Finansialisering i Norden på lång sikt

Scandinavian Economic History Review har börjat med ett nytt artikelformat, "Survey article", alltså en översiktsartikel. Tidigare i år publicerades en sådan om finansialisering i Norden på lång sikt online, skriven av Lars Ahnland vid Stockholms universitet. 

"Finansialisering" är förstås ett komplext begrepp, och så här definierar Ahnland det i början av sin artikel, med ett citat från Gerald Epstein: "‘the increasing importance of financial markets, financial motives, financial institutions, and financial elites in the operation of the economy and its governing institutions, both at the national and international levels’. (cit. s. 1) Längre fram i artikeln citerar Ahnland istället Greta Krippner med denna definition: ‘the growing importance of financial activities as a source of profits in the economy’, som han menar är mer precis än Epsteins definition, samtidigt som den är bred nog för översiktsartikelns syften. (s. 2)

Sedan den stora finanskrisen 2008 har det publicerats dussintals böcker per år om finansialisering, och nästan 400 artiklar om året, i discipliner som företagsekonomi, nationalekonomi, statsvetenskap, sociologi, utvecklingsstudier och geografi. Inom historiska studier har emellertid intresset inte varit så stort. Ahnlands översiktsartikel ska i vilket fall ge en översikt över de historiska studierna vad gäller Norden, och diskutera en möjlig väg framåt för möjlig historisk forskning om finansialisering.

Utöver Epstein och Krippners olika sätt att definiera finansialisering refererar Ahnland även Natascha van der Zwans (2014) indelning av finansialiseringsforskningen i tre breda teman: finansialiseringen av vardagslivet; finansialiseringen av företagen; och finansialiseringen som en ackumulationsregim. Inom temat vardagen har för Nordens del Claes Belfrage (2008, 2017) och statsvetaren Karen Anderson (2019) kartlagt finansialisering av pensioner i Sverige respektive Sverige, Danmark och Nederländerna. Ekonomisk-historikern Orsi Husz (2018) har studerat vardaglig finansialisering i Sverige sedan 1960-talet, och Göteborgsantologin Vardagslivets finansialisering har också bidragit till detta tema. 

Finansialisering av företagen har i Norden utforskats av Rose och Mejer (2003) för Danmark och i Sverieg av Jonnergård och Larsson-Olaison (2016, 2020), och viktiga fallstudier har också gjorts av Markus Kallifatides et al (2010) om en hostile takeover av försäkringsbolaget Skandia. Nachemson-Ekwall (2012) expanderar denna analys genom en studie av sjukvårdsföretaget Capio och lastbilstillverkaren Scania.

Finansialisering av ackumulationsregimen har mest utforskats i det svenska fallet: Belfrage och Kallifatides, som jag har bloggat om här, men också Stenfors (2016) som menar tvärtemot B och K att Sverige gått från en skuldledd till en exportledd tillväxtregim sedan 1980-talet.

Det finns också ett par studier med en explicit långsiktig approach. Hansen (2014) ger en kulturell och narrativ analys om finansialisering i Danmark sedan mitten av 1800-talet. Ahnland (2017) gör något liknande för Sverige men med ekonometri.

Giovanni Arrighis Det långa 1900-talet (1994) är ett av få välkända internationella arbeten om historisk finansialisering; Ahnland menar att det är det första exempelt på en "finansialisering som ackumulationsregim"-approach. För Arrighi är finansialisering inte ett historiskt stadium, som Hilferding menade, utan en återkommande fas i en ekonomisk cykel: Genua efter 1560, Holland efter 1740, Storbritannien efter 1870, och USA sedan 1980. Ahnland menar att de "moderna" finansiella systemen (vad betyder det?) utvecklades sent i Norden, och att det därför räcker att att börja analysen i 1800-talets slut. Vilket jag tycker verkar märkligt med tanke på den överraskande vitala och dynamiska kreditmarknaden som Christopher Pihl och Peter Ericsson och Patrik Winton visat på i Sveriges 1600- och 1700-tal. (Måste ett finanssystem vara "modernt" för att kunna vara finansialisering? Räknas i så fall Genuas 1560-tal?) I vilket fall så kan forskare och författare som Thorstein Veblen och Rudolf Hilferding ses som analytiker av sin egen samtids finansialisering, konstaterar Ahnland. Vercelli (2014), Duménil och Levy (2013) med flera har kontrasterat finanssystemet under "the gilded age" med Bretton Woods-systemet efter andra världskriget. Efter krisen 1973 ersattes BW-systemet av en ny fas av finansialisering, som enligt både Vercelli och Duménil och Levy med den stora finanskrisen 2008 fick sin strukturkris. Liknande analyser har gjorts inom den franska reguleringsskolan (Aglietta 1998, Jessop 1997 m fl). Ahnland applicerar de olika perspektiven på Norden sedan 1930-talet:

"For the neoliberal era, both regulationist schools emphasise a shift from accumulation underpinned by a labour-capital accord manifest in Sweden by the Saltsjöbaden deal and in Denmark by the Hovedaftalen deal, toward a type agreed on by managers and financial elites (Boyer, 2013). But where mainly post-Keynesian economists such as Stockhammer (2004) and Hein (2013) see shareholder value orientation as a cause to stagnation and declined investment, the regulationists – in agreement with Arrighi (1994) and Vercelli (2014) – see it more as a symptom, where financial profits are pursued when profit prospects in production have failed. Boyer (2013) and Kotz (2011) highlight consumer spending among the working class as a prerequisite for investment. During the neoliberal era of declining wage shares, such consumption was financed via debt in the way outlined previously, but once this mechanism faltered after the GFC in 2008, investment did too." (s. 5)

Långa vågor-teorier är bekanta för nordiska ekonomisk-historiker, om än inte explicit i finansialiseringsskrud. Lennart Schön delar i sin klassiker En modern svensk ekonomisk historia (2000) in utvecklingen i cykler om 40-60 år, med en viss roll för kreditexpansion i expansiva faser som slutar med strukturkriser. I Fellman, Iversen, Sjögren och Thules Creating Nordic Capitalism används liknande långa vågor-teori för att periodisera den ekonomiska utvecklingen, och visar också hur finansiella avregleringar samspelar med finansiell expansion. Mats Larsson och Gabriel Söderberg (2017) delar in det svenska 1900-talet i tre faser vad gäller reglering av finansmaknaderna: den klassiska regimen, den statsorienterade regimen och marknadsregimen. Den första är associerad med klassisk liberalism, den andra med keynesianism, och den tredje med nyliberalism. Så här beskriver Ahnland utvecklingen i Norden sedan det tidiga 1900-talet utifrån denna litteratur:

"The Classical regime had a bias towards deflation and liberal capital markets internationally. Like Sweden, Norway, and Denmark joined the gold standard in 1873, they also joined an international consensus for price stability (Forsyth & Notermans, 1997, pp. 3–4). Much like in Europe in general, the capital movement was free and banking regulation was lax. As shown by Fellman et al. (2008, p. 298), Danish banks only received a special legal framework in 1919, and Sweden liberalised its banking law in 1911, allowing for a closer connection between banks and the stock market (Fellman et al. 2008, pp. 39–40). In Finland, the laissez-faire of the pre-World War One period was continued in what was dubbed ‘qualified liberalism’ (varauksellinen liberalism in Finnish) during the interwar years (Fellman et al. 2008, pp. 167).
When the deflationary bias of the gold standard became untenable during the early 1930s, it opened up for accommodating monetary policy and government interference on foreign and domestic capital markets. The policy shift also meant a strengthening of labour power and particularly so in the Nordic countries, where the labour movement gained political power in Sweden, Norway, and Denmark, and the foundation for a Keynesian welfare state was laid. Like elsewhere, however, full employment policy and government planning excelled only after World War II. The government kept capital controls intact, interest rates low, and credit rationed and politically allocated in Sweden (Larsson and Söderberg 2017, pp. 43–61), Finland, Norway (Jonung, 2008), Denmark (Abildgren, 2012), as well as in most other industrialised countries (Forsyth & Notermans, 1997, pp. 1–17).
The reorientation of the macroeconomic policy regime after the collapse of the Bretton Woods treaty effectively meant a return to price stability, but except for Denmark, the Nordic countries were latecomers (Forsyth & Notermans, 1997, p. 47). To a lesser extent, this also applies to financial deregulation. As many other countries liberalised their capital accounts from around 1980, Sweden, Finland, and Norway opened their capital accounts fully only in the end of that decade. Before that, however, they embarked on domestic financial deregulation. In a comparison, Jonung (2008) demonstrates how this resulted in a credit-led asset price boom- and bust scenario in all three countries. Denmark also experienced such a scenario, but less dramatic. Since the pause of the early 1990s, private credit has continued to expand, and asset prices have reached new heights in an increasingly globalised and financialised environment." (s. 7)

Ahnland menar med stöd i Forsyth och Notermans (1997) och Korpi (2002) att de fria kapitalrörelserna under den klassiska och den marknadsorienterade regimen lett till ökad disciplin över löntagarna och deflationspolitik (för priser och löner) under den klassiska regimen, liksom austerity och arbetslöshet under marknadsregimen. Han har också en intressant diskussion om historiska skillnader mellan Nordens länder:

"Fellman et al. (2008) show how Sweden and Finland have had more concentrated banking markets than Denmark and Norway (Fellman et al., 2008, pp. 563–566). Moreover, as a group, the Nordic economies have traditionally been more similar to Germany than to the Anglo-Saxon countries, with close ties between banks and firms, and between firms and unions. Banks also played a crucial role during the first financialisation in the Nordic countries, much like they did in the case of Germany. Considering the differing images of the first financialisation in the U.S.A. and Germany conferred by Veblen and Hilferding, the question is what is most true for the Nordic countries during this period. On the one hand, one cannot deny that the fast growth of commercial banking at the turn of the nineteenth century was critical for the formation of the many entrepreneurial companies that would become among the greatest in the Nordic region during the twentieth century, such as Carlsberg, Norsk Hydro, Orkla Grube (later Orkla), LM Ericsson, Atlas Diesel (later Atlas Copco) and ASEA (later ABB). Although there were of course other reasons for this surge in incorporation, the banks played a pivotal role in this particularly from the 1890s, not least by enabling finance through corporate shares as collateral for loans (Schön, 2000; pp. 256–257; Ögren, 2010, pp. 128–142). On the other hand, the financial excesses during the first three decades of the century produced waves of bankruptcies and human misery in the Nordic countries. The speculative and fraudulent behaviour of the Swedish maverick and financial industrialist Ivar Krüger in the late 1920s or the accusations of fraud against Danish banker Emil Glückstadt in the early 1920s are neither flattering for Nordic finance of the time. In these aspects, finance decoupled from production in an Arrighian sense – although the fact that productive parts of the Krüger empire survived in the custody of banks simultaneously calls for a nuanced interpretation. Regarding the second financialisation of the twentieth century, the research by Rose and Mejer (2003), Kallifatides et al. (2010), and Jonnergård and Larsson-Olaison (2016, 2020) on shareholder value and corporate takeovers implies that the Nordic countries too are approaching the LME model in terms of corporate financialisation, much like Germany." (s. 7-8)

I sina slutsatser menar Ahnland att långa vågor-analysen kan förstärkas genom att ta in finansialiseringen och dess vågor som en del av analysen. Detta kan också göra den ekonomisk-historiska analysen policyrelevant: "f we are able to see the recurring patterns on how and when it appears and dissolve, it may actually be possible to learn from history and provide advice for policymakers facing the perils of financialisation. This is social good that we economic historians owe society." (s. 8) Som lovande framtida forskningsfrågor pekar han på: ‘what has been the role of economic policy and institutions during periods of financialisation and de-financialisation?’, ‘what has been the interaction between inequality and financialisation?’, ‘what has been the extent and significance of shareholder value orientation during different periods of financialisation?’, och ‘to what extent has financialisation been a response to stagnation tendencies, and to what extent has it contributed to such?’

referens

Lars Ahnland (2022), "Survey article on Nordic financialisation in the long run", Scandinavian Economic History Review. Tillgänglig online, här.