måndag 20 november 2023

Demokratisk överlevnad i Sverige och Finland

På 1930-talet skakade demokratierna i Europa. Överlag så var de nya staterna, de som skapats i samband med imperiernas sönderfall 1918-19, mer bräckliga: bara Finland och Tjeckoslovakien gick demokratiska genom mellankrigstiden. [1] Där startar Jussi Kurunmäkis, statsvetare vid universitetet i Helsingfors, artikel i Journal of Modern European History från 2019. Det mönstret är något av ett känt faktum, ett stylized fact kan man kanske säga, och Kurunmäki citerar Robert A. Dahl (On Democracy, 2000) som menat att "the surviving democracies of the twentieth century were ‘precisely the countries we can now call the older democracies’", och Samuel P Huntington (The Third Wave, 1991) som gjort samma argument. Så här ramar Kurunmäki in sin studie, och lägger fram ett argument:

"This study will historicise the notions of old and young democracy by investigating the ways in which Finland was rhetorically forged into an old democracy. In order to do so, we must also understand the ways in which Sweden became understood as an old democracy. Finland had been an integrated part of the Swedish kingdom for more than six centuries before it became a grand duchy within the Russian empire in 1809. The Swedish constitutional and legal tradition had been a crucial component of political identification among the Finns who sought to construct an autonomous status for the grand duchy. While Finland fits in the analytical category of new democracies, Sweden makes a good example of an old democracy by the same standards. Finland became an independent state in 1917, experienced a civil war in 1918, and had adopted a republican democratic constitution in 1919, which was challenged by the extremist right-wing Lapua Movement in the early 1930s. The defence of democracy against the movement has made the country a notable case in the literature on the interwar crisis of democracy. Sweden is an old state
with a long constitutional tradition and a gradual democratisation of political representation. The principle of parliamentary government was implemented in 1917 and universal suffrage was decided upon in 1918. Sweden is regarded as a prime example of a country where the transnational crisis of democracy never really had an impact as a consequence of Social Democratic policies of reformism and compromise." (s. 487)

Den passiva rösten i framställningen av tidigare forskningen gör det på sina ställen svårt att veta om Kurunmäki håller med tidigare forskare eller inte -- till exempel i den sista meningen i citatet, om att den svenska demokratin aldrig riktigt hotades, eftersom reformistisk klasskompromisspolitik slagit igenom. Eller, viktigare, när han refererar kategorin "old democracy" och att Sverige passar in där. Jag skulle, med tanke på den extremt begränsade rösträtten efter 1865, eller för den delen med den begränsade och starkt graderade rösträtten före 1866, inte hålla med om att Sverige var en "gammal demokrati". En traditionell av konstitutionellt styre ja, men demokrati?

Kurunmäki övergår till att man i Finland i början av 1900-talet hade en retorik om "vår unga demokrati"; han refererar här till tidningskällor som han studerat genom finska nationalbibliotekets datorbas av digitaliserade dagstidningar. (Artikeln har ingen separat sektion om metod och källor.) Så här diskuterar han skillnaden mellan "demokrati" på finska och på svenska:

"While the Swedish words demokrati and Finnish demokratia do not differ from the word used in other major languages, the Finnish word kansanvalta (people’s power, rule of the people) also connoted the concept of nation, as kansa (the people, people) was also the root word of the term kansakunta (nation). Both aspects of the concept, the sovereign people and the national people, are always to some extent present in the concept of democracy, but in the case of kansanvalta the semantic closeness of the ‘people’ and ‘nation’ made both the radical democratic (power of the people) and the nationalist (power of the nation) connotations of ‘democracy’ quite apparent." (s. 488)

Skillnaden märks 1906 och ännu mer 1917 när Tsar-Ryssland fallit. 1917 och följande år användes begreppet "demokrati" mer i Finland än i Sverige, Tyskland och Storbritannien, har Pasi Ihalainen visat. Ibland talade man om att man var en "ny" eller "ung" demokrati och behövde utvecklas. Detta perspektiv fanns också utanför Finland, som när amerikanska Saturday Evening Post 1919 hävdade att "de unga demokratierna" behövde stöd, eftersom de var bräckliga och känsliga för "ungdomssjukdomar".

I slutet av 1920-talet minskade användningen av "unga demokratier" -- denna minskning syns både i den finska tidningsdatabasen och i engelskspråkliga publikationer indexerade av Google Books. Kurunmäki menar att detta inte bara berodde på att demokratierna utvecklats och inte längre var "unga", utan mer på att kritiska attityder mot demokratin blivit mer utbredda. Bland konservativa i Finland var kritiken mot demokratin vanlig, till exempel i form av argumentet att demokratin var en ideologi som inte gav makt åt folket utan makten åt partiledare som demagogiskt talade för folket. (s. 490-491)

Idén att det fanns en uråldrig demokrati i Sverige, Skandinavien eller Norden -- begreppen användes ofta utbytbart, menar Kurunmäki -- gick tillbaka till debatter om adelns privilegier på 1760-talet. Erik Gustaf Geijer utvecklade perspektivet om en demokratisk tradition med fria bönder tillbaka till vikingatiden och romantiserade förhållandet mellan bönderna och kungen.

"In Finland, the notion of an ancient free peasantry and the coalition between the king and the peasants was discussed in a study of Swedish constitutional history by J. J. Nordström in 1839/1840. The topic was popularised by the famous journalist, novelist, and history Professor Zachris Topelius from the 1850s on. Both men were writing in the European intellectual context of the Romantic and Hegelian thinkers, and they were aware of the works of Geijer and his Swedish contemporaries, as they belonged to a Swedish intellectual sphere both in terms of learning and reputation. Unlike in Sweden, however, Finnish notions of the age of freedom were not turned to the rhetoric of  democracy in the nineteenth century, but were increasingly interpreted as being focused on Finnish early medieval history in particular, rather than as part of a wider Swedish or Nordic heritage." (s. 492)

I Sverige använde liberaler och socialdemokrater idén om en uråldrig demokrati runt 1900 i sina argument för allmän rösträtt. (Detta har diskuterats av Åsa Linderborg i hennes doktorsavhandling, och mera nyligen av Pasi Ihalainen i hans studie om demokratisk retorik.) Perspektivet fick stöd av statsvetaren Fredrik Lagerroth i hans uppmärksammade studie av frihetstiden och parlamentarismen. Också i Finland kunde socialdemokrater använda en sådan retorik, med tanke på Finlands historia som en del av Sverige. Ändå så räknades varken Sverige eller Finland "commonly" (av dem? Hur vet vi det?) som en "old democracy" på 1920-talet, menar Kurunmäki.

1929 till 1932 utmanades den finska demokratin av den högerextrema Lappo-rörelsen. Lappo motiverade sin existens som ett skydd av demokratin mot kommunismen, och förklaringen att Lappo uppstod som reaktion på det kommunistiska hotet var vanlig. (s. 495)

På 30-talet fördes en debatt om huruvida demokratiska traditioner gjorde att demokratin var mindre hotad. Kurunmäki hänvisar till Tingsten (Demokratiens seger och kris, 1933), Dagens Nyheter, och N Andersson i Tiden 1933:

"The Swedish political scientist Herbert Tingsten pointed out in his 1933 monograph on the breakthrough and subsequent crisis of democracy that the countries in which democratic methods had been applied for a longer period of time seemed to be able to defend democracy. A similar point was made in a major liberal Swedish newspaper in 1933, when it was held that democracy was in crisis, especially in countries where it had not had time to become rooted, such as Russia, Italy, and Germany. Later in the same year, a Swedish Social Democratic MP argued that the course of events in Germany did not reveal much about democracy’s capacities, because ‘democracy had been out-manoeuvred in countries where it had never played a long-standing role’ and that democracy had been tried in countries that did not have any democratic tradition.
What was taking place, he explained, was that democracy had been pushed back to ‘the oases where it had existed before: France, Belgium, Holland, Switzerland, England and the Nordic countries’. While discussing the methods that a democracy was able to use against its internal enemies, he noted that the risk that the great majority of the people in the Nordic countries would turn against democracy was very marginal, as they had experienced the growth of popular self-government ‘over centuries’. ‘Even the Finnish people’, he held, ‘have recently shown an unexpected firmness in this matter’." (s. 496)
Retoriken om nordisk demokrati(sk tradition) byggde på en idé om en nordisk värdegemenskap. PEr Albin Hansson talade om ett särskilt "nordiskt temperament" och i sitt valmanifest 1936 appellerade det finska konservativa partiet till "the inherited Nordic values and freedom". 1935 arrangerade de nordiska socialdemokratiska apartierna "Den nordiska demokratins dag", ett massmöte för att bemöta nazismen, fascismen och bolsjevismen. (s. 496) Enligt den finske partiledaren Tanner hade bonden och arbetaren alltid varit fri i Norden, och att Norden hade en stark tradition av demokrati. "Significantly, he did not regard Finland as a new democracy, but an old Nordic one." (s. 497) De konservativa partierna var skeptiska mot den socialdemokratiska retoriken och menade att socialdemokratin snarare hotade mot Nordens urgamla frihetsideal. [2] Kring den svenska riksdagens 500-årsjubileum 1935 konkurrerade de olika partierna om att definiera den nordiska demokratin.

I slutsatserna påpekar Kurunmäki att retoriken om det djupa demokratiska arvet inte motsvarade vad en historisk analys av politiska institutioner och använt språk skulle ge. "We should therefore understand assertions of the age of democracy as a result of a process whereby current political purposes motivated a rhetorical re-description of the past, to use Quentin Skinner’s terminology." (s. 499) En motsvarighet finns i att de uttryckligen antidemokratiska kanadensiska "founding fathers" från 1860-talet i 1920-talets retorik lyftes fram som viktiga demokratiska föregångare, i bygget av en stabilare demokrati för 1920-talet.

Mer kontroversiellt gör Kurunmäki också argumentet att det inte är de demokratiska traditionerna i sig som gör demokratin mer stabil -- t ex mer benägen att överleva den turbulenta mellankrigstiden -- utan att de korrelerar mer stabila utfall eftersom de gör en demokratisk retorik mer framgångsrik: "A defence of democracy is likely to be more successful when there is a widely enough held opinion that
democracy is a part of the national political culture." (s. 499) Där får väl vän av ordning påpeka att artikeln inte alls testat de konkurrerande förklaringarna, utan att slutsatsen är av rent spekulativ karaktär. [3]



referens

Jussi Kurunmäki (2019) "Democracy both young and old: Finland, Sweden and the interwar crisis of democracy", Journal of Modern European History 2019, Vol. 17(4) 486–499.

fotnoter

[1] Kurunmäki refererar här till Giovanni Capoccias Defending Democracy. Reactions to Extremism in Interwar Europe (2005). 

[2] "In Sweden, the foremost Conservative advocate of the idea of an old Nordic tradition of democracy was Nils Herlitz, a Professor of Public Law, according to whom the consequences of the crisis of democracy did not need to be the same in the Nordic countries as in countries such as Portugal, Italy, and Greece. In the Nordic countries, he held, individual freedom was respected and people had the principle of equality ‘in their blood’, as they were the inheritors of an ancient culture of
rights and rule of law." (s. 497) 

[3] K formulerar det som "this study suggests", s. 499.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar