Att läsa historien framlänges eller baklänges

 

 

Jørgen Møller, professor i Århus, är en av de många intressanta historiska statsvetare som är verksamma idag. I en artikel förra året gav han sig in i en av de mest typiskt historiska debatterna jag kan tänka mig, men som förstås är väldigt intressant för statsvetare också: frågan om att läsa historien baklänges eller framlänges. Jag tänker t ex på Bo Stråths viktiga poäng i sin bok Mellan två fonder (1998): i efterhand, med några decenniers avstånd, är det lätt att falla in i en "analys" som säger att Socialdemokraterna på 1950-60-talen målvedvetet byggde en "socialdemokratisk modell", så att säga i sin egen avbild. Men att om man går tillbaka till vad som faktiskt skedde på 50-60-talen, och vad de olika politiska aktörerna tyckte och tänkte och hur de bedömde sin egen situation, så blir det tydligt att det alls inte pågick någon sådan "enkelriktad", förutbestämd utveckling. Istället var byggandet av vad som i efterhand identifierats som en socialdemokratisk modell ett spräckligt utfall av motstridiga krafter och viljor som inte själva visste vart man skulle hamna med bygget. (Se också Kjell Östbergs Palme-biografi för diskussion av denna poäng från Stråth.) Jag stör mig också väldigt ofta på hur svenska historiker, de som är mindre analytiskt genomtänkta än Stråth, som skriver svensk historia just på det teleologiska sättet, att det var givet att det skulle gå som det gick, och som praktiserar cherry picking i svensk historia för att berätta en enkel och linjär berättelse, gärna med fluffiga begrepp som "modernisering". Av detta skäl är jag väldigt intresserad av diskussioner om just teleologisk historieskrivning och vad man kan göra för att undvika detta misstag.

Møller introducerar för sin del temat, i en statsvetenskaplig kontext, så här:

"Political scientists increasingly “go historical” to understand the origins of political and administrative institutions, which are used to explain other developments such as economic growth and democratization (Capoccia and Ziblatt 2010; Mahoney and Thelen 2015). Since the 1980s, the discipline has seen a number of highly productive methodological debates about how to do historical analysis (Bartolini 1993; Capoccia and Ziblatt 2010; Coppedge 2012, ch. 5; Kreuzer 2010; Lustick 1996; Møller and Skaaning 2018; Sewell 1996; Skocpol and Somers 1980; Tilly 1984). However, on one important point, the discussion has been surprisingly fragmented and thin. This concerns the problem of reading history backward, or what also is known as “presentism” or the fallacy of nunc pro tunc (“now for then”) “in which the antecedent in a narrative series is falsified by being defined or interpreted in terms of the consequent” (Capoccia and Ziblatt 2010, 939; Fischer 1970, 135; Tilly 1975, 14–15)."

Och han fortsätter så här, med en tydlig förklaring av vad att skriva historien baklänges är och vad problemet är:

"The general problem can be defined as follows: reading history backward imposes a cognitive bias in which knowledge of an outcome leads to a one-sided selection of evidence and causal antecedents that support and help to explain the outcome. By definition, this leads scholars to ignore disconfirming and confounding causal antecedents. This problem is part of the larger phenomenon—emphasized by cognitive psychologists, sociologists of history, and historians of science—that a wide range of priors shapes our analysis and what ultimately constitutes evidence. A good example is hindsight bias, which is related to eading history backward. It imposes a creeping determinism on th past by making bygone events more predictable than they actually were when they took place, in the process distorting our memory of these events (Fischhoff 1975). Thus, we sort empirical evidence via cognitive and ontological filters that predispose us to arrive at certain interpretations."

Capoccia och Ziblatt (2010; den artikeln och Møllers tidigare kritik av den har jag bloggat om här) har redan formulerat ett problem för statsvetare som tar sig an ett historiskt ämne och läser historien baklänges: det blir lätt att man gör vidlyftiga men illa grundade slutsatser om kausalitet, där man utläser orsaker bakom en viss utveckling från en korrelerande faktor, eller i funktionalistisk version, från dess konsekvenser (jfr Pierson 2000). Som om detta inte var illa nog (om vi är intresserade av orsak och verkan i historien), så lägger Møller fram ytterligare tre problem med att läsa historien baklänges. ett, det gör förklaringarna mer deterministiska genom "either freezing history or making history efficient". Två, det formar hur vi beskriver historiska processer och begreppen vi använder i det arbetet. Tre, det påverkar i grunden vilka frågor vi ens ställer om det förflutna.

 

Diskussionen börjar med Rasmussen och Pontussons (2017) studie av "Ghent-effekten". Denna effekt handlar om att länder som har det så kallade Ghent-systemet för arbetslöshetsförsäkringen, där fackförbunden driver a-kassorna men får stöd av staten, har en högre andel fackligt anslutna löntagare. Detta empiriska förhållande är kartlagt med kvantitativa data från 1960-talet och framåt medan Ghent-systemen skapades på 1930-talet och tidigare, men kvant-forskarna har dragit slutsatser utifrån post-1960-korrelationen om en kausalitet från 1930-talet och framåt. Rasmussen och Pontusson visar att detta inte funkar: med nya data om facklig anslutningsgrad visar de att införandet av Ghent-systemet inte påverkade anslutningsgraden utan att "Ghent-effekten" uppstod först efter 1945. Tidigare forskning, menar R och P, hade med sin teleologiska läsning av historien, historia baklänges, helt enkelt letat efter bekräftelse för sin tes och inte kollat på andra faktorer, vilket gjort deras historieskrivning deterministisk: se figur 1 för en illustration. Men dessa effekter på förklaringarnas kvalitet är inte det enda problemet med att läsa historia baklänges; figur 2 visar på de begreppsliga problemen. Det första begreppsliga problemet handlar om vilka frågor man ställer:

"In a genuinely historical analysis, a research question is left open in the sense that it leaves room for the unexpected. In a Popperian vein of thinking, it allows for alternative explanations to be vindicated. Retrospective questions are normally quite narrow—we might even say closed—because they take certain things for granted. This increases the risk that alternative outcomes or causal antecedents are ignored."

Detta är förstås i mångt och mycket den kritik som jag själv i fråga om den svenska jämlikhetens ursprung har riktat mot svensk och internationell historiografi om landet: eftersom man visste att landet på 1900-talet utvecklade en "socialdemokratisk välfärdsstat" och ett relativt jämlikt samhälle, så har man letat skrivit dessa drag tillbaka i historien och hävdat att landet även på 1600-1700-1800-talen hade en relativt inkluderande politik och jämlika bönder. Vad man i enlighet med detta inte har kollat på är förstås sådant som rösträttens utveckling på 1800-talet eller den faktiska ekonomiska ojämlikheten. En anakronistisk bild av relativ jämlikhet på lång sikt har så kunnat reproduceras.

Det andra begreppsliga problemet handlar om definitionen av vad man studerar. "Scholars who delve into history to explain later institutions are apt to project the definition that meaningfully characterizes later institutions back in time, often without recognizing its poor fit with the institutions from which the
subsequent ones sprang. We can think of this in terms of a reification of concepts or as conceptual stretching (Sartori 1970)." Med detta problem kan man alltså missa att man tror att man studerar samma sak på 1900-talet som hade samma namn på 1700-talet, men egentligen har själva saken i grunden omvanlats däremellan. I ett online-appendix illustrerar Møller detta problem med forskningen om parlamentens utveckling sedan medeltiden. I modern tid, säg sedan 1789, är det lätt att tänka på parlamentet som en "institution of constraint" gentemot kungens makt. Därmed har forskare också projicerat denna funktion tillbaka till medeltiden, vilket ignorerar att parlamenten på medeltiden snarare var regenternas underlydande, som inte alls begränsade deras makt. Forskningen har också "frozen history" i det att man antar att parlamentens relativt stora eller lilla roll i olika samhällen sprang ur strukturella förhållanden och maktrelationer, vilket gör att man missar andra, mer kontingenta faktorer.

Det tredje begreppsliga problemet handlar om vilka data som används, närmare bestämt att statsvetaren som forskar idag dras oproportionerligt till kvantitativt kodade variabler, vilket kan leda till "reifying concepts and freezing history".

Den bästa lösningen på problemen är helt enkelt "reading history forward". Detta är, säger Møller, "simple but time-consuming". Man behöver göra en öppensinnad, utforskande översikt av den historiska litteraturen, "a proper reading of this literature, which is why it is time-consuming". Också historikerna har förstås teoretiska infallsvinklar och sina egna biases; i ett online-appendix diskuterar Møller två fall, först vändningen bort från marxistiska, klass-baserade förklaringar i forskningen om de religiösa sekternas betydelse under den engelska revolutionen, och sedan hur historiker i den tyska Sonderweg-debatten själva läst historia baklänges, med särskilt fokus på hur man underskattat betydelsen av parlamentet (Reichstag) i det tyska riket efter 1871. Det här tycker jag ju är särskilt kul eftersom jag själv har gjort lite jämförelser mellan Sverige och Tyskland, och bland annat i en lång fotnot (fotnot 130, s. 213-214) i min bok Världens jämlikaste land? gjort argumentet att Sverige efter 1866 och Tyskland efter 1871 på många sätt hade liknande parlament: plutokratiska överhus, mer inkluderande underhus, och kunglig makt över regeringen. Skillnaden är att i Tyskland hade man allmän manlig rösträtt till underhuset medan i Sverige bara ungefär en femtedel av männen kunde rösta före 1909. Ändå betonar historieskrivningen i Tyskland kejsarens och överhusets makt, medan svensk historieskrivning skriver fram "rötter" till parlamentarism och talar om andra kammaren som "folklig" och "böndernas kammare". Som Möller konstaterar om den tyska historieskrivningen: "Their under-estimation of the German Reichstag’s parliamentary sovereignty from 1871 to 1914 provides a text-book illustration of reading history backward." (Samma, fast tvärtom, kan man säga om Sverige och svensk historieskrivning!) Kreuzer (2003) har påpekat att bedömningen av det tyska parlamentet som väldigt svagt bygger på en jämförelse med Westminster men Storbritannien var speciellt och i ett bredare europeiskt perspektiv framstår inte det tyska parlamentet alls som särskilt svagt för den tiden.

I sina slutsatser betonar Møller att problemet med att läsa historia baklänges inte bara är att man drar fel kausala slutsatser (förväxlar utfall för orsaker), utan också ger en bias i vilka frågor som ställs, ger anakronistiska definitioner, och påverkar vilka slags historiska data som används. Han erkänner också att han själv i tidigare historisk forskning begått de fel han nu kritiserar, och påpekar att det är bara genom självkritisk rannsakan och öppen diskussion som praxis kan förbättras.

 

Referens
Jørgen Møller, "Reading history forward", PS: Political Science and Politics 54 (2): 249-253. Läs här.