Sociala investeringar-paradigmet och andra argument för och om barnomsorg

Sedan 00-talets början, konstaterar historikern Sonya Michel i en artikel från 2015, har "sociala investeringar"-paradigmet djupt influerat tänkandet om välfärdsstaten i världens rika länder. Så här beskriver och definierar hon elegant detta paradigm:

"Instead of simply insuring against “social risks” such as illness, old age, and poverty, as earlier welfare states were intended to do, this approach calls for proactive welfare state policies to create human capital which, in turn, can form the building blocks of economically sound societies in which as many citizens as possible become “activated” in the labor force. It also looks to markets as well as states to support such policies as a form of “investment” in the future (Jenson and St. Martin 2006; Morel, Palier, and Palme 2012; Taylor-Gooby 2005)." (s. 360)

Allra starkast inflytande har SIP i debatten om den tidiga barndomen, om barnomsorg och skolans tidiga år. Debatterna om SIP har delvis varit annorlunda i olika kontexter -- i Europa har man pratat mer om potentialen för jämställdhet mellan könen, och i USA mer krasst om avkastningen på sociala investeringar i barn. Så här argumenterade Representative Carolyn Maloney (D-New York), en viktig förespråkare för SIP i US-amerikansk politik: “Children are our nation’s greatest resource. The best investment we can make is in their future. . . . Investments in quality preschool education pay dividends down the line. Quality early childhood education helps deter crime, saves taxpayer dollars, and creates an innovative workforce for the future”. Mahoney har också i ett annat sammansagt hävdat att om sociala investeringar i barnomsorg "were a stock, all of Wall Street would be buying". (cit. 361)

Michel historiserar SIP genom att diskutera hur barnomsorg och skolgång för små barn rättfärdigats historiskt sett. I slutet av 1800-talet var day nurseries mest till för arbetarkvinnor som var änkor eller av andra skäl inte kunde ta hand om sina barn om dagarna och inte heller kunde bli försörjda av en manlig breadwinner.

"In the early twentieth century, day nurseries became increasingly stigmatized as the ideas of the emerging disciplines of child psychology and child development took hold. Professionalizing American social workers blamed maternal employment for weakening the mother–child bond while early childhood educators contrasted the meager services day nurseries were able to muster with the vaunted developmental benefits of newly founded kindergartens and nursery schools. While nursery schools gained support from the voluntary sector and kindergartens found a niche in the public school system, day nurseries became a kind of “policy orphan.”" (s. 362)

Under andra världskriget expanderade offentliga sektorns barnomsorg i Västeuropa och Nordamerika men förutom i Frankrike föll de tillbaka igen under efterkrigstiden, inte minst i USA. Från 1960-talet och framåt stöttades expansionen av barnomsorg i USA av två krafter: den andra vågens feminism, och skiftet från "welfare" till "workfare". Hon pekar på en intressant skillnad mellan USA och Europa vad gäller barnomsorgen och dess drivkrafter:

"In short, except during the “emergency” of World War II, the most successful rationales for child care in the United States, whether public or voluntary, have been associated with prevention of poverty, but even those only sporadically led to the expansion of public services. The kinds of arguments that prevailed in parts of Western Europe in the latter half of the twentieth century, such as child health and school readiness in France and gender equity, social justice, and child development in the Nordic countries, never gained traction in American political culture (Bergkvist and Nyberg 2002; Morgan 2002). Nor did the need to make women available for the labor market, as took hold in communist Eastern Europe (Haney 2002, Chapters 1–2; Inglot, Szikra and Rat 2011). 

Indeed, it was not until the emergence of the social investment rationale and the idea of ECEC that peacetime funding for both child care and preschool began to increase and capacity expanded in the United States. ..." (s. 363-364)

Den samtida utbyggnaden av barnomsorg i USA har inte skett så mycket på federal nivå, utan mer lokalt och på delstatsnivå.

 

För att skildra de idémässiga drivkrafterna bakom utbyggnaden i USA har hon följande fascinerande resumé av nationalekonomen James Heckmans karriär:

"In the 1970s, he wrote about female labor force participation; in the 1980s about the relationship between skills and income; and in the 1990s about the Coleman Report, a 1960s study that argued that high investment in K-12 education could not offset the cognitive deficits produced by early social and financial deprivation. But it was not until the 2000s that he zeroed in on the economics of “human capital investment”—investment in young children—looking first at family influence on child development (Carneiro, Cunha, and Heckman 2003) and then working out his productivity argument in a pair of working papers written with Dimitriy Masterov, a micro-economist from the University of Michigan (Heckman and Masterov 2004, 2006), and finally in a major article (Heckman and Masterov 2007). Building on this work, Heckman (N.D.) has in recent years turned himself into a one-man institute, marketing “The Heckman Equation” (his title) on his own website, entitled “Heckman: The Economics of Human Potential” (http://heckmanequation.org/heckman-equation)." (s. 365)

Hon refererar ganska utförligt hur Heckman själv argumenterar för sin position och hon betonar hur han inte motiverar sina förslag med rättviseargument, utan snarare har produktivitet som ledstjärna. Bland annat så säger han att "Investing in disadvantaged young children is a rare public policy with no
equity-efficiency trade-off." (cit. 365) Redan 2005 plockade RAND Corporation upp Heckmans ekonomiska argument för barnomsorg i en studie betitlad “Early Childhood Interventions: Proven Results, Future Promise”, som betonade det vetenskapliga i Heckmans approach och att det nu var vetenskapligt bevisat att sociala investeringar i barn lönade sig genom att hindra brottslighet med flera negativa utfall. 2007 hördes Heckman i kongressen om sitt policyprogram. Michel (s. 367-370) diskuterar föregångare till Heckmans analys, och menar att hans analys fick sådant genomslag eftersom hans fokus på "vexing problems such as crime and teen pregnancy" gjorde att den "resonated with contemporary neoliberal policy objectives such as efficient use of resources, accountability, and measurable outcomes—objectives that were becoming prevalent in other policy domains as well." (s. 371)

 

Michel diskuterar vad för policies som Heckmans program leder till, och menar att det finns en inbyggd begränsning i det att argumenten är instrumentella -- barnomsorg för att minska kostnader i framtiden -- istället för att fokusera på barnens rättigheter. (s. 374) Så sett så ser hon Heckmans argument som ett exempel på vad filosofen Michael Sandel i boken What Money Can’t Buy: The Moral Limits of Markets (2012) beskriver som att “Sometimes, market values crowd out nonmarket values worth caring about” (s. 374). Hon menar också att Heckmans program stigmatiserar och instrumentaliserar de fattiga och så sett ökar de politiska klyftorna i samhället.

referens
Sonya Michel (2015) "Wall Street Meets the Day Nursery: A New Rationale for Early Education and Care in the United States in the Twenty-First Century", Social Politics vol. 22 no. 3.