En högerradikal kontinuitet i Landskrona?

Sverigedemokraternas genomslag i 2000-talets Sverige började med Skåne, och kommuner som Landskrona har blivit särskilt starka fästen för SD. Niklas Orrenius tidiga bok om Sverigedemokraterna, Jag är inte rabiat - jag äter pizza från 2010 börjar också med ett reportage från just Landskrona, efter SD:s valframgångar i staden i valet 2002. Orrenius möter den 74-årige Stig Karlsson, pensionerad byggnadsarbetarem vars åsikter beskrivs så här: "Han tycker att islam ska bort, att muslimer 'ska klä sig som svenskar' och att Landskrona ska vara som det var förr i tiden." Varför har SD då blivit så starka just i Skåne och just i Landskrona? 

Historikern Victor Lundberg vid Malmö universitet anammar i en artikel publicerad i Scandia 2012 ett historiskt perspektiv på frågan, ett perspektiv som är särskilt intressant för mig eftersom jag är intresserad av politisk persistens över tid och s k Sonderweg-förklaringar. Lundberg menar att det är en "väl utbredd tes i den massmediala och politiska offentligheten", med Uppsala-historikern Heléne Lööw som mest kända företrädare, att SD:s framgångari Skåne bygger på en "främlingsfientlig tradition" som är särskilt stark i den södra landsändan. Hur väl underbyggt är då detta, frågar sig Lundberg, och börjar med att undersöka: hur stark var fascismen i staden på 1930-40-taklen? 

Det fanns flera parallella högerextrema partier i Sverige på 30-talet och Lundberg refererar att den mer arbetaristiska "Lindholmsinriktningen” (Nationalsocialistiska Arbetarpartiet, NSAP, 1933-38 och sedermera SSS, Svensk Socialistisk Samling, 1938-50) fick 88 av 8049 röster i landstingsvalet i Landskrona 1934-35 och 104 av 9011 röster i stadsfullmäktigevalet 1934. 1938 sjönk stödet ihop som en sufflé och NSAP fick bara 4 röster i valet till stadsfullmäktige. Sett till partimedlemskap var Landskrona dock något av ett nazistfäste:

"Vid en djupare granskning av vilka som var medlemmar i och sympatiserade med SSS under 1940-talet, framträder dock en annan och betydligt mindre smickrande bild av Landskrona. Av de totalt 4 181 medlemmar i och sympatisörer till SSS som Tobias Hübinette har kartlagt i hela riket för år 1942 fanns inte mindre än 111 stycken i Landskrona. Enligt denna kartläggning var 1938–1945 totalt 170 landskronabor anknutna till SSS. Ungefär hälften av dem döljer sig bakom initialer eller pseudonymer som ”F d marxist”, ”Frontman” och ”SSS-sympatisör” medan resten har uppgivit sina fullständiga namn. De allra flesta av dessa förefaller dessutom, att döma av medlemslistorna, vara unga representanter för stadens stora arbetarklass. Vid en jämförelse med andra städer framträder Landskrona alltså ur detta perspektiv som ett uppseendeväckande starkt SSS-fäste. Enligt Hübinettes kartläggning hade vid samma tid (1942) den jämnstora staden Trelleborg 26 SSS-anknutna, de större grannstäderna Helsingborg och Lund 77 respektive 83 invånare med SSS-anknytning, medan storstäderna Malmö och Stockholm 154 respektive 332 stycken aktiva SSS-sympatisörer. I relation till sin storlek förefaller det alltså som att Landskrona hörde till de platser i Sverige där sympatierna för den proletära nationalsocialism som SSS representerade var som allra starkast i början av 1940-talet."

Också överklassnazismen, som socialt och politiskt var ganska annorlunda arbetarnazismen a la Lindholm, fanns i Landskrona. Lundberg diskuterar särskilt en direktör som var en av tre arvtagare till den välkända växtförädlingsfirman Weibulls, och som själv drev en fabrik som tillverkade kemiska medel för garveri-industrin. (s. 70-71) Denne Weibull var också med 1941 och bildade Svensk Opposition, ett försök att samla den protyska opinionen i Sverige, ett kortvarigt projekt. (s. 72) Inte desto mindre är det intressant att det fanns, i en så pass liten stad som Landskrona, två olika pro-tyska kretsar, med olika organisationer och partier. Lundberg pekar också på att arbetarna vid Weibulls garveriämnesfabrik, trots sina i huvudsak socialdemokratiska sympatier, verkar ha gjort väldigt lite för att utmana direktörens motsatta åsikter.

I sin slutsatssektion problematiserar Lundberg hur man egentligen kan dra en linje från 30-talets radikala höger till 00-talets detsamma i Landskrona.

"Nationalsocialismens förutsättningar i Landskrona under 1930- och 1940-talen var på många punkter diametralt annorlunda än de som råder i staden under 2000-talet. Staden präglas idag av helt andra socioekonomiska spänningsfält och maktrelationer än under krigsåren; det radikala ideologiska engagemang som poliskonstapel Lilja då kanaliserade bland stadens unga manliga arbetare var av en helt annan karaktär än den mer allmänna rådvillhet bland desillusionerade, manliga arbetarklassväljare som Sverigedemokraterna slår populistiska mynt av under 2000-talet.64 Ur ett ideologianalytiskt perspektiv är det följaktligen riskabelt att dra en rak linje från den ideologiskt radikala, subversiva och antisemitiska ultranationalism som 1930- och 1940-talens nationalsocialister förespråkade till den populistiska, värdekonservativa och islamofobiska ultranationalism som 2000-talets Sverigedemokrater reproducerar. Visserligen finns gemensamma nämnare i form av anspelningar på det politiska etablissemangets inkompetens samt vitala delar från den generiska fascismens kärnmytologi och från främlingsfientlighetens grundläggande rasistiska mekanik. I ljuset av de sociala sammanhangens skilda förutsättningar blir det dock uppenbart att detta handlar om två tämligen olikartade politiska rörelser med fler särskiljande än förenande ideologiska element." (s. 77)

Kanske har Landskronas karaktär som arbetarstad dock underlättat framväxten av högerradikala rörelser både på 1930-talet och idag, menar Lundberg: han polemiserar med den traditionella (vänster?)uppfattningen att det är småborgerligheten som bär upp fascistiska rörelser och ser snarare, som vi sett å ena sidan arbetarna och å andra sidan direktörerna och överklassen som som nazismens huvudsakliga stödgrupper på 1930-talet. Han tar däremot inte upp den mer generella frågan om hur politiska traditioner reproduceras över tid, eller inte gör det.

Referenser
Victor Lundberg (2012) "Nazismen som förklaring? Landskrona, Sverigedemokraterna och (o)betydelsen av ett brunt förflutet", Scandia 78:1. Läs här.