Demokratiskt kapital

 

Nationalekonomerna Torsten Persson (Stockholm) och Guido Tabellini (Bocconi) presenterar i sin artikel "Democratic Capital" från 2009 tre nya idéer om relationen mellan välstånd (mätt som BNP per capita) och demokrati. Vi vet att de två sakerna korrelerar, men varför, vad driver vad? Persson och Tabellinis första idé eller argument är att om demokrati förbättrar den ekonomiska utvecklingen, så kommer också förväntningar om en kommande demokrati påverka investeringsbeteendet i en autokratis slutfaser. Detta gör att ekonometriska skattningar av demokratiseringens effekt på ekonomin kommer underskatta de positiva effekterna, om folk redan börjat anpassa sig utifrån sina förväntningar, före demokratiseringen faktiskt sker. (99-100) Den andra idén är att för att demokratin konsolideras långsamt, "through a slow accumulation of a stock of civic and social assets that we call 'democratic capital.'" (s. 89) Persson och Tabellini menar att det demokratiska kapitalet ackumulerar ett samhälle antingen genom egen erfarenhet av demokrati, eller genom att ta inflytande från grannländer. [1] Dessa två argument kan kombineras till att förklara utvecklingen av en positiv spiral av demokrati och ekonomisk utveckling. Det tredje argumentet är att det inte är slumpmässigt vilka autokratier som demokratiseras, och att beräkningar av effekterna av demokratisering alltså kan vara biased.

Begreppet "demokratiskt kapital" är det som intresserar mig mest med Persson och Tabellinis undersökning. Angående detta så relaterar de till tidigare forskning så här:

"We are not the first to stress civic engagement and cultural attitudes in shaping the functioning of political institutions, and how some kind of “social capital” can be acquired over time. Important precursors include Seymour Martin Lipset (1959), Gabriel A. Almond and Sidney Verba (1963) and, more recently, Robert D. Putnam (1993), Axel Hadenius and Jan Teorell (2005), and Ronald Inglehart and Christian Welzel (2005). But our empirical methodology is very different from these studies.
In particular, democratic capital refers to variables that influence the stability of democratic regimes without direct effects on economic outcomes. The importance of culture in economic (as opposed to political) development is discussed from a different perspective in Guido Tabellini (2008a)." (s. 91)

Deras mått på BNP per capita kommer från Angus Maddison (2001). Måttet på politisk regim är binärt: 0 för autokrati, 1 för demokrati, och bygger först och främst på Polity IV som betygsätter politiska regimer från -10 (ren diktatur) till +10 (ren demokrati); Persson och Tabellini kodar landet som demokrati om värdet är över 0. [3] Deras alternativa mått på demokratisering kommer från Boix och Rosatos (2001) utbyggnad av Przeworski et als (2000) data. Detta är en binär variabel för "turnover of political power in free and fair elections". (s. 100) Persson och Tabellini beskriver fördelningen av länder som går från autokrati till demokrati, eller inte, eller fram och tillbaka flera gånger: 

"By both measures, political change varies a great deal across countries. Some nations, such as Afghanistan, China, and Morocco, never experience a transition into democracy. Others, like Australia and Canada, start out as democracies from independence, and never relapse into autocracy. Yet others, such as Costa Rica and Denmark, start out autocratic and make a single transition into democracy. Many countries have a more eventful history, however, with intermittent spells of democracy and autocracy. According to the Polity IV measure, Guatemala is the most extreme, having gone through six periods each of democracy and autocracy, since independence in 1839." (s. 100)

Hur kan man då mäta demokratiskt kapital, d, utifrån dessa data? Persson och Tabellini menar att det demokratiska kapitalet kommer i två former. Det första är inhemskt demokratiskt kapital (z), som växer över tid när medborgarna får fler erfarenheter av demokratiskt samhällsliv. Detta gör demokratin mer robust på flera sätt (genom flera mekanismer), som uppbyggnaden av formella och informella institutioner, som politiska partier och sociala normer. Tabellini (2008) har presenterat en formell modell för hur kulturella normer överförs mellan generationerna, och visar hur andra generationens invandrare i USA vars föräldrar kommer från mer demokratiska länder, idag har högre grad tillit, vilket är korrelerat med politiskt deltagande.

De säger att de är "agnostic about functional form" om hur z formeras, och börjar med en enkel modell där z ökar med antalet år som demokrati och vittrar med antalet år som autokrati. Om ∑ är från τ=0 till τ  = t−t_0 och t_0 är startåret, som antingen är år 1800 (när datat börjar) eller året när staten blir självständig, så:

 z (δ)_i,t = (1 − δ)   ∑  (1 − a_i,t−τ) δ^τ 

Diagrammet som jag klistrat in högst upp här illustrerar hur det demokratiska kapitalet utvecklades i Spanien och Sverige sedan 1800 om vi följer ekvationen här och sätter förslitningstakten 1-δ till 0,06. Länderna hade ganska olik politisk historia: Sverige blev demokratiskt först 1910 men förblev då demokratiskt, medan Spanien för första gången blev demokratiskt mycket tidigare, 1870, men också hade en mycket mer volatil historia därefter. Persson och Tabellini laborerar med två olika värden på δ, 0,94 eller 0,99, och med det lägre värdet på δ, alltså högre förslitningstakt på det demokratiska kapitalet, så går Sverige om Spanien i "demokratiskt kapital" runt 1930, snarare än runt 1950 som sker i modelleringen med δ på 0,99.

Den andra dimensionen av demokratiskt kapital är enligt Persson och Tabellini baserad på förhållanden i grannländerna. De definierar detta utländska demokratiska kapital f_i,t som:

 f (ρ)_i,t = ∑ (1 − a_j,t) ϖ (ρ)_t ^i,j
                j≠i
där a är ett mått på demokrati i närliggande landet j, och vikten ϖ tar in avståndet mellan land i (som vi är intresserade av) och landet j. ϖ faller till 0 när avståndet överskrider radius ρ utanför vilken förhållandena alltså inte förväntas påverka det demokratiska kapitalet i land i.

Man kan tycka att måtten är rätt yxiga -- t ex den medvetet naivt formulerade modellen att politiken i land i påverkas lika mycket av alla länder på samma geografiska avstånd, snarare än att detta medieras av land j:s befolkningsstorlek, ekonomiska styrka, militära styrka etc -- och Persson och Tabellini medger också att måtten d och f är "boldly constructed measures of democratic capital". (s. 104) De menar till måttens fördel att de båda är starkt korrelerade med graden till vilken medborgare värderar det demokratiska styrelsesättet i en stor uppsättning länder; på 1990-talet frågade World Value Surveys personer i 60 länder om de höll med om påståendet “Democracy may have problems, but it’s better than any other form of government.”, och benägenheten att hålla med är starkt korrelerad med Persson och Tabellinis mått d och f.

Den empiriska studien börjar med att beräkna sannolikheten för regimskifte: från autokrati till demokrati, eller tvärtom. Här undersöker de betydelsen av det demokratiska kapitalet, BNP per capita och BNP per capita givet politisk regim. Med maximum likelihood-metoder beräknar de rimliga värden på δ och ρ; δ hamnar mellan 0,94 och 0,99 och ρ hamnar på 1 vilket innebär att hela världens länder räknas in i den relevanta referensgruppen. (Vad jag inte fattar är hur en ρ på 1 kan kombineras med års-fixed effects, men men.) [4] Demokratiskt kapital minskar föga förvånande sannolikheten för en autokratisering, och högre inkomst minskar risken att en demokrati autokratiseras. (s. 111) Modellerna kan dock inte förklara majoriteten av sannolikheten att demokratiseras eller autokratiseras: de förklarar ungefär 22 procent av risken att autokratiseras, och hälften så mycket för risken att demokratiseras.

De har en utförlig diskussion om möjliga metodologiska problem med regressionerna, med till exempel random effects-modeller istället för fixed effects, och diskussion om dold heterogenitet med flera möjliga problem. (s. 114-115) Efter denna diskussion övergår artikeln, som är ganska lång, till bestämningsfaktorerna bakom den ekonomiska tillväxttakten, med fokus på demokratins roll. Att vara nära en övergång till autokrati igen har en negativ effekt på den ekonomiska tillväxten i demokratiska länder. (116-121) Att ha inhemskt "demokratiskt kapital" ackumulerat är bra för tillväxten.

Slutsatssektionen börjar med att beskriva det ömsesidiga beroendet mellan den ekonomiska tillväxten och demokratin:

"Our results suggest the possibility of a virtuous circle, of the type mentioned in the introduction. Having long-time democratic experience favors economic development through physical capital accumulation, which helps further consolidate democracy. This, in turn, leads to the accumulation of more democratic capital, with additional positive effects on income and democratic stability." (s. 123)

Det deskriptiva mönstret, när de klassificerar en stor mängd av världens länder i ett diagram med demokratisk erfarenhet på en axel och BNP per capita på den andra axeln, antyder att alla demokratier har ekonomisk utveckling, men att också en del autokratier har det. Demokrati är då en tillräckligt men inte nödvändig orsak till ekonomisk tillväxt. (s. 123)
 

referens

Torsten Persson och Guido Tabellini (2009) "Democratic Capital: The Nexus of Political and Economic Change", American Economic Journal: Macroeconomics, 1:2, s. 88-126.

fotnoter

[1] Ett annat sätt att tänka på den här frågan är att som Kadivar, Usmani och Bradlow fokusera på den folkliga mobiliseringen i en autokrati -- den folkliga mobilisering som i sig kan leda till demokratisering.

[2] Deras makroekonomiska modell ser mycket kort ut som följer. produktionen BNP per gammal person, y, beror på produktivitet A och kapitalintensiteten k. Produktiviteten är A i autokratier och A + θ i demokratier. Varje ung person har inkomsten w. De unga personer väljer att spara k i period t-1 utifrån förväntningar om avkastning som också beror på θ, alltså skillnaden i produktivitet mellan demokrati och autokrati, och p, sannolikheten att landet kommer vara en autokrati i period t. Sannolikheten för ett regimbyte är χ som tar ett värde mellan 0 och 1. Sannolikheten beror på hur många av de gamla medborgarna som engagerar sig för att försvara demokratin, som i sin tur beror på deras avkastning av detta, b som beror på d och θk. d är det demokratiska kapitalet, som "reflects cultural forces related to history or geography that lead to an appreciation of democracy." (s. 94) Sannolikheten för autokrati avtar alltså med d och θ. d har en effekt på kapitalackumulationen indirekt, genom sannolikheten för autokrati p, men inte direkt. 

De menar att länder "sorterar sig" till autokrati och demokrati beroende på om θ är positiv (sortering till demokrati) eller negativ (sortering till autokrati). (s. 96-97) 

[3] De påpekar att den underliggande genomsnittliga förändringen i Polity IV när de kodar ett regimskifte (från 0 till 1 eller 1 till 0) är 8. (s. 100) Med så stora skiften är dikotomiseringen mindre kontroversiell än om skiftena hade varit mindre, om det hade varit en mängd fall som rörde sig från 0 till 1 eller liknande. 

[4] I introduktionen till regressionerna så beskriver de specifikationerna så här: "Some specifications include a number of fixed and time varying controls, xi,t, to reflect country- and time-specific probabilities of a coup or an uprise, corresponding to parameter χ in the model." (s. 107)