tisdag 14 juni 2022

Skiften och ursprunglig ackumulation i svensk historia


Sedan början av 2021 har en mycket intressant diskussion pågått i Historisk Tidskrift om skiftena i svensk historia. Det började i nummer 1 2021 då Göteborgs-historikerna Erik Hallberg och Lars Nyström publicerade sin artikel "Den ursprungliga kapital-ackumulationen på svensk botten? En pilotstudie om gränser i skog och mark 1600–1900". Geograferna Clas Tollin och Mats Widgren replikerade i nr 4 2021, Hallberg och Nyström replikerade på repliken i följande nummer, och Tollin och Widgren kom tillbaka i därpå följande nummer.

Hallberg och Nyströms första artikel börjar effektfullt:

"Tacitus skrev för omkring 1900 år sedan om de germanska stammarna: ”Avskilt och otillgängligt bryter de bygd, var helst en källa, ett fält, ett hult vunnit deras tycke.”1 Måhända är detta en romares romantiska be-skrivning av ett pågående landnam i en fjärran vildmark. Men ännu i Hälsingelagen från tidigt 1300-tal tecknas markerna bortom bygden som ett terra nullius, öppna för envar att ta i besittning. Också i södra Sverige förblev skog och mark i viktiga avseenden länge en gemensam resurs." (s. 27)

De drar en skarp skiljelinje mellan den privatägda marken inom byn, åker och äng, och den kollektivt förvaltade utmarken mellan byarna: allmänningar som ägdes kollektivt av en by, eller av flera angränsande byar. Kartan från mellersta Halland, trakten runt Morup nära Falkenberg, som jag klistrat in högst upp i det här inlägget, exemplifierar detta. Hallberg och Nyström beskriver läget:

"Var en bys anspråk började och slutade blev en fråga om hävd och sedvanerätt. Hur många djur man kunde släppa ut på bete, hur långt bort från byn de kunde röra sig, vilka möjligheter man hade att bryta ny åker – dylika frågor avgjordes under en spänd politisk och ekologisk balanssituation som forskningen bara urskilt konturerna av. Situationen komplicerades dessutom av att kronan från medeltiden och framåt gjorde egna anspråk på marken." (s. 28)
Och så här ramar de in och motiverar sin studie:
"Hur gick det till när dessa allmänningar förvandlades till privat egendom? När drogs gränserna? Av vem? Som kommer att framgå av det följande innefattar utmarkens förvaltning en hel mosaik av frågeställningar som till stora delar är outforskade. Följande områden framstår som angelägna att studera: För det första, hur reglerades tillträdet till utmarken före de stora skiftesreformerna? För det andra, när och under vilka lagrum skiftades utmarken i olika delar av landet? För det tredje, vilka var de historiska drivkrafterna bakom skiftena? Vilka effekter fick de?
Detta är grundläggande frågor som till stora delar ignorerats av svenska historiker. Det gör att i första hand en kartläggning av mönstret för utmarksskiftet framstår som nödvändigt.
Syftet med denna undersökning är att skapa geografisk och kronologisk överblick över svenska utmarksskiften från 1600-talet och framåt." (s. 28)
Det har gjorts en stor mängd forskning om skiftena i svensk historia, men Hallberg och Nyström menar -- och jag tror att de har helt rätt -- att denna fokuserat på skiftena av inägorna, alltså upplösningen av tegskiftet och övergången till samlade, större jordar med varsin ägare, snarare än på privatiseringen av allmänningarna. Allmänningarna, the commons, och deras omvandling har ju varit en stor forskningsfråga i den engelska forskningen: jag tänker på Jane Humphries klassiska artikel från 1990 om värdet för de jordlösa eller nära jordlösa av att kunna ha en mjölkko på bete på allmänningen, eller Leigh Shaw-Taylors artikel från 2001 om de lägre klassernas tillgång till allmänningen. På svensk mark, menar Hallberg och Nyström, har detta dock bara utforskats i två avhandlingar: Staffan Granérs (2002) om Fryksbygden i Värmland, och Hallbergs egen (2013) om Dalboslätten i Dalsland. I Carl-Johan Gadds bok om den agrara revolutionen i fembandsverket refererar Gadd till Granér och diskuterar skogsskiften som föregångare till de senare, mer kända skiftena, men säger att ”ganska lite är utforskat kring skiften av skog före 1700-talets mitt”. Hallberg och Nyström påpekar att detta är trots skogsbrukets stora betydelse för svenskt lantbruk historiskt sett:

"Om vi bortser från Skånes bördiga slättland har Sverige aldrig varit någon framstående åkernation. Bondeekonomin har byggt på en kombination av näringsfång, där resurserna från utmarkerna varit strategiska. Skogs- och bergsbruk har sedan medeltiden burit upp svensk export. Samtidigt har landets klimat tvingat bönderna att avsätta betydande resurser på att generera eller magasinera värme. Virke, ved, torv och ull har i allt väsentligt hämtats från utmarken." (s. 31)
Mot denna bakgrund blir det väldigt intressant att studera utmarken och allmänningarnas utveckling. (Något som de också motiverar med referens till teoretisk debatt från Garrett Hardin (1968) och Elinor Ostrom (1990), men den diskussionen förbigår jag här.) Privatiseringarna av allmänningarna var för Karl Marx i Kapitalet helt centrala för kapitalismens utveckling, och Hallberg och Nyström lyfter fram hur Marx här också byggde på Thomas Mores analys i Utopia från 1516 där han beskrev utvecklingen som att "får slukade människor" när allmänningarna privatiserades för att ge bete till får som producerade råvaror till textilindustrin. Så här sammanfattar Hallberg och Nyström det svenska litteraturläget i relation till teorin:
"Av Granér och Hallberg är det den senare som tydligast diskuterar allmänningarnas privatisering som drivkraft i en agrarkapitalistisk take­off. Med utgångspunkt i Ostrom tecknas rådighetsförhållandena i 1700-talets Dalslandsskogar som en komplex väv av sedvanebaserad samhävd. Det var ett system som enligt Hallberg syftade till att slå vakt om resurser som bete, vedbrand och virke – men knappast till att exploatera dolda potentialer i landskapet. Betraktat i efterhand utgjorde de samägda utmarkerna en hämsko på utvecklingen. Det krävdes ett skifte för att sätta igång en agrar revolution.
Förändringen drevs ovanifrån. Initiativet till nästan samtliga utmarksskiften på Dal togs av de få säteriägarna i trakten. Genom lagstiftningens skiftesvitsord, se nedan, kunde de ta den statliga maktapparaten till hjälp för att driva igenom en privatisering av marken. Bönderna satte sig på tvären." (s. 33)
På Dalboslätten följde skiftena More och Marx narrativ: säteriägarna skiftade allmänningarna för att kunna genomföra en storskalig satsning på får. Men, paradoxalt nog så lyckades inte satsningen, "fårskötseln blev en historisk parantes" och de tidigare allmänningarna överfördes ganska fort från betesmark för får till åkermark. Marken hade före medeltidens agrarkris varit uppodlad, och nu uppodlades den igen, och på den skiftade marken kunde bönderna också etablera torp och backstugor för att inhysa ett agrarproletariat. I Fryksdalen, utforskad av Granér, var skiftesförloppet annorlunda. Där var det bönderna, inte överheten, som tog initiativ, och skiftena skedde som respons på ekonomisk utveckling, snarare än före ekonomisk utveckling. Staten spelade en viktig roll i Värmland, liksom annanstans i Sverige där kronan från Gustav I:s tid och framåt periodiskt ville säkra tillgång till virke, ved etcetera genom att omfördela ägandet av skogen.

Mot denna bakgrund genomför Hallberg och Nyström en pilotstudie av allmänningarnas privatisering i Sverige. Deras material är Lantmäteriets arkiv, som sedan nyligen finns tillgängligt på internet. Ur detta arkiv studerar de en stor mängd kartor. Urvalet har gjorts för att representera vart och ett av de "naturliga jordbruksområden" som användes i 1920 års jordbruksstatistik; för dessa ungefär 50 områden valdes vardera tre församlingar som sedan kompletterades med ytterligare ungefär lika många till (oklart hur). I ett tredje steg har de gjort "riktade genomgångar gjorts i områden som krävt ett närstudium, exempelvis för att närmare utreda gränserna mellan olika förvaltningsregimer." Totalt har 423 av landets socknar studerats. (Enligt socknar.se har det funnits ca 2500-3000 socknar i Sverige.)

De börjar runt 1750 och kollar hur utmarken var organiserad då: hade byn en egen utmark, eller var utmarken byöverskridande? Om den var byöverskridande, letar de i registren för att hitta när utmarken skiftades mellan byarna. Var utmarken byenskild, så letar de upp när den skiftades mellan gårdarna.* Jag har grovt förenklat metoden här, men ungefär så har de gått till väga.

Resultatredovisningen börjar med en typologi: de menar att "tre historiska utmarksregimer kan identifieras": ett östligt, ett västligt och ett nordligt mönster. I "den östra utmarksregimen" hade allmänningarna redan vid skiftesverkets startpunkt ca 1750 uppdelats mellan byarna, ofta också mellan gårdar.** "I Mälardalen var gränserna mellan byarna i av allt att döma av gammalt datum. Ofta möter vi dem i de geometriska jordeböckerna från 1600-talet." (s. 40) Från 1720-talet delades byallmänningarna upp också på gårdsnivå och uppdelningen tog fart med storskiftet ca 1750-1780-talen. Också i Bergslagen skedde uppdelningen tidigt: kartor från Norbergs socken 1698 visar att byarnas utmarker delats upp och en karta från 1704 visar hur utmarken i byn delas upp mellan gårdarna; kartan är för stor för att reproduceras här men jag citerar bildtexten, som är suggestiv: "Den verkliga startpunkten för den svenska skiftes­ processen? 80 år före Macklean på Svaneholm skiftades byskogen i Norberg i enskilda gårdslotter." (s. 44)

Den västra utmarksregimen hade gemensamma utmarker för större områden: ibland hela församlingar. Karta 4 som jag klistrat in ovan, från Halland, är ett exempel på detta mönster. Hallberg och Nyström beskriver utvecklingen i den västra utmarksregionen så här: "Regionen med stora, byöverskridande allmänningar hade sitt kärnområde längs Västkusten och i södra Älvsborgs län. Härifrån sträckte den sig österut genom södra Dalsland, Skaraborgs län och västra Småland, samt söderut in i norra Skåne.59 Upplösningen av detta system tog ett drygt århundrade i anspråk. Den mest intensiva skiftesfasen inföll cirka år 1780–1830, men i vissa fall dröjde utmarksskiftet till cirka 1860." (s. 46)

Till den norra utmarksregimen räknar de större delen av Dalarna, och Norrlands inland. "Liksom den västliga utmarksregimen kännetecknades området av byöverskridande utmarker. Skillnaden är att inom den norra regimen måste också utmarkslagens gränser definieras innan ett skifte kan komma till stånd." (s. 48-49) I "det egentliga Dalarna" markerades rågångarna mellan olika socknar först ca 1690-1855. Därefter följde skiften mellan byar inom församlingarna 1803-1894.
 
Karta 6, inklistrad nedan, visar i grova drag de tre utmarksregimernas utbredning ca 1750. Delar av Småland och Bklekinge är en övergångszon mellan den västra och östra regimen och i vissa fal flyttade sig gränserna över tid. Ett särfall är slättbygden i sydvästra Skåne där en del bygder -- de tar Fuglie, Västra Klagstorp och Åkarp som exempel -- helt saknade utmarker!



Inte desto mindre så menar de att klassificeringen i karta 6 är viktig för att förstå nästa steg i förloppet, när allmänningarna delades upp inte bara mellan byar utan mellan gårdar inom byar. När skiftesrörelsen drog igång i landet vid 1700-talets mitt behövdes det i den västra utmarksregimen två skiften för att kunna privatisera allmänningarna -- först ett skifte mellan byar, sedan ett inom byn. I den östra regimen behövdes bara en reform. "Skiften som involverade ett antal byar kunde ta lång tid i anspråk. Ofta synes de ha beledsagats av segslitna rättegångar." (s. 51) De första storskaliga utmarksskiftena har de hittat i Västmanland och östra Värmland i det tidiga 1700-talet; under tidigt 1800-tal skiftades utmarkerna i östra Småland, på Öland, i Blekinge och större delen av Skåne; i västra Sverige fortsatte processen några decennier; och den sista uppdelningen var i övre Dalarna och norrut, vid 1800-talets andra hälft. (s. 51)

Vad förklarar då den väldigt olika timingen för utmarksskiften i olika delar av landet?
"Skillnader i odlings- eller bysystem var förmodligen inte avgörande. Inom bältet med byöverskridande allmänningar finns områden med såväl stora byar, såsom Falbygden, Siljansområdet och nordvästra Skåne, som små, som Bohuslän och västra Småland. Grovt sammanfaller området med samfällda utmarker med de väst- och nordsvenska ensädesområdena. Men det inkluderar också regioner med två- eller tresäde såsom Skaraborgs län, Siljansbygden och Öland. Omvänt finner vi ensädesområden, framför allt i Bergslagen, där utmarken tidigt var uppdelad mellan byarna.
Möjligen kan den sociala strukturen haft betydelse. I områden med byenskilda utmarker var adel och ståndspersoner ofta inflytelserika. Det gäller Mälardalens gods- och Bergslagens bruksbygder. Västsverige, Dalarna och Norrland kännetecknades omvänt av starka bönder. 
Men förmodligen är det mer fruktbart att i stället vända blicken mot hur utmarkerna nyttjades i olika regioner." (s. 52)
I områden med mycket boskapsskötsel ville man inte ha så mycket skog (för att ge virke) utan mer områden med gräs och låg vegetation, där djuren kunde beta. Halland exemplifierar detta mönster. I områden där det var skog och virke som var den viktigaste resursen från utmarken skiftade man tidigare.
"Problemet var att betesmarker var dyra att privatisera. Kreatur känner inga gränser. De går dit gräset växer frodigast. Ett effektivt utmarksskifte krävde därför hägnader på de nya gränserna, vilket var ytterst kapitalkrävande. Denna kostnad var särskilt betungande inom den västra utmarksregimen där det just genom den intensiva betesekonomin rådde brist på hägnadsvirke. /.../
I jämförelse är virkestillgångar enkla att privatisera. Här krävs inga hägnader, det räcker med en rågång." (s. 53)
I områden med järnbruk skiftades skogen tidigt, säger Hallberg och Nyström.
"För snart 90 år sedan identifierade Per Nyström Gustav I:s avelsgårds-projekt som den svenska kapitalismen vagga. Tesen känns i dag lite ansträngd. Flyttar vi över idén till skogen och malmen får den bättre bäring. Gustav I:s statliga järnbruk blev visserligen ingen framgång. Men tillsammans med den massiva exproprieringen av allmänningsskog blev de ändå en startpunkt för den senare stångjärnsexplosionen." (s. 56)
Den ekonomiska tillväxtens geografiska mönster i Sverige ca 1500-1900 korrelerar enligt Hallberg och Nyström starkt med utmarksskiftena: järnbruken som centrum på 1600-1700-talen, västra Sverige 1750-1850 och därefter Norrland. Hur hänger tillväxten och skiftena ihop? De säger att: "Fastighetsbeståndet utgör bulken i ett lands kapitalstock. Men för att mark ska förvandlas till kapital måste den förses med geografiska och institutionella rågångar, så att den kan användas fritt av ägaren, bli föremål för investeringar samt för att den ska kunna säljas, användas som säkerhet eller arrenderas ut." (s. 57) Staten spelade under 1600-1700-talen en viktig roll för att avskilja och lägga beslag på mark; under 1800-talet i norra Sverige handlade det snarare om bolagen.

"Bergslagens skogar ägs i dag mestadels av Stora Enso och Sveaskog. Det senare skogsinnehavet är vad som blivit kvar av 1600-talets statliga markrov; det tidigare går tillbaka på rekognitions- eller bondeskogar som kommit i brukens och senare bolagens händer. Norrland delas mellan Sveaskog, Holmen och SCA; lappmarken förvaltas av statens fastighetsverk." (s. 59-60)
Det finns alltså ett centraliserande och ojämlikhetsökande drag i utvecklingen, men också ett dynamiskt element som förbättrade levnadsstandarden också för bönderna. Och olikt i Marx fall med "den ursprungliga ackumulationen", fåren som åt folket, så vräktes inte folk från de svenska utmarkerna, utan tvärtom så skapades nya bosättningar på dessa marker, för att tillgodose den nya efterfrågan på arbetskraft inom nyodling, kolning etcetera.


I det fjärde numret av Historisk Tidskrift 2021 svarade geograferna Clas Tollin och Mats Widgren på Hallberg och Nyströms artikel. Jag tycker att Hallström och Nyströms pilotstudie är superspännande, uppslagsrik och infallsrik, men Tollins och Widgrens bedömning är helt klart mer ogin. De anmärker på strukturfrågor i artikelns struktur och på begreppsanvändning: var skiftena enligt H och N en nu avslutad process av "ursprunglig ackumulation", eller ett led i en alltjämt pågående process?*** Viktigare är anmärkningarna om diskussionen om föregående forskning, och om metod och källhantering. Bland tidigare geografisk forskning i ämnet som borde ha diskuterats tar de upp Tollins egen Rågångar, gränshallar och ägoområden: Rekonstruktion av fastighetsstruktur och bebyggelseutveckling i mellersta Småland under äldre medeltid (1999), och Ulf Janssons ”Allmänningarnas institutionella geografi i Viby socken på 1600-talet" (2003) och densammes kapitel om Grimstens härad (där Viby socken ligger) från 2003. De menar att Hallberg och Nyström blandar ihop "mark som kännetecknades av fri tillgång och den som definierades som allmänningar eller samfälligheter" (s. 716; ref Widgren, ”Individuellt eller kollektivt ägande i bondesamhällen”, i Widgren (red.), Äganderätten i lantbrukets historia, 1995). De menar också att Hallberg och Nyström felaktigt använder begreppen utmark och allmänning om vartannat "som om de vore synonymer".****

Tollin och Widgren underkänner Hallberg och Nyströms beskrivning av hur användningen av utmarken reglerades före de stora reformerna, att (citat från H och N) "var en bys anspråk började och slutade blev en fråga om hävd och sedvanerätt".  Tollin och Widgren:

"Uppfattningen att fasta gränser först uppkom då bygd mötte bygd och att många medeltida gränser utgjordes av diffusa obebyggda ingenmansland har sedan länge tillbakavisats. Vi har i dag en förhållandevis klar bild av de medeltida ägo-områdena i södra och mellersta Sverige. Det medeltida brevmaterialet innehåller flera detaljerade rågångsbeskrivningar med namngivna gränsmärken och hur gränsen ska gå mellan olika bebyggelser. Det finns även gränsbeskrivningar mellan härader, landskap och för riksgränser. Rågångar och definierade ägo-områden kan till och med spåras till yngre järnålder tack vare en del runstenar. Ågersta-stenens ”här ska stenen stå mellan byarna” är ett exempel. Ett annat är runstenen Runshall i Västergötland som omtalas som råmärke mellan Gudhems och Håkantorps ägor på 1200-talet. 
Det är riktigt att många lantmäteriakter vittnar om inägor som ligger som öar i ett hav i utmarker och att de ofta saknar uppgifter om rågångar. Men i 1633 års instruktion sägs uttryckligen att lantmätarna inte skulle befatta sig med råmärken ”på skogen”. Källmaterialet om rågångarna finns alltså inte i de äldsta lantmäteriakterna utan dels i äldre och ibland samtida skriftligt historiskt källmaterial, dels i muntlig tradering. När skifte skulle företas i dessa utmarker är det påfallande ofta som rågångarna mellan byar var oomtvistliga genom de namn på gränsstenar, rösen och skiljelinjer som kvarlevt i den muntliga traditionen. Vad gäller rättigheterna till bete på den samfällda marken rådde sällan oklarhet. Det reglerades redan i landskapslagarna. De två normer som under historisk tid reglerat betesrättens fördelning mellan byar och mellan bybor baserades antingen på andelen i byjorden eller det antal djur en gård hade kunnat föda under vintern." (s. 717)
Tollin och Widgren godkänner Hallberg och Nyströms klassificering av nordvästra Skåne och Halland som utmärkta av stora, byöverskridande utmarker, men är tveksamma till att ha västergötland och västra Småland i samma kategori. Tollin (1999) har forskat om äldre samfälleligheter och skogelag i Småland.

"Långt inne i det som författarna karaktäriserar som den östra utmarksregimen finner vi också skogelag, som på samma sätt som i Tollins studieområden omfattade flera bebyggelseenheter. Martin Hansson uppmärksammar exempelvis storskiftet 1812–1822 av utägorna till Drevs skogelag i Uppvidinge härad. Detta skogelag omfattade alla bebyggelseenheter i socknen Drev och kan, på samma sätt som i Tollins områden, gå tillbaka på ett ursprungligen samlat storgårdsinnehav. Det är därför oklart på vilket sätt den ”Den västra utmarksregimen” hålls samman och hur förhållandena där skiljer sig från den östra." (s. 719)
Vidare så tror inte Tollin och Widgren att privatiseringen av utmarkerna var så ekonomiskt viktig som Hallberg och Nyström hävdar. Till exempel i Norberg, som Hallberg och Nyström tar upp, så var skogen enligt T och W redan i hög grad utnyttjad och nedhuggen, medan det på byns inägor fanns mycket mer värdefulla resurser, nämligen gruvor. (s. 720) Det omvända gäller också, menar de: staten kunde beslagta jord för kapitalägares intressen utan att genomgå den skiftesprocess som Hallberg och Nyström diskuterar.

"Ett exempel från östra Skåne visar att någon skogsdelning inte behövdes för att säkerställa energibehovet för bruk och industrier. Alunbruket (Andrarum) tilldelades skogstillgångarna inom två mils radie från bruket enligt kungl. Majt:s beslut den 5 maj 1686 och den 14 maj 1707. Rättigheterna sträckte sig till Vombsjön i väster, till Yngsjö i norr och Vik i sydöst samt Baldringe i söder. Området inkluderade hela Linderödsåsen och Fyledalen. I detta fall är det troligt att bönder blev förfördelade men för detta behövdes inga nya rågångar eller upplösning av tidigare allmänningar. Anton Cöpinger drog bara en cirkel på två gamla mil med alunbruket som centrum och förklarade att all skog innanför disponerades av alunbruket." (s. 721)
Tom Mels (2014) visar något liknande för gotländska myrar på 1800-talet, och Jakob Starlander (2020) för skog i norra Finland på 1600-talet. I sina slutsatser menar Tollin och Widgren att:

"Författarnas ansats att följa utmarksuppdelningen över tid är intressant. Det var en process som lade grunden för dagens fastighetsindelning och som därmed gjorde så gott som all mark till en vara som kan säljas och köpas. På ett övergripande sätt kan denna process sägas vara del av den omvandling som till exempel Maths Isacson menar täcks av begreppet den ursprungliga ackumulationen och som Onur Ulas Ince benämner som den analytiska aspekten på begreppet. Men det innebär inte att storskiften och laga skiften i normalfallet ledde till att bönder berövades sina produktionsmedel. Det var den aspekten som Marx beskrev i det som Ince hanterar som den beskrivande aspekten, det vill säga hur kapitalismen i England växte fram och baserades på utmarkskiften som ledde till avhysning. Vi menar alltså att det i uppsatsen saknas tydlig koppling mellan den teoretiska ansatsen och den presenterade empirin." (s. 722)



referenser

Erik Hallberg och Lars Nyström (2021) "Den ursprungliga kapital-ackumulationen på svensk botten? En pilotstudie om gränser i skog och mark 1600–1900", Historisk Tidskrift nr 1 2021. Läs här.
Clas Tollin och Mats Widgren (2021) "Utmarksskiften som ursprunglig kapitalackumulation?", Historisk Tidskrift nr 4 2021. Läs här.
Erik Hallberg och Lars Nyström (2022) "Gränser i skog och akademi : Replik till Tollin och Widgren", Historisk Tidskrift nr 1 2022. Läs här.
Clas Tollin och Mats Widgren (2022) "Teori, begrepp och empiri kring ursprunglig kapitalackumulation: Replik till Hallberg och Nyström", Historisk Tidskrift nr 2 2022. Läs här.

 

fotnot

* "En komplikation i sammanhanget är att byöverskridande utmarker kunde skiftas på tre nivåer: mellan byarna, mellan jordeboksenheterna eller mellan enskilda ägare. Redan under 1700-talet hyste varje jordeboksenhet vanligen flera gårdar. I skogsbygderna hade de ofta växt ut till mindre byar. Processen från en allmännings första uppdelning till dess att all mark portionerats ut på enskilda ägare kan vara både lång och komplicerad. Att ange en specifik tidpunkt när allmänningen privatiserades är därmed i princip omöjligt." (s. 39) 

** De ser Gotland som ett specialfall inom den östra regimen. Kartor från ca 1700 visar att ensamgårdar dominerade och att utmarkerna redan då var uppdelade mellan gårdarna. (s. 46) 

*** "Studerar författarna den ursprungliga ackumulationen i Marx’ första mening, det vill säga som en process som kan anses avslutad i och med skiftena? Eller använder författarna det mer abstrakta begreppet, det vill säga den process där primärproducenter skiljs från sina produktionsmedel och jorden blir en vara? I det senare fallet är onekligen skogsmarksdelningar, storskiften på utmark och inte minst laga skiften viktiga steg på vägen mot den situation vi har i dag där så gott som all mark tillhör fastigheter som kan säljas och köpas på en marknad." (s. 714) 

**** "Termerna utmark och allmänning används om vartannat, oftast som om de vore synonymer. Utmark är ett markslag i motsättning till inägor och även om utmarken ofta brukades samfällt säger begreppet inget om bruksrätten. Många äldre säterier och storgårdar hade enskild utmark." (s. 716)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar