måndag 5 september 2022

Val och demokratisering sedan 1900

Jag har tidigare bloggat om betydelsen av val i odemokratiska regimer för att kunna demokratisera dessa. Val även med begränsad rösträtt eller med brott mot liberala rättigheter om yttrandefrihet, demonstrationsfrihet etcetera kan som jag ser det -- influerad framför allt av Michael K. Miller -- vara en demokratisk kraft genom flera mekanismer: genom att srida en demokratisk kultur bland de som inkluderas och skapa en vana av politiskt deltagande med mera, genom att höja kraven för medborgerliga rättigheter och rättvisa val, genom att skapa en punkt att fokusera på för oppositionspartier och -rörelser (som också kan få stöd genom att uppmärksamma orättvist genomförda val och valfusk), och så vidare. Andra statsvetare, som Gandhi och Lust-Okar (2009), betonar däremot att odemokratiska val ger en möjlighet för de styrande eliterna att kontrollera befolkningen ännu mer genom informationsinnehållet i valen, genom patronage och så vidare.

Statsvetarna Amanda B. Edgell (U of Alabama), Valeriya Mechkova (Göteborg), David Altman (Pontificia Universidad Catolica de Chile), Michael Bernhard (U of Florida) och Staffan I. Lindberg (Göteborg) ger sig i en artikel från 2018 in i denna debatt. Lindberg har varit en ledande företrädare för "odemokratiska val leder till demokratisering"-tesen, men Gandhi och Lust-Okar menar att Lindbergs (2006) argument byggde på studier i Afrika söder om Sahara och att motsvarande studier t ex i Latinamerika inte stödjer argumentet; den empiri som de själva utgår ifrån är dels från Mexiko, men i hög grad från Mellanöstern.

Edgell et al har ett större dataset, V-Dem som jag tidigare bloggat om, för hela världen och en lång tidsperiod i 1900 till 2010, och kan därmed ta upp just sådana frågor om huruvida "democratization by elections"-argumentet funkar i vissa världsdelar men inte i andra, eller i vissa epoker men inte i andra. Deras artikel börjar effektivt:

"There is no democracy without contested elections. They are the medium through which popular sovereignty is translated into working institutions of government. Despite this, the discipline has long wrestled over the relationship between elections and democracy. Huntington proclaims, “[e]lections, open, free, and fair, are the essence of democracy, the sine qua non”, and the literature often highlights founding elections as the moment of democratic transition. Yet it remains important to avoid the fallacy of electoralism. Many authoritarian regimes mimic democratic procedures,even multiparty elections, in an attempt to legitimize their hold on power. It is essential not to conflate necessity with sufficiency." (s. 422-3)

Från odemokratiska-val-är-kontroll-sidan refererar de Gandhi och Przeworski som menar att valen låter auktoritära ledare dela ut rents för att blidka oppositionen, Lust-Okar diskuterar "competitive clientilism" och Magaloni visar att röstning och politiska partier kan stabilisera den auktoritära regimen. Det motsatta "democratization by elections"-argumentet klargör de bl.a. så här:

"Reiterated elections hold the potential for social learning: (1) opposition parties become better at coordination, campaigning, and countering fraud; (2) citizens come to expect regular opportunities to decide who will hold power, engage in politics, and value the inherent rights that make that possible; and (3) civil society organizations learn to better advocate for their interests and promote vertical accountability. 

Di Palma originally called this the “power of elections”. /.../" (s. 424)


 

 

referens

Amanda B. Edgell, Valeriya Mechkova, David Altman, Michael Bernhard och Staffan I. Lindberg (2018) "When and where do elections matter? A global test of the democratization by elections hypothesis, 1900–2010", Democratization 25 (3) 422-444. Läs här.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar