Nyliberalism, individ och familj i Storbritannien

På 1970-talet förändrades familjemönster och arbetsdelningen mellan könen på flera sätt, konstaterar historikern Ben Jackson. Det kanske kan ses som en utmaning för en patriarkal socialdemokratisk modell från efterkrigstiden?

"The 1970s and 1980s were characterised by rising divorce rates; an increase in single parent families and in the number of children born to cohabiting rather than married couples; an increase in the employment of women, including married women and women with children (a trend that had already been underway since 1945); and a rise in male unemployment (especially in those manufacturing industries that were the targets of the economic restructuring pursued by the Thatcher government). All of these changes, it might be argued, opened up new social risks that had not been contemplated by social democracy’s founding fathers and complicated the valourisation of male working class labour that was at the heart of the left’s identity and guiding purpose." (s. 298)

Men, säger Jackson, alla dessa utvecklingar kan också ses som en stor utmaning för socialdemokratins främsta politiska motståndare i slutet av 1970-talet: nyliberalerna. Nyliberala ideologer och politiker ville minska statens roll i samhället och ekonomin, och föra över beslutsfattande till familjen, just den institution som var i så stor omstöpning under 70-talet. (Här refererar Jackson till forskning av Florence Sutcliffe-Braithwaite och av Melinda Cooper.)  Under 1980- och 90-talen anpassade sig Labour till den andra vågens feminism och dess landvinningar, men hur reagerade nyliberalerna, hur hanterade de denna utmaning? Det är frågan i Jacksons artikel.

Jackson påpekar att högern i Storbritannien på 70-talet förvisso inte var lika upptagen av frågor om sex och moral som deras motsvarigheter i USA, men hans referens, ett kapitel av Matthew Grimley i en bok som Jackson själv redigerat, visar dock att moralfrågorna var viktiga även för Thatcher. I en intervju i Finchley Press i januari 1970 får Thatcher frågan om vad som "lies ahead in the Seventies" och betonar att den första förändringen hon vill se är "a reversal of the permissive society"; detta före kampen mot inflaitonen. Och i Houston, Texas 1977 hävdade Thatcher att "Family life, the innocence of children, public decency, respect for the law, pride in good work, patriotism, democracy -- all are under attack." Idén om en pågående, kanske eskalerande moralisk kris i landet var, säger Grimshaw, en viktig del av vad Colin Hay kallat Thatcherismens "diskursiva konstruktion" av en kris inför valet 1979. (Grimley citerad från s. 80-84 i sitt kapitel.) Polemik och analyser importerade från USA var också en viktig del av politiken i Storbritannien under perioden, säger Jackson. (Hmm... Det känns igen.) Också akademisk forskning från USA fick genomslag, som Gary Beckers A Treatise on the Family från 1981 som erbjöd en nationalekonomisk analys av familjen och som Becker själv menade stöttade en analys där ett heterosexuellt äktenskap där mannen lönearbetar och kvinnan tar hand om hemmet är ett ömsesidigt positivt utbyte där de två könen drar fördelar av sina respektive konkurrensfördelar. (s. 300) Jackson pekar på en fascinerande paralell med hur Talcott Parsons strukturfunktionalism på 1960-talet användes för samma policy-argument, men att Parsons av 70-80-talens nyliberaler sågs som suspekt kollektivistisk och att Beckers ekonomistiska inramning av samma argument fungerade bättre med deras sätt att resonera på.

Ett av de första beckerianska argumenten i en brittisk kontext var Ivy Pipps pamflett For Love or Money från 1980; Pipps hade doktorerat vid U Chicago med Becker och George Stigler som handledare och presenterade således även innan Beckers bok kommit, de idéer som 1981 publicerades i Treatise. Pipps menade att kvinnor har en komparativ fördel i husligt arbete eftersom kvinnor har fördelen i "the bearing and nursing of children". "All of this went to show, Papps argued, that marriage and family life should be understood as an arrangement entered into for mutual gain and based on the greater efficiency ..." (s. 300) Papps menade också att anti-diskriminerings-lagar kunde träffa fel genom att hindra arbetsgivare från att ta de mest fördelaktiga besluten. Hon vände sig också emot 70-tals-feministernas argument för löner för kvinnors husliga arbete: kvinnorna tjänar redan, som medlemmar av hushållen, på sitt hushållsarbete, menade Papps. Hon vände sig också emot subsidier av barnomsorg, som skulle missgynna barnlösa hushåll och även öka incitamenten för kvinnor att lönearbeta utan att ta hänsyn till skillnaden i marknadsproduktivitet mellan kvinnor och män. (s. 301-302) Papps rapport fick inget riktigt genomslag, menar Jackson: mediareaktionen var "a mixture of bafflement and amusement" och hennes filosofiska perspektiv var så libertarianskt att senare nyliberaler inte riktigt höll med utan höll sig till mer familjevänliga perspektiv.

I det sena 1980-talet när "high Thatcherism" ersattes av mer osäkra tider, började Tories och nyliberala tankesmedjor tänka mer på familjen och familjepolitik. 

"Faced with the challenge of explaining why the liberalisation of the British economy had coincided with higher rates of poverty and unemployment, the exponents of Thatcherism attributed this growing social polarisation to the decay of the conventional model of family life, synthesising traditional conservative ideas with concepts taken from neo-liberalism. Two key sponsors of this analysis were the Social Affairs Unit, founded as a spin-offfrom the IEA in 1980 by a former sociology lecturer, Digby Anderson, to examine sociological and social policy questions, and the IEA’s own Health and Welfare Unit, founded in 1986 with an initial remit to analyse the NHS but which quickly widened its ambit to include the whole range of social policies. The Health and Welfare Unit was run during this period by David Green, a former Labour councillor and academic who had moved to work at the IEA in 1984. Similar ideas were also articulated around the same time in the publications of the Centre for Policy Studies, which was closer to the leadership of the Conservative Party, as well as in more popular form by leading newspaper commentators." (s. 302-303)

Den ledande bidragsgivaren till denna diskussion var Patricia Morgan, en akademisk sociolog som arbetat vid LSE 1979 till 1982 och senare också delvis vid University of Buckingham. Hennes politiska filosofi var mer en mix av kommunitarism och nyliberalism , och hennes publiceringsbana var rik och mångfasetterad, med start i en bok om barnomsorg 1975 där hon starkt kritiserade Bowlbys anknytningsteori och talade för en bredare fördelning av barnuppfostran i "community" (de små gemensakaperna kanske?). När hon på 1980-talet blev en ledande högerdebattör var det inte minst med fokus på problemen med att ge större ansvar för barnen till fäderna och till problemen både med tvåförsörjarfamiljer och till skilsmässor och single parents. Hon menade att dagis fick barnen att må sämre och bete sig sämre och att det föddes för få barn om båda föräldrarna skulle lönearbeta. Hon var mindre nyliberal i sitt fokus på att män borde få säkrare anställningsförhållanden så att de skulle kunna bilda familjer på ett stabilt sätt. (s. 304)

Hermione Parker, forskare vid House of Commons för Tory-MPs på 1980-talet, var en annan person som gjorde viktiga bidrag till den nyliberala analysen av familjen i Storbritannien. Hon talade för medborgarlön för att ta bort trycker på gifta kvinnor att lönearbeta. (s. 305)

 

Bland politikerna blev den största debatten frågan om hur staten skulle subventionera barnomsorg för lönearbetande föräldrar. Keith Joseph diskuterade i en pamflett 1990 hur staten kunde subventionera familjer där mamman inte lönearbetade, lika mycket som familjer med två lönearbetare. Thatcher skrev i samma anda i sin självbiografi att: ‘There was great pressure, which I had to fight hard to resist, to provide tax reliefs or subsidies for childcare. This would, of course, have swung the emphasis further towards discouraging mothers from staying at home.’ (s. 306) Marknaden för barnomsorg var en viktig debatt.

Vilken roll spelade då nyliberal filosofi för att forma Tories familjepolitik?

"In the first place, neo-liberal ideas played a blocking role by furnishing Conservatives with new intellectual resources that could be used to downplay or contest a feminist analysis of modern gender relations. The immobility of the Conservatives in government on childcare policy was legitimised for a number of years in the late 1980s and early 1990s by the belief that the state must remain neutral over mothers entering the labour market and by a ferocious critique of what was purported to be the alternative model of family life offered by feminists. To some extent, however, these neo-liberal ideas simply gave a modernist garb to existing and deeply entrenched Conservative values and assumptions. In the long run, the greatest impact of neo-liberal ideas occurred when Conservative policy-makers eventually accepted that the state would have to play a role in supporting dual-earner households. At that point, neo-liberal think-tanks effectively promoted market-based policies for funding the demand side for childcare rather than the supply, interventions that were important in shaping nascent Conservative thinking on this question but more broadly in channelling subsequent childcare policies of all parties away from the creation of a new state childcare service." (s. 310)

 

referens

Ben Jackson (2019) "Free markets and feminism: the neo-liberal defence of the male breadwinner model in Britain, c. 1980–1997", Women's History Review, 28:2, 297-316. Läs artikel här.