Avkastningen på koloniala investeringar

Vad tjänade Väst på imperialismen? I mina inlägg om Patrick O'Briens artikel från 1988 om Storbritannen 1846-1914 och Andrew Porters polemik med Davis och Huttenbacks bok från 1986 om Storbritannien 1860-1912, har jag ganska utförligt diskuterat hur viktigt det är att separera vad och vilka man menar när man säger "Väst" som jag gjorde i det här fallet. Menar man Västvärldens ekonomier som helhet ("Europa blev rikt pga kolonialismen"), menar man Västvärldens stater/offentliga sektorer, eller menar man vissa sektorer inom Väst: vissa företag, samhällsskikt eller liknande? I detta inlägg kollar jag på några studier av vad företag och investerare tjänade på koloniala företag.

En fråga som man kan ställa är: förväntade investerare i Väst högre avkastning i kolonierna, vilket då lockade kapital dit? (Hobson menade att de gjorde det.) En annan fråga är: blev avkastningen faktiskt högre i kolonierna? Frans Buelens och Stefaan Marysse vid universitetet i Antwerpen ville med en artikel från 2009 bidra till diskussionen om "does Empire pay?" just på företagsnivån, något som de menar tidigare bara hade gjorts för det franska fallet. Metoden är att jämföra avkastningen på aktier i börsnoterade företag, mellan belgiska företag och de i Kongo. Över 200 koloniala företag i Kongo var börsnoterade i Bryssel. (s. 138)

Belgien var i slutet av 1800-talet ett relativt industrialiserat och rikt land och man skickade mycket kapital utomlands, fram till första världskriget framför allt till Ryssland. Däremot, menar Buelens och Marysse, så sökte belgiska företagare inte aktivt några kolonier; dtta stod kungen Leopold II (1835-1909) för. Kungen beundrade den holländska koloniseringen av Java efter 1860 och sökte en egen koloni, vilket 1884-85 blev Kongo. "Leopold II governed the Congo Free State as a true personal dictator, there being no democratic institutions at all to keep him in check. Eventually, he acquired nearly all of the land by declaring that all ‘free land’ belonged to the state. Soon afterwards, the exploitation of natural resources began." (s. 139) Ekonomin i The Congo Free State var dock mycket svag de första tio åren, med obefintlig infrastruktur, Efter 1892 monopoliserade Leopold II ekonomin och gav monopol till olika företag, inom gummi till två stycken: Anglo-Belgian Rubber Co. och Société Anversoise de Commerce au Congo, som gjorde stora profiter, särskilt efter 1896. I och med utvecklingen internationellt för bilar, cyklar och telefonkablar ökade efterfrågan på gummi kraftigt vilket förstås gynnade producenterna i Kongo. Även exporterna av elfenben och kopal ökade. 1906 höll gummiboomen på att ta slut, men då hade man upptäckt att Kongo också hade enorma resurser av mineraler. Allt fler belgiska företag gav sig in i detta; 1906, när det var klart att Katanga var en av de rikaste regionerna i världen för mineraler, så kom också de stora belgiska investment/holdingbolagen in i bilden, med Société Générale i ledningen. Leopold II allierade sig med de största bolagen för att dela upp vinsterna men släppte också in icke-belgiskt kapital. "The year 1906 marked the definite start of investments in the Congo by Belgian holding capitalism." (s. 141) Belgarna svarade nu också på den internationella kritiken mot Leopold genom att öka den statliga kontrollen och referera till Kongo som en "model colony". Vilket det kanse var om man definierar en "model colony" som en som främjar kolonisatörerna: belgarna byggde ett transportsystem (och samhällssystem) för exporter och utfallet var att "The Congo generated huge profits for the companies involved, which contrasted strongly with the general welfare level in the country: the African peasant sector was highly underdeveloped and wages were extremely low by Belgian standards, although there were differences in this respect between companies and between regions." (s. 142) På 1950-talet hade man större ambitioner, etablerade ett universitet och ville utveckla industri i Kongo. Inte desto mindre ökade missnöjet med kolonialismen och 1960 blev landet självständigt. Kapitalutflödet tillbaka till Belgien var massivt både just före självständigheten -- 1959: 11,2 miljarder BEF -- och just efteråt.

För att mäta företagens avkastning fokuserar Buelens och Marysse på aktiernas värdering. Vinstkvoten som andel av tillgångarna (equity) vore ett alternativ, men de menar att vinsternas beräkning ofta manipulerades, och att det före 1975 inte fanns någon gemensam standard för dessa räkenskaper i Belgien. (s. 145) De kollar bara på aktier men inte bara på värdet i sig utan också "total rate of return" som är summan av kapitalvinster och utdelningar över tid. "t gives us an annual rate of return over a certain time period, comparing the start value and the end value; it is independent from fluctuating yearly returns and thus referred to as the time-weighted rate of return. Rather small initial differences can result in great divergences over longer time periods. Take, for example, a real return of 6 per cent over a 20-year period; it will multiply the initial investment by 3.2. However, if the real return turns out to be 8 per cent, the initial investment will have multiplied by 4.6 after a 20-year period." (s. 146) Deras huvudsakliga beräkning är ett index för en investering av 100 BEF i kongolesiska aktier i början av en viss period, och så avkastningen för perioden.

Mellan 1889 och 1896 halverades värdet i kongolesiska aktier (bl.a. på grund av svårigheter i järnvägsbolaget), efter vilket det mångdubblades på några år till 1900. Boomen drevs framför allt av gummihandeln vilket inte bara gummiproducenterna utan också transportföretagen tjänade på. Mellan 1900 och första världskriget var de kongolesiska börskurserna ganska stabila varefter de tog fart igen under kriget. 1920-talet var en enorm boom, 30-talet svårare (väldigt lik utveckling för belgiska och kongolesiska bolag, se Figur 2 som jag klistrat in ovan), men 40- och 50-talen blev stora boomår igen före en krasch i samband med självständigheten. Som högst stod de kongolesiska kurserna 1955. Då var Kongo-bolagen värda 98,9 miljarder BEF vilket var 44 procent av det totala börsvärdet i Belgien. (s. 151)

Efter första världskriget blev inflationen till och från tämligen hög, och det blir viktigare att rensa inflationen från avkastningsberäkningarna. I reala termer så ser man fortfarande hur gynnsamma investeringar i Kongo var efter första världskriget och fram till att kolonialismen började rämna under 50-talets andra hälft: "If we look at the more significant period 1920–55, the real return on Congolese investments was 7.18, whereas the Belgian total return amounted to only 2.87. During the heyday of colonialism, Congolese stocks were extremely highly rewarding for investors." (s. 152) Däremot så var också volatiliteten högre för kongolesiska investeringar, inte minst eftersom Kongos ekonomi var så råvarudriven. Den höga avkastningen drevs framför allt av byggsekttorn och gruvorna; industrin hade också god avkastning, medan jordbrukssektorn och banker var på den lägre sidan. (s. 155-6)

Genom en jämförelse med de data som Dimson, Marsh och Staunton samlat i Triumph of the Optimists så kan Buelens och Marysse visa att avkastningen på kongolesiska investeringar var höga på en global nivå. Varför var avkastningen så hög just där? En anledning är att efterfrågan på råvaror återkommande var väldigt hög under perioden, inte minst under andra världskriget då efterfrågan på koppar gick i taket vilket gynnade Kongos exporter. En annan faktor var att 

"the totality of institutions was designed inthe interests of colonial capital. This had extreme consequences as far as labour was concerned. Indeed, the flourishing mining industry, crop cultivation, and the tropical products sector were highly lucrative as a result of the sometimes high demand for them as well as the harsh exploitation of the Congolese workforce.Very low, subsistence-level wages were paid. In 1928, annual wages of 500 BEF were not that unusual, whereas miners in Belgium would have earned around 12,400 BEF at the time. ..." (s. 159)

Tvångsarbete och kroppslig bestraffning av arbetarna förekom; Belgien accepterade inte ILO:s konvention om tvångsarbete, skriven 1930, förrän 1944. Fackföreningar var totalförbjudna och arbetare fick inte röra sig fritt inom Kongo.

"All this was part of the attempt to shape the colony in the interests of Belgium. At the same time, the capital structure was oligopolistic to the point of being monopolistic, skewing the balance in favour of profits." (s. 159)

Från början av koloniseringen exproprierade kolonisatörerna  människornas jord och delade ut den till belgiska och andra företag från Väst. (s. 159-160) Företagens kostnader för jord, resurser och arbete hölls alltså nere med våld, vilket i gengäld ökade vinsterna. I slutsatserna säger Buelens och Marysse att 

"From the above analysis it is quite clear that the private companies and investors gained a lot from colonial exploitation and that profitability was among the highest in the world economy, at least for companies in the mining sector, the ‘core’ sector of the colony. Companies were paying rather high dividends as well as accumulating huge reserves. Belgian Congolese companies used these reserves to
pursue a policy of almost complete self-financing, started especially after the great crisis of 1929 and continued during and after the Second World War. The bulk of the dividends left the Congo and returned to Belgium, as is apparent from the balance of payments." (s. 160-1)

"Cost of empire"-debatten löses dock inte med dessa kalkyler av den privata sektorns vinster. Var det så att staten tog kostnaderna och att de var så pass stora att Belgien som helhet inte tjänade på koloniseringen? Buelens och Marysse menar att så inte alls var fallet. Den belgiska staten betalade från början i princip ingenting för att "hålla ordning" i Kongo utan det finansierade Leopold II på andra sätt; också efter hans personliga styres slut var Kongo en billig affär för den belgiska staten, som tvärtom tog emot pengar från Kongo. (s. 161) Överlag var koloniseringen av Kongo en mycket profitabel affär för belgare, eller åtminstone ägare av belgiska företag, och fram till att "country risk" blev en realitet efter 1955.

J. Thomas Lindblad från universitetet i Leiden tog 1989 sig an den ekonomiska aspekten av Hollands expansion i Indonesien mellan 1870 och 1914. Han ger en intressant, rapp översikt över debatten om imperialismen: de senaste decennierna, säger han, har det varit standard att avfärda marxistiska förklaringar, och istället framhäva icke-ekonomiska sådana. På 1980-talet skedde en ny vändning när ekonomiska, men icke-marxistiska, förklaringar slog igenom med forskare som Cain och Price och Davis och Huttenback. Lindblad menar att en sådan icke-marxistisk ekonomisk förklaring kan användas för att förstå också Hollands agerande i Indonesien. Holland var inte med i "scramble for Africa" men hade en stor koloni sedan 1600-talets början i form av Indonesien. I Holland har det dock varit kontroversiellt att över huvud taget kalla det egna agerandet i Indonesiet på 1800-talet för imperialism, och Lindblad har en del diskussion om just den definitionsfrågan efter vilken han landar i att I-ordet ändå är användbart i det här fallet. Det holländska styret expanderade i de yttre pvovinserna, drivet både av privata pionjärer och den koloniala statens tjänstemän. Företagare intresserade av att odla tobak, driva tenn- och guldgruvor med flera verksamheter tryckte på för en strängare kontroll av områdena. 1897 upptäcktes olja vilket ytterligare tryckte på. De ökade kostnaderna gjorde att det traditionella överskottet för Nederländska Indien redan 1878 vändes i ett underskott (s. 13). Exporterna ökade mycket kraftigt från ungefär 1900: tobak, tenn, olja, gummi, kopra. (s. 18) Den koloniala staten expanderade för att (a) skapa ett "suitable business climate", (b) skapa en mer sammanhängande kolonial kontroll, och (c) förbättra transport-infrastrukturen. (s. 23)

De göteborgska ekonomisk-historikerna Klas Rönnbäck och Oskar Broberg tog i boken Capital and Colonialism: The Return on British Investments in Africa 1869–1969 från 2019 upp den stora frågan om avkastningen på den brittiska imperialismen i Afrika. De förklarar i inledningen att de inte tar upp helheten om de totala kostnaderna och vinsterna för kolonialmakterna, utan fokuserar på de privata vinsterna och förlusterna (s. 5). Närmare bestämt är det avkastningen på investeringar de kollar på. Denna påverkas av kolonialstaten på tre sätt: jordfördelning, arbetskraftspolitiken, och riskerna i finansiella investeringar. De två första faktorerna är välbekanta från Buelen och Marysses studie, och Rönnbäck och Broberg sammanför de två under rubriken "exploatering", som de definierar som "a form and a level of coercion imposed through colonial institutions beyond what would be considered ‘normal’ in a modern capitalist society." (s. 6) Den tredje faktorn är mer undflyende men handlar om hur den koloniala staten agerat för att säkra privata investeringar undan expropriering och liknande.

Rönnbäck och Brobergs huvudsakliga data är för bolag listade på Londonbörsen, inklusive 700 afrikanska bolag. De viktigaste kolonierna i datat är Sydafrika och Egypten, men där finns också bolag baserade i vad som idag är Ghana, Nigeria, Zambia och Zimbabwe.

Den tidigare forskningen har gjort en rad argument om vad som påverkar avkastningen på koloniala investeringar jämfört med investeringar hemmavid/i metropolen. Utifrån en förväntning om höga avkastningar på nya möjligheter kan man förvänta sig hög avkastning, liksom utifrån en marxistisk modell av kolonial exploatering. Men man kan också förvänta sig relativt låg avkastning beroende på en gentlemanly capitalism-attityd hos kolonialherrarna som inte maximerar avkastningen, eller att landrisker sänker lönsamheten. (s. 55-56) Herbert Frankel var en av de första att studera detta kvantitativt, 1967. Han jämförde avkastningen för sydafrikanska gruvbolag 1887-1965 med brittiska dito, och menade att den sydafrikanska lönsamhten inte var anmärkningsvärt hög. Katzenellenbogen (1975) invände, utifrån en jämförelse av aktieutdelningen på sydafrikanska och brittisaka gruvor, men R och B påpekar att de två studierna inte är jämförbara eftersom Frankel (antagligen) inkluderade både kapitalvinster och utdelningar, medan K bara räknade utdelningarna. Michael Edelstein gjorde i tre studier mellan 1970 och 1982 en influytelserik studie där han studerade total avkastning (rate of return), alltså både kapitalvinster och utdelningar, för 566 värdepapper listade av den engelska Investors' Monthly Manual. Han exkluderade av någon anledning gruvor, vilket, menar R och B utesluter i princip alla bolag i koloniala Afrika. Edelstein visade att avkastningen på utländska investeringar -- för en britt -- var högre än inhemska investeringar 1850 till 1914, även när man kontrollerar för risk. Edelstein skilde dock inte på koloniala investeringar och de i utlandet som inte var i kolonier. De mest citerade studierna är forskningen av Lance Davis och Robert Huttenback (1982, 1986, 1988). Deras metod beskrivs av R och B, inte helt imponerade, så här:

"The study is based on three different samples of companies merged together: one sample of 241 companies selected at random among companies traded on the London Stock Exchange, one non-random sample of 234 companies selected ‘because some portion of their original records exist and are available for analysis’, and one sample of seven British railway companies selected on unclear grounds and included ‘to gain a modicum of regional representation’ (Davis and Huttenback 1986, 81–82)." (s. 58)

Det mått på avkastning som D och H tog fram var idiosynkratiskt: företagens vinster relaterat till deras fysiska tillgångar. De beräknade alltså inte, som t ex Buelens och Marysse total avkastning (kapitalvinster+utdelningar). De viktade inte heller resultaten för de olika bolagen, utan använde ett oviktat genomsnitt. Slutsatsen blev att avkastningen på koloniala investeringar var högre på 1860- och 70-talen men inte senare. Kritiker har påpekat att samplens varierande sammansättning över tid kan innebära bias, och att samplen heller inte är representativa, eftersom de saknar i princip alla de stora, välkända, antagligen mest profitabla koloniala bolagen (Hopkins 1988; Porter 1988). Peter Svedberg (1982) studerade avkastningen på brittiska investeringar utomlands 1938-74 med data från Bank of England om kapitalstockar och inkomster från olika brittiskägda dotterbolag. Han fann att avkastningen var mycket högre i kolonier än i fattiga länder som inte var koloniserade. 

För den postkoloniala perioden studerade Jorion och Goetzmann (1999) avkastningen på investeringar på 39 börser runt om i världen. Deras data var dock obalanserat och saknade utdelningar.

Buelens och Marysse (2009) studerar 158 företag i Belgiska Kongo, och jämförde avkastningen med den i Belgien. I en uppföljarstudie studerade Buelens och Ewout Frankema (2015) avkastningen på jordbruk i Nederländska Indien med samma metodologi och hittade också där högre avkastning i kolonin, men också en högre risk.

I sin diskussion av behovet av mer forskning pekar R och B på att många studier haft relativt kort tidsperiod, vilket kan påverka beräkningarna på ett betydande sätt (vilket fallet Kongo 1955-60 visar). Många studier missar också Afrika, medan Buelens och Marysse bara studerar en koloni, nämligen Kongo. Dimson et al har bara med ett afrikanskt land: Sydafrika. Men Kongo och Afrika behöver inte vara representativa för Afrika i stort. Det finns också problem med selection bias: Edelstein uteslöt helt gruvorna som var den viktigaste branschen i koloniala Afrika, Davis och Huttenbacks sample är orepresentativt och problematiskt, Dimson et al har mest med ett fåtal långlivade företag, osv. (s. 64)

Rönnbäck och Brobergs eget dataset omfattar 100 år, från 1869 till 1969, med bolag i sex afrikanska kolonier: främst Sydafrika och Egypten, men också Ghana, Nigeria, Zambia och Zimbabwe. Deras källa är London Stock Exchange-listningar, så de har en diskussion om vilka bolag som listades där kontra andra sätt att investera i Afrika. (s. 71-2) Industri- och gruvbolag finansierade oftast sig genom börsen medan järnvägar i högre grad finansierades med obligationer och debentures, och jordbruksinvesteringar genom olistade bolag.

Avkastningen beräknas så här, där p är aktiepriset och d är utdelningarna:

Deflateringen sker för alla investeringar med den brittiska inflationen. Företagen som valts ut är de som var listade på börsen i London någon gång under perioden och som uppfyllde ett av följande fyra kriterier: (1) hade "Country of Incorporation" någonstans i Afrika. Detta ger 654 företag. (2) hade "Africa" eller "African" i bolagets namn. Detta gav ytterligare 15 bolag. (3) samma fast med afrikanska länder och regioner (t ex "Transvaal" eller "Tanganyika"). Detta gav ytterligare 23 bolag. (4) gruvbolag som främst var verksamma i Afrika söder om Sahara. Detta gav ytterligare 34 bolag. (s. 80). Totalt blir det 702 bolag och 135 548 bolag-månad-kombinationer. Diagrammet nedan visar databasens omfattning över tid, från 1869 till 1969.

Geografiskt sett så finns det bolag från 20 afrikanska länder, men för en rad av dem bara ett eller annat bolag. Länderna med mer data är Egypten (37 bolag), Ghana (42), Nigeria (62), Sydafrika (450), Zambia (12) och Zimbabwe (59). (s. 83)

I några av analyserna följer de Myints klassificering av kolonier som antingen settler colonies eller peasant colonies (s. 85-86). (Jfr diskussionen på bloggen här.)

Mängden investeringar i bolagen i databasen växer rejält över tid, från någon enstaka miljon pund 1869 till 200-300 miljoner (i 1868 års priser) ungefär 1900-14, lägre efter kriget (då Suezkanalens aktievärde kollapsade)  och på 20-talet, och från depressionen till 60-talets slut runt 300 miljoner £. På 30-talet bars de stora vinsterna inte minst av guldgruvor. (s. 102)

Avkastningen per år över hela perioden är i reala termer 8 procent (aritmetiskt medelvärde), men med väldigt stora variationer mellan åren. Några stora, kända företag hade mycket högre avkastning än så: Anglo-American Corporation of South Africa, De Beers Consolidated, och Consolidated African Selection Trust. (s. 107) Diagrammet nedan visar avkastningen per decennium, och visar de stora skillnaderna över tid. Avkastningen var väldigt hög på 1870- och 80-talen, usel på 1910-talet, mycket mager på 1940-talet, och mera måttlig (5-10 procent realt) de andra decennierna.

Regionalt uppdelat så är skillnaden stor mellan regionerna. Den reala avkastningen sett över hela perioden var 2,5 % i Nordafrika, 2,2 % i centrala och södra Afrika, och 6,2 % i Sydafrika, men -2,5 % i Östafrika och -0,1 % i Västafrika. (s. 110)

Så kommer de till frågan som jag är intresserad av här: hur stor var avkastningen jämfört med på investeringar därhemma, t ex i Storbritannien? De börjar med en jämförelse me Herbert Frankels studie från 60-talet. Frankel fann att avkastningen på guldgruvor i Sydafrika 1887-1965 var 5,2 procent per år, vilket är mycket högre än vad R och B finner: 2,6 procent per år. Frankels metod är ogenomskinlig, tyvärr, så det är inte helt tydligt vad som orsakar skillnaden. (s. 116) Korrelationen mellan deras serie och Frankels är i alla fall stark: 0,67. Också med Buelens och Marysse får de en bra korrelation med det företag, Tanganyika Concessions, som de har i sin databas och som var verksamt i Kongo.

referenser

Frans Buelens och Stefaan Marysse (2009) "Returns on investments during the colonial era: the case of the Belgian Congo", Economic History Review 62, S1, s. 135-166.

J. Thomas Lindblad (1989) "Economic Aspects of the Dutch Expansion in Indonesia, 1870-1914 ", Modern Asian Studies, 23 (1).

Klas Rönnbäck och Oskar Broberg (2019) Capital and Colonialism: The Return on British Investments in Africa 1869–1969. Palgrave Macmillan.