassiska fall av eurosclerosis, där lönekostnaderna ökat snabbare än produktiviteten en längre tid och där marknader är ineffektiva och staten dysfunktionell. Armingeon och Baccaro gör dock en intressant poäng just kring bristen på konkurrenskraft: den beror inte på särskilt höga reallöneökningar, utan på riktigt svag produktivitetsutveckling:
"In Greece, Italy, and Spain, the countries for which hourly wage data are available, wages continued to be much lower than in Germany. In the period in question, they simply grew in line with German wages, with no sign of convergence. However, productivity trends were very different. While productivity continued to grow in Germany at the same pace as before, it grew more slowly in Greece, was practically flat in Spain, and even declined in Italy. This signals problems with the pattern of sectoral specialization of these countries – problems which are unlikely to be solved simply by cutting wages." (s 3)

Responser: samma policies, olika politiska processer
Det har inte funnits, konstaterar Armingeon och Baccaro, särskilt mycket politiskt svängrum för euroländerna Portugal, Irland, Spanien och Grekland när det gäller att bestämma vilken ekonomisk politik man ville föra. EMU-medlemskapet har avskaffat deras egna penningpolitik, och Trojkans direktiv inskränkt deras ekonomiska politiks möjligheter. Allmänt talat har de sakpolitiska responserna i alla länder blivit nedskärningar, men de politiska processerna har varit väldigt annorlunda. Armingeon och Baccaro:
"To be sure, there is a lot of variation at the country level in the way in which domestic actors seek to blunt popular opposition – through concessionary  corporatism in Ireland and Spain and grand coalitions in Portugal – but the truth of the matter is that none of this country-level variation makes any difference for the type of policy response: there is only one option – internal devaluation – and it is imposed from outside." (s 32)
Huvudpoängen här är att policy blir densamma vilket är en hämsko på demokratin, och jag ska återkomma till den, men först vill jag ta upp nyanseringen om processer här som jag tycker är riktigt intressant. På Irland har korporatistisk tripartism varit en del av processen (s 17), vilket alls inte är fallet t ex i Portugal (s 17). I Portugal har däremot de två stora politiska partierna kunnat ha något samarbete om att administrera nedskärningarna (s 19), vilket inte varit fallet i Grekland där de endast fokuserat på att lägga krokben för varandra och hyckla om vad de själva hade haft majoritet (=samma sak) (s 25). I Spanien har ett visst mått av "social dialog" använts (s 20-23), och det är också det enda landet som börjat (år 2008) med att bemöta krisen med keynesiansk stimulanspolitik. Denna gav man dock upp kring årsskiftet 2009-10. De första ekonomisk-politiska reaktionerna kan klassificeras enligt detta kontinuum:
starkt kontracyklisk (SP) -- begränsat kontracyklisk (PT) -- procyklisk (GR) -- starkt procyklisk (IRL) (s 24)
Efter hand konvergerade de dock.
"The only type of choice left to governments was in the modalities used to mobilize popular consensus for, or at least blunt hostility against, austerity policies: a grand coalition in Portugal; a mix of unilateralism and concessionary corporatism in Ireland and Spain; unilateralism by default, i.e. due to the failure of both the parliamentary and corporatist channels, in Greece. Incumbent governments were unseated by the opposition in parliamentary elections in Greece (2009), Ireland (2011), and Portugal (2011). The Spanish Socialist government suffered a burning defeat in local and regional elections in 2011. Political parties at the opposite end of the political spectrum in Greece and Portugal took turns accusing the other party for policies they
themselves had implemented, or tried to implement, when in power." (s 26)
Tvångströjan/tryckkokaren EMU (jfr s 34) med anti-inflationära ECB omöjliggjorde devalveringar och högre inflation, så krishanteringen har blivit nedskärningar. Armingeon och Baccaro avfärdar expansiorary austerity-idéerna och förespråkar en mer stimulerande ekonomisk politik och förändrade mandat för ECB, men de lägger också fram ett ovanligare (men inte far out) reformförslag för eurozonen: förändrade arbetsmarknadsinstitutioner.
"One way to redress the competitiveness gap between core and peripheral members of the Euro-zone in the longer term would be to replace the current forms of national competitive corporatisms with true coordinated wage bargaining at the European level, which would ensure that national wages grow in line with national productivity growth conditions. This would also help fine-tune the single monetary policy of the central bank." (s 29)
Reformförslagen om mer expansiv ekonomisk politik, förändrade mandat för ECB och förändrade lönesättningssystem är dock inte särskilt realistiska, och framför allt inte på kort sikt - det säger Armingeon och Baccaro själva. Mer troligt är mer nyliberalism i Europa: ironiskt nog, nu när nyliberalismens teorier om effektiva marknader etcetera diskrediterats av finanskraschen 2008, så implementeras nyliberalismens policies med lika mycket entusiasm som aldrig förr. Och här närmar sig Armingeon och Baccaro alarmismen hos en Wolfgang Streeck eller en Martin Wolf, när de oroar sig för det demokratiska underskottet i krishanteringen i Europa, här i tre punkter:
"(a) A basic idea of democracy is that parties can make a difference: it matters who governs. In the four countries under consideration this seems no longer to be the case, though. Although they claimed to change the course of policy, incoming governments such as the Greek socialist government in 2009, the new Irish Fine Gael and Labor government or the new Portuguese conservative (‘social-democratic’) Party in 2011 had no choice but to continue the policy of the previous government. This became absolutely clear in May/June 2011 when the EU and the IMF insisted on settling the term of the austerity-‘Memorandum’ with all major Portuguese parties that stood a chance to be elected into government in 2011.
(b) Most European democracies depend on the support of organized interests. Both the
‘corporatist’ (Lehmbruch, 1979) and pluralist literatures (Truman, 1962) started from the idea that citizens may establish and join interest organizations that make a difference in the politicalvprocess. This happened either by lobbyism and pressure politics (pluralism) or by incorporation into the process of policy formulation and implementation (corporatism). The country cases showed that interest groups can now choose between entering agreements where they agree to concessions but get nothing in return, except political recognition (e.g. the Spanish pension agreement and the Irish Croke Park deal), or mobilizing members for fights that are unlikely to produce concrete results.
(c) In all four countries trust in national governments (percent of respondents saying that
they tend to trust their national government) has receded dramatically between Spring 2007 and November 2010: from 41 to 10 percent in Ireland, from 41 to 22 percent in Greece, from 46 to 19 percent in Portugal and from 52 to 21 percent in Spain. Trust in other democratic institutions and perceptions about the output legitimacy of national governments (whether they had a good crisis performance) are at dramatically low levels, too. In particular political parties were trusted by 5 (Greece), 9 (Ireland), 14 (Portugal) and 11 percent (Spain) of citizens in the fall of 2010. In addition to trust in democratic governments and parties, the quality of democratic participation in terms of knowledge and motivation is extremely poor in Greece, Portugal and Spain compared to other democratic nations (Bühlmann and Kriesi, 2007). The democratic systems in the Southern European countries are experiencing a major loss of legitimacy and active support by citizens."
Ingen munter läsning. Och som det säger: det är slående att en kris som påståtts påvisa nyliberalismens teoretiska brister, i praktiken endast stärkt nyliberalismen. Om jag ska säga något positivt om det så är det väl att det är ett matigt intellektuellt arbete att formulera intelligenta, slagkraftiga och potentiellt valvinnande alternativ till den nyliberala enda vägen-politiken.


Referens
Klaus Armingeon och Lucio Baccaro, "The Sorrows of Young Euro: Policy Responses to the Sovereign Debt Crisis" (pdf), juli 2011

---
Uppdatering 25 januari 2013
Kate Mackenzie, "We'll solve this internal devaluation question quicker than we thought", FT Alphaville 18 september 2012
Masa Serdarevic, "All pain and no (productivity) gain", FT Alphaville 18 januari

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar