Kunskapsekonomin och inkomstojämlikheten

Under de senaste fyrtio åren eller så har inkomstspridningen ökat i de rika länderna, och dessa ekonomer har skiftat från fordism -- "an economic system built around the mass production and mass consumption of standardized consumer goods" till en kunskapsekonomi, känntetecknad av att "service sectors dominate economic activity and human capital is central to economic prosperity." Dessa två skeenden hänger ihop på ett kausalt sätt. Så effektivt börjar David Hope (verksam vid KCL) och Angelo Martelli (verksam vid LSE) en artikel i World Politics från 2019. Den ökade ojämlikheten beror bland annat på att revolutionen i informations- och kommunikationsteknologi ökade efterfrågan på universitetsutbildad arbetskraft, och på att enklare rutinjobb avskaffats genom automatisering (ref Autor Levy och Murnane 2003; Goos och Manning 2007 m fl). Diagram 1, som jag klistrat in ovan, visar att alla rika länder fått en mer kunskapsintensiv produktion sedan 1970-talet. Men, säger Hope och Martelli, ojämlikheten har ökat mycket mer i vissa länder -- framför allt Storbritannien och USA -- än i andra.

Originalbidraget med deras artikel är att ge en jämförande studie av relationen mellan kunskapsekonomin och inkomstojämlikhet och att förklara varför vissa länder har fått den ena saken (fler kunskapsintensiva jobb) utan den andra (mer inkomstojämlikhet). De bygger på litteraturen i jämförande politisk ekonomi om arbetsmarknadsinstitutionernas effekter på ojämlikhet, men menar att den litteraturen ännu inte utforskat kontexten kunskapsekonomin. Metodologiskt gör de en paneldataanalys för 18 OECD-länder från 1970 till 2007. Resultaten indikerar att starka fackföreningar och koordinerad lönebildning ännu kan forma en relativt jämlik lönestruktur, även i en kunskapsekonomisk nutida kontext. Detta stöttar Kathleen Thelens tolkning i Varieties of Liberalization and the New Politics of Social Solidarity (2014) och Hope och Martelli menar att resultaten talar emot Baccaro och Howells argument att det finns en mer enhetlig trend av liberalisering och ökad ojämlikhet i rika demokratier. Här måste ju dock vän av ordning inflika att Hope och Martelli av någon anledning bara kollar på data fram till 2007, medan perioden sedan 2007 varit viktig för inkomstojämlikheten i länder som Norge och Sverige.

Litteraturöversikten är rätt rapsodisk och refererar en mängd studier, från Goldin och Katz argument om utbildning och efterfrågan på utbildad arbetskraft, till Huber och Stephens, till Pikettys argument om beskattning, till Hacker och Piersons argument om politikens betydelse i USA, till finanssektorn utforskad av Lin och Tomaskovic-Devey, till arbetsmarknadsinstitutioner utforskat av Roberts och Kwon. Vad gäller övergången från fordism till postfordism så refererar de litteraturen så här:

"In their cross-national study into the drivers of inequality in oecd countries, Wen-Hao Chen, Michael Förster, and Ana Llena-Nozal find that technological change, measured by ict intensity, r and d expenditure, and patents, significantly widens wage dispersion and accounts for more of the within-country variation in inequality than do trade or financial factors. In a complementary panel data study covering fifty-one countries between 1981 and 2003, Florence Jaumotte, Subir Lall, and Chris Papageorgiou find that technological progress exerts a greater effect on income inequality than trade or financial globalization.
The diffusion of ICT throughout the advanced democracies created a sharp upturn in demand for college-educated workers because their high-level, general skills are complements in production of ICT. This additional demand for skilled workers led to a rise in the relative wages of more-educated workers. The losers from technological change have typically been those workers in the middle of the skill distribution whose jobs focus on routine tasks that can be easily replicated by computers or machines.
The knowledge economy also contributed to the rapid rise in the income of the top 1 percent in the postindustrial era. Kevin Murphy and Ján Zábojník provide a market-based explanation for the explosion of CEO pay, arguing that managing a corporation today requires much more focus on general, transferable skills, such as management, economics, accounting, and computing, than on the firm-specific knowledge that was important in the predigital era. This shift has created a highly competitive global market for the best CEOs. In a study of more than 2,500 publicly traded firms, Heekyung Kim and Erik Brynjolfsson find that information technology (it) intensity strongly predicts CEO pay. Building on Luis Garicano and Esteban Rossi-Hanberg’s work, they argue that it increases the effective size of the firm run by a CEO, due to the greater information available for decision-making, the ease with which the CEO’s decisions can be passed through the business hierarchy, and the wider scope for monitoring and enforcing those decisions.
The integration of capital and goods markets that came with ICT and globalization also allows highly talented managers, CEOs, and entrepreneurs to operate in more markets and to reach more customers. The rapidly rising compensation of the top 1 percent in the knowledge economy therefore reflects both the superior ability of those individuals to reap the rewards of their talents and the greater complexity of their roles. One aspect of the knowledge economy, particularly in new digital technologies, that reinforces this dynamic is the existence of large network effects whereby the value of a product rises with the number of people using it (for example, social media platforms). Network effects often lead to the creation of winner-take-all or winner-take-most markets, in which the first mover in an industry gets a disproportionate amount of the returns." (s. 244-245)

Översikten över forskningen om arbetsmarknadsinstitutionernas effekter på ojämlikheten börjar med Koeniger, Leonardi och Nunziata, men Michael Wallersteins argument presenteras mer fylligt. Wallerstein menade att mer centraliserade löneförhandlingar sänker ojämlikheten, genom tre mekanismer: ekonomiskt, politiskt (medianlöntagaren styr) och genom normer (centraliserade förhandlingar påverkar normer om vad som är rättvist). Liknande så menar Blau och Kahn att USA:s decentraliserade lönebildning är en viktig förklaring till den höga löneojämlikheten där, och Kristal och Cohen (2017) visar för Israel över tid att decentralisering ökat lönespridningen sedan 70-talet.

En del studier studerar både kunskapsekonomins effekter och arbetsmarknadsinstitutionernas dito. Kristal och Cohen analyserar branschdata från USA och finner att försvagade fack och minimilöner förklarar hälften av ökningen av lönespridningen sedan 1960-atlet medan datoriseringen förklarar ungefär hälften. Däremot så nådde Wolffs (2006) tidsseriestudie med aggregerade data den motsatta slutsatsen, att investeringar i IKT hade större effekt än försvagningen av facket. OECD (2011) i en panelstudie av ett gäng länder finner tvärtom att institutioner var viktigare. Det finns kort sagt en mycket omfattande litteratur om bestämningsfaktorerna bakom den stigande löneojämlikheten, men Hope och Martelli betonar att det fattas studier med interaktionseffekter mellan teknologi och institutioner. Det finns teoretiska skäl att tro på sådana interaktionseffekter, både från Krugmans (1994) tidiga jämförelse av USA och Västeuropa och från Acemoglu och Jörn-Steffen Pischkes (1998, 1999) argument att investeringsbeslut formas av arbetsmarknadsinstitutioner. [1] Oesch visar i denna tradition att institutioner som håller uppe de lågbetaldas löner förhindrar skapandet av lågproduktiva, lågbetalda jobb; i sådana länder skapas t ex självscanning-kassor på snabbköpen. Lloyd, Weinkopf och Batt hittar också stöd för en sådan interaktionseffekt i en jämförande studie av call centres i flera länder. Martelli har själv i en tidigare studie utforskat implikationerna av anställningsskydd för jobbskapande och inkomstspridningen.

Hope och MArtellis metod är som sagt panelstudie av 18 OECD-länder. Deras avindustrialisering och tillväxt av kunskapsintensiva sektorer 1970 till 2007 syns i tabell 1 nedan. Den beroende variabeln i regressionerna är ett av två mått på inkomstojämlikhet: antingen topprocentens andel av inkomsterna från World Wealth and Income Database i Paris, eller 90/10-löneration från OECD:s Labor Force Statistics. Båda måtten är före skatter och transfereringar vilket är lämpligt för att utforska effekterna av kunskapsekonomin och insitutitonerna. Acemoglu och Pischke använder 90/10-löneration som mått på skillnaden mellan högutbildade och lågutbildade anställda. Måttet på den oberoende variabeln "kunskapsekonomin" kommer från Anne Wrens (2013) definition av "dynamic services", sektorer med större inslag av IKT: post och telekom, finans, och business services. Måttet är dessa tre sektorers sammantagna andel av sysselsättningen. Rorhbach (2009) och Huber, Huo och Stephens (2017) använder ett annat men liknande mått: andelen sysselsättning i sektorer som de definierar som kunskapsintensiva, utifrån OECD:s STAN-databas respektive EU KLEMS-databasen. Rohrbach inkluderar högteknologisk tillverkningsindustri medan Huber, Huo och Stephens bara fokuserar på kunskapsintensiv tjänsteproduktion. [2] Hope och Martelli motiverar sitt mått med tre argument. Ett, sysselsättningen i dessa tre sektorer (identifierade av Wren) har expanderat signifikant sedan 70-talet. Två, sektorerna valdes genom en transparent, datadriven process. Tre, den teoretiska och empiriska litteraturen identifierar IKT som den centrala mekanismen som kopplar kunskapsekonomins genomslag till förändringar i inkomstfördelningen. (s. 257) I en robustness check använder de också ett alternativt mått, som bara är tillgängligt tillbaka till 1980: Kwon och Roberts (2015) mått på kunskapsintensiv sysselsättning utifrån ILO-data. Deras mått fokuserar på andelen "managers, professionals, technicians, and associate professionals." (s. 257)

De andra oberoende variablerna är måtten på arbetsmarknadsinstitutioner. Mått på lönebildningens koordination och kollektivavtalens täckningsgrad kommer från ICTWSS-databasen. Den fackliga anslutningsgraden kommer från OECD och Jelle Visser. För anställningsskydd använder de ett index, skala 0 till 6, från OECD:s Labor Force Statistics.

Kontrollvariablerna börjar med utgifter på utbildning som andel av BNP, för att kontrollera för utbudet av högutbildad arbetskraft. Ett rätt grovt och oprecist mått måste man säga -- både för att utgifter och output inte är samma sak, och för att det inte beaktar att dagens utbildningsutgifter så att säga står för morgondagens utbildade arbetskraft; det finns ju en rejäl lagg mellan att man blir utbildad och att man börjar arbeta. För finansialisering inkluderar de börsens värde som andel av BNP, också det ett väldigt grovt mått med tanke på att det kommer drivas mycket av fluktuationerna i aktiepriser, ett konjunkturfenomen och i sig delvis styrt av inkomstfördelningen, och inte säger mycket om finansialisering som övergripande fenomen. För globalisering kontrollerar de med FDI utgående ur ekonomin, och med importer från utvecklingsekonomier. En sista kontroll är arbetslösheten.

Den metodologiska approachen är gammal god (?) TSCS-ekonometri med Prais-Winsten korrigerade standardfel och korrigering för autoregression; de reffar klassiska papers som Beck och Katz (1995, 2011) och Plümper, Troeger och Manow (2005). För att hantera endogenitet alternerar de också metoden på tre sätt (1) laggar av de oberoende variablerna, (2) 2SLS med tre laggar som instrument, (3) Arellano-Bond-estimat.

Regressionerna ger signifikanta effekter av kunskapsekonomins expansion på ojämlikheten. Interaktionerna har de väntade effekterna, förutom facklig anslutning vars interaktionskoefficient inte är signifikant när utfallet är toppercentilens inkomstandel. För 90/10-ration är den däremot signifikant. (s. 265; den fackliga anslutningsgraden har också en negativ effekt på P99 i sig, utan interaktionen.) Att de institutionella variablerna inte har signifikant effekt i sig när interaktionen är inkluderad, tolkar Hope och Martelli som att de bara har en effekt genom sin medierande effekt på kunskapsekonomins expansion. Ekonometriskt blir jag dock lite tveksam, det är rätt många moving parts här och kunskapsekonomin har väl en rätt linjärt ökande trend och jag undrar om de verkligen plockar upp andra tidstrender som finns i de här ekonomierna under perioden.

I slutsatserna kommer de tillbaka till Baccaro och Howells liberaliseringstes och sin kritik mot den. "Although it is clear from our data set that the postindustrial era has seen substantial liberalization in the industrial relations arena, our findings suggest that differences in the strength of labor market in-
stitutions across countries remain an important driver of cross-country differences in income inequality." (s. 271) Men här är det ju återigen så väldigt märkligt att de inte alls problematiserar det faktum att deras data, i en artikel publicerad 2019, slutar år 2007, trots att vi vet att mycket har hänt med arbetsmarknadsinstitutioner och inkomstfördelning sedan dess. De kritiserar också Iversen och Soskice (2015) tolkning att brist på komplementaritet mellan lågutbildad och högutbildad arbetskraft i kunskapsekonomin gör att arbetsmarknadsinstitutioner inte längre är "important safeguards of wage solidarity"; Hope och Martinelli menar tvärtom i enlighet med Thelen (2014) att institutionerna fortfarande har en solidarisk effekt. Danmark har en av de lägsta graderna av inkomstojämlikhet bland de rika länderna men med en annorlunda facklig taktik på 2000-talet jämfört med efterkrigstiden. Hope och Martelli ställer sin optimistiska tolkning mot vad de i slutsatsdelen kallar " The dominant narrative in the emerging CPE literature on the knowledge economy", att solidariteten i arbetsmarknadssystemet urholkats av kunskapsekonomin.

För vidare forskning föreslår de mer mikro-analyser eller fallstudier som kan ge mer insikter om de kausala mekanismerna, t ex i de nordiska länderna. (s. 273) Man behöver också utforska producentgrupperna (fackförbunden och arbetsgivarorganisationerna) i mer detalj.

referens

David Hope och Angelo Martelli (2019) "The transition to the knowledge economy, labor market institutions, and income inequality in advanced democracies", World Politics 71 (2): 236-288.

fotnot

[1] Så här beskriver de Acemoglu och Pischkes argument: 

"An alternative theory that better fits the stylized facts was proposed in a series of articles by Daron Acemoglu and Jörn-Steffen Pischke around the turn of the twenty-first century; their core argument is that human and physical capital-investment decisions by firms are dependent on labor market institutions. Faced with the expansion of the world technology frontier caused by the ict revolution, countries with institutions that compress wages, such as unions and coordinated wage bargaining, should see relatively more investment in both worker training and technologies complementary to low-skilled labor. In countries where these institutions are absent, investment instead shifts toward technologies complementary to high-skilled workers. These effects occur because technological change offers different investment incentives for firms depending on the extent to which labor market institutions (or other factors) compress the wage structure.

Acemoglu and Pischke’s theory implies less skills-biased technical change in countries with strong labor market institutions—and consequently a smaller rise in the wage gap between skilled and unskilled workers. Building on the analyses in previous work with Acemoglu, Pischke presents empirical evidence that accords with their theory, showing that on-the-job training and physical capital investments were focused more on high-skilled workers in the US than in Europe during the 1980s, when wage inequality dramatically diverged on both sides of the Atlantic. In a complementary empirical analysis, Koeniger and Leonardi compare the effect of capital investment on wage inequality using industry-level data from Germany, with its strong labor market institutions, and from the US, with its flexible labor markets.They find that capital deepening pushed up wage differentials by more than 7 percent in US industries during the 1980s, but actually reduced wage differentials in German industries by 5 to 7 percent over the same period, due to investment directed more toward unskilled workers in Germany.

Following the tradition of Acemoglu and Pischke, more recent work by the sociologist Daniel Oesch and his various coauthors argues that whether technological change leads to upgrading (as seen in northern Europe) or polarization (as seen in Britain and the US) depends in part on national labor market institutions and welfare regimes. /.../"

[2] I en mycket intressant fotnot påpekar Hope och Martelli att Huber, Huo och Stephens (2017) mått på kunskapsintensiv sysselsättning inkluderar yrken som mest finns i offentlig sektor. Detta är antagligen förklaringen till att HHS olika övriga studier finner en negativ effekt av kunskapsintensiv sysselsättning på löneojämlikheten.